Den ena halvan av den brittiska indierockens Bacharach/David må inte längre bry sig om att göra ny musik, men det gör åtminstone den andra.
Johnny Marr har inte suttit på arslet överhuvudtaget sedan The Smiths, utan varit medlem i både The The och Modest Mouse, likaväl som han har gett ut ett album i eget namn(nästan). Lägg till det runt en miljard gästspel eller nåt. Nu är det dags för den “riktiga” solodebuten, och igår släpptes videon till “Upstarts” på NME:s hemsida.
Jag kan inte påstå att jag är överdrivet upphetsad. Låten har bra driv, feta gitarrer och Marrs dubblerade sång låter väl helt okej. Han sjunger efter resurserna skulle vi kunna säga, för att inte låta negativ. Påminner inte soundet lite grann om när The House of Love gjorde sitt comebackalbum 2004? Fast med mindre melodi. Uppenbarligen har han också lyssnat en del på Franz Ferdinand. Egentligen är det bestående minnet just discokompet i mellanspelen, kanske det enda som också är riktigt charmigt.
Om det här ska vara en teaser för kommande albumet The Messenger(släpps 25 februari 2013) blir jag smått oroad för hur resten kommer att låta. Men ibland kan det bli fel val av förstasingel, så jag kastar inte in handduken – ännu.
Lyssna på Spotify: William Bell “Any other way”
Det började bra för William Bell. Han var en av dom första artisterna på Stax Records(där han började som låtskrivare innan han gav ut sin första skiva), och hade 1961 en hit med en av countrysoulens riktiga mästerverk, ”You don’t miss your water” som han själv skrev.
I mitten av 60-talet, precis när karriären börjat ta fart, blev Bell tvungen att avbryta allt på grund av en tvåårig militärtjänst, och allt kom av sig. När han muckade blev han bryskt medveten om att han långt ifrån var den ensamma stjärna han varit. Nu kryllade bolaget av talangfulla artister och konkurrensen var stenhård.
Uppehållet gjorde att hans debutalbum faktiskt inte kom ut förrän 1967, men det förhindrade inte att albumet The Soul of a Bell med åren har blivit en mindre klassiker, till hälften bestående av tårdrypande ballader. Ett av de bästa uptempo-numren var den studsande ”Any other way”, med en rytmsektion i högform.
Lyssna på Spotify: The Wallflowers “Angel on my bike”
Hur mycket Jakob Dylan än försökte undvika ämnet var det stört omöjligt. Och trodde han verkligen – på riktigt – att världens alla musikjournalister skulle låta bli att ta upp det förbjudna: hans far?
Samtidigt fick han skylla sig själv lite grann. Den musik hans The Wallflowers spelade var inte direkt avvikande från det Bob sysslade med. Ej heller från Bobs kompisar. Slidegitarr á la George Harrison. En hes röst som minde om hans stamtavla. Tom Petty ska vi bara inte tala om.
Men det var välförtjänt som bandet fick en dundersuccé med albumet Bringing Down The Horse, som mitt i post-grungens ödelandskap var det motgift världen behövde: någon som kunde sjunga(på riktigt, ej härma Eddie Vedder), raka rocklåtar med begripliga sångtexter, och en klassisk sättning med trummor, bas, två gitarrer och orgel. En hel del som just Tom Petty & The Heartbreakers(Mike Campbell deltog också i inspelningarna).
Statusgästerna avlöste varandra: Adam Duritz, Gary Louris, Sam Phillips. Nashville-veteranen Leo LeBlanc som spelade pedal steel avled i cancer strax före albumet gavs ut, och Dylan tillägnade det därför till honom. Flera priser tilldelades albumet och dess singlar/videos, men bästa låten var ”Angel on my bike”, med Michael Penn i kören.
Lyssna på Spotify: Paul Simon “Darling Lorraine”
Ingen har missat att Paul Simon fick Polar-priset här i slutet av augusti förra året. Men där fokus av naturliga skäl riktas mot hans första årtionden måste jag slå ett slag för åtminstone delar av hans senare arbete.
Det handlar om vanliga människor när Simon sjunger. Människor av kött och blod, med samma problem som du och jag och han själv. Med hälsa och sjukdomar. Som lever och som dör.
Historien om Frank och Lorraine är en sån som inte slutar gott. Vi följer honom från det att han träffar Lorraine, får höra hur han ger upp sina drömmar för deras berg-och-dalbane-förhållande med bråk och försoning. Inget i livet blir som man tänkt sig, varken åt det positiva eller negativa hållet. Det är väl det som gör det värt att leva också. Vem – förutom en och annan kunglighet – skulle vilja leva ett liv där du visste exakt vad det innehöll? Oavsett det allvarliga ämnet så unnar han sig ändå lite humor mellan varven, som t.ex. när Frank filosoferar: ”All my life I’ve been a wanderer…not really, I’ve mostly lived in my parents’ home…”.
”Darling Lorraine” är den vackraste och mest gripande sång Paul Simon har skrivit, och då har han ändå en del i sin backkatalog. Tempoväxlingarna, rytmerna, gitarrerna. Alles.
Lite nytt, lite gammalt, mycket bra. Klicka på låttitlarna och lyssna på varje låt, eller klicka på länkarna längst ner för Spotify-spellistorna.
Calvin Love “Magic Hearts”(från New Radar, 2012)
Kanadensare från Edmonton som släppte sitt debutalbum i slutet av förra året, och är något så ovanligt som lo-fi man(åtminstone stundtals) kan dansa till. Lite av en mer elektronisk Ariel Pink, om det kan vara till hjälp. Namn som M. Ward och Caribou poppar också upp. Är det inte lite samma beat som i John Carpenters filmmusik till Flykten från New York? “The Duke arrives/The Barricades”(lyssna här) tror jag det spåret heter.
Brian McKnight “Sweeter”(ny singel, 2013)
Comeback från en av den mjuka neosoulens största. Gjorde förra året en tveksam skämt(?)låt med pornografiskt tema som förde tankarna till 2 Live Crew, och man undrade om allt stod rätt till. Låt oss hoppas det.
Wilmer X “Enkel Man”(från Mambo Feber, 1991)
“La Bamba”-pastisch, men lik förbannat en av de bästa låtarna från succédubbeln.
Clarence Reid “Nobody But You Babe”(från Dancin’ With Nobody But You Babe, 1969)
Å ena sidan provokativ rappare i lustiga utstyrslar som Blowfly, å andra sidan en stor soulkompositör och artist som sig själv.
Punks On Mars “Tomorrow’s Girl”(från Bad Expectations, 2012)
Året var 1980. Nej, det var det inte. Men det låter så. En riktig Paisley Underground/powerpop-karamell, en av flera på albumet.
MV & EE “Wasteland”(från Space Homestead, 2012)
Psych-folk med allvarsamma tongångar, lite Neil Young stundtals. Duon Matt Valentine och Erika Elder har omgivit sig med ett stort kollektiv av gästmusiker, däribland J Mascis. Ja, detta är flummigt.
Magneta Lane “Wild Gardens”(från Dancing With Daggers, 2006)
Jag vet inte vad det är mest av, fuzzig bas eller attityd? Tjejerna i kanadensiska(mycket sånt idag) punkpop-trion Magneta Lane var mellan 16 och 18 år när dom släppte sin första skiva 2004. Nu kommer dom med en ny EP i februari, och titeln säger en del om deras approach: Witchrock. “Wild Gardens” var bästa låten från deras debutalbum från 2006.
Lyssna på Spotify: The Bucket List Vecka 2
Lyssna på Spotify: The Complete Bucket List(alla låtar sedan start)
Lyssna på Spotify: Mandrill “Fencewalk”
De gånger man får en aha-upplevelse kommer och går, sedan spelar det inte så stor roll på vilket sätt, var, när eller av vad. Jag upptäckte funken för 15 år sedan i London, och köpte där Classic Funk Mastercuts-samlingarna. Med på dom fanns alla de låtar jag aldrig hört men borde ha hört. Som tur var visste jag inte dessförinnan hur fattigt mitt liv hade varit.
Med på samlingarna fanns bidrag från lite mer namnkunniga artister som The Meters, Kool & The Gang, James Brown, men också lite mindre kända som Sandra Phillips. En av de bästa låtarna var “Fencewalk” med Mandrill. Jag tror aldrig jag hade hört något liknande. Det inledande atonala blåset, den där lätt joggande wah-wah-gitarren, en sparsam men väl så effektiv basgång, och körsången som kommer och går. Precis när det börjar bli enformigt kommer breaket med riffen från en dämpad elgitarr, och ett klapprande clavinet.
Nyheten spreds igår om att trumpetaren Lou Wilson, en av tre bröder Wilson som startade bandet, har gått bort, och genast blir jag påmind om den omtumlande upptäkten av den musikgenre dom var en viktig del av.
Youtube-klippet här nedan länkar jag upp enbart för presentationen i början, ej för själva låten, därtill är ljudet lite för svagt. Grymt coola, men nervösa killar, gör sitt första TV-framträdande 1971. Lou själv i passande basker.
Vila i frid, Lou Wilson. Coolness were you.
Lyssna på Spotify: Todd Rundgren “Long flowing robe”
Att vara Rundgren-fan kan vara förenat med lika mycket ågren som nöje. Älskar du Something/Anything? hatar du Initiation. Älskar du ”It wouldn’t have made any difference” hatar du ”Rock & roll pussy”.
Men allt har inte varit svåra resor. De flesta av hans 70-talsalbum är riktigt bra, välkomponerade och välproducerade. Hur mycket jag än vill kan jag ändå inte glädjas åt precis alla hans pianoballader, särskilt när det blir lite väl slickt. Runt: The Ballad Of… innehöll en rad bra låtar, besläktade med hans musa Laura Nyros sound, men det var på tok för många ballader för att hålla mitt intresse uppe.
Först ut var dessutom en av få upptempo-låtar, ”Long flowing robe”, men det var verkligen en kickstart och en riktig softrockpärla som har åldrats väl. Rappa elpianon och mångdubblade sångstämmor från Rundgren själv.
Lyssna på Spotify: The Olivia Tremor Control “Jumping fences”
I somras avled Bill Doss, och jag skrev några veckor därefter en något försenad dödsruna eftersom jag missat detta när det hände. Jag inkluderade även ett live-klipp från ett framträdande strax före hans död, där The Olivia Tremor Control framförde ”Jumping fences”.
Låten var från början med på albumet Dusk at Cubist Castle, ett imaginärt soundtrack till en film som aldrig var någon film. Ju mer jag lyssnar på albumet tänker jag åter att vi förlorat en fantastisk musiker. Men vi måste titta framåt. Så är det bara.
Doss var en av de musiker som grundade The Elephant 6 Recording Company. Av dessa var, förutom han själv, även Will Cullen Hart medlem i The OTC, men de övriga två(Robert Schneider och Jeff Mangum) var också med i studion under inspelningarna – inte helt ovanligt i kollektivet, alla hjälpte alla.
”Jumping fences” är bara 1.52 lång, men varenda sekund matad med den perfekta avvägningen mellan psykedeliskt ljudkollage och melodiös 60-talspop. Kort och fullmatad med höjdpunkter, precis som Bill Doss liv. Vilket arv.
Lyssna på Spotify: Lynyrd Skynyrd “Double trouble”
Gary Rossington och Ronnie Van Zandt hamnade i fyllecellen efter ett barslagsmål, och under tillnyktringen fördrev dom tiden med att räkna antalet gånger dom hamnat där. Rossington kom fram till att det var tredje gången, medan Van Zandt summerade ihop elva gånger, varpå Rossington kommenterade ”You’re just double trouble, aren’t you?”, och simsalabim, en låttitel föddes.
Musiken är lika whiskydränkt som ämnet, en blues med krispiga gitarrer och fina soulkörer från bakgrundstjejerna The Honkettes. Lyssna även på cymbalerna i introt.
Fredagslistan gör comeback efter lite julledighet, och vi sparkar igång året med en fin blandning. But of course…!
The Triffids “Estuary Bed”(från Born Sandy Devotional, 1986)
Deras bästa låt från deras bästa album. Dessutom mitt favoritomslag alla kategorier. Måste väl ändå betyda något.
Acid House Kings “Would You Say Stop?”(från Music Sounds Better With You, 2011)
Den bästa twee-pop Sverige har att erbjuda. Så trallvänligt att man måste nypa sig i armen. Hårt, flera gånger. Man märker ändå inte om det gör ont med det här i högtalarna. ABBA med kastanjetter!
The Rickashays “Turn On”(singel, ca 1964)
Surf-rock som innehåller ett par röstinlägg från Harry Nilsson och har ett gitarriff som påminner om en viss “Please please me”. Inkluderad på den suveräna boxen Surf Age Nuggets: Trash & Twang Instrumentals 1959-1966.
Jonathan Wilson “La Isla Bonita”(från Through The Wilderness: A Tribute To Madonna, 2007)
Extraordinär cover. Att göra psykedelisk indiefolk av Madonnas tuggummipop är en utmaning, men Jonathan Wilson gör det minst sagt med bravur.
Lord Huron “Time To Run”(från Lonesome Dreams, 2012)
Nya skägg och rutiga skjortor att hålla koll på. Och det är inte ofta man hör vindspel så här.
The The “Slow Emotion Replay”(från Dusk, 1993)
Inte för att Matt Johnson hade svårt att klara sig på egen hand, men Johnny Marrs munspel här äger.
Sly & The Family Stone “I Want To Take You Higher”(från Stand!, 1969)
Återhållen som albumspår och B-sida, men en av deras absoluta höjdare. Boom-la-ka-la-ka-la-ka!
songsforwhoever.com 