Lyssna på Spotify: Duran Duran “Planet Earth”
Det kanske inte passerar genom tankarna dagligen, men det var här i “Planet Earth” New Romantic-vågen tog sin början. Simon Le Bon sjöng “…like some new romantic, looking for the TV sound…”, tidningen Sounds skrev om “New Romantic”-bandet Spandau Ballet, och John Taylor ringde redaktionen för att fråga varför i helskotta dom inte skrev om Duran Duran. Dom var ju också nyromantiker, och dom som myntade själva uttrycket, bör bövelen!
Nu hade Duran Duran rätt lite gemensamt med en grupp som Visage(som väl ändå är det ultimata New Romantic-bandet), men i alla fall. Bandets sound var besläktat med den powerpop som utövades samtidigt. Skillnaden var, förstås, att i kombination med några stilbildande videos blev dom en megasuccé, och de snygga bandmedlemmarna omgavs av ännu snyggare tjejer. “Girls on film” och “Rio” kanske var deras största hits, men det var här allt började. Och “ba-ba-ba”-refrängerna är som magsjuka; smittsamma alltså, inte kräkframkallande.
Myspace tipsar varje vecka om nya släpp, och nyårsrekommendationerna innehöll två låtar som jag själv fann synnerligen intressanta.
Frank Ocean, det senaste stjärnskottet inom R&B, har tokhyllats för sitt album channelORANGE som hamnat i topp på åtskilliga av årsbästalistorna från 2012. I november rapporterades att han gjort en låt till Quentin Tarantinos kommande film, Django Unchained, men bara en månad senare kom beskedet att låten inte används i filmen. Den innovativa balladen “Wise man” blev således en tidig julklapp, minst sagt.
Tarantino förklarade enligt Rolling Stone saken så här: “Frank Ocean wrote a fantastic ballad that was truly lovely and poetic in every way, there just wasn’t a scene for it. I could have thrown it in quickly just to have it, but that’s not why he wrote it and not his intention. So I didn’t want to cheapen his effort. But, the song is fantastic, and when Frank decides to unleash it on the public, they’ll realize it then.” Och Tarantino ska hedras för att han inte bara slängde in låten, som visar att vi lär få höra mer av Ocean framöver. Ocean själv borde dock vara mer rättvis och inte bara göra som han gjorde, nämligen slänga ut låten som ett oönskat barn lite på slentrian med orden “django was ill without it”. Döm själv.
Det andra tipset från Myspace var en ny låt med Pulp, “After you”, som producerats i samarbete med James Murphy(LCD Soundsystem). Utöver det faktum att låten bör vara en kommande favorit på Debasers indiediscokvällar så indikerar sångtexten att Jarvis Cocker inte tappat skärpan: “…from disco to disco, from Safeway to Tesco, we’re shopping around from the cradle to death row…” Jag blir också påmind om hur hans röst ibland påminner om Marc Almonds.
Även här fick vi en julklapp fylld med löften om kommande stordåd.
Om man betraktar Mark Lanegans lyckade samarbete med Isobel Campbell som Skönheten Och Odjuret kan man nog säga att projektet The Gutter Twins tillsammans med Greg Dulli snarare i så fall är Odjuret Och Odjuret.
Både Lanegan och Dulli har en pondus och karisma i sitt uttryck som väldigt få kommer i närheten av. Deras mörka stämmor och djuriska framtoning blandas helt perfekt i öppningsspåret till albumet Saturnalia, det hittills enda från duon. Stämningen i låten är lika olycksbådande som de mörka molnen på omslaget, och de båda frontmännen framstår som två mässande präster, uttalandes besvärjelser för att driva ut demonerna. Lite exorcism behövs ibland.
Lyssna på Spotify: Foo Fighters “I’ll stick around”
En av de homogent positiva recensionerna av Foo Fighters debut löd något i stil med: “Den här skivan får en att undra vem av medlemmarna i Nirvana som egentligen var den mest talangfulle.” Förståeligt, eftersom Dave Grohl spelade alla instrument och skrev alla låtar utan någon assistans. Allra mest förståeligt då låtarna var förstklassiga, han tycktes ha haft ett lager i likhet med George Harrison inför All Things Must Pass. I viss mån rynkade vissa på näsan över att han benyttjade samma typ av låtuppbyggnad som Nirvana; lugna verser, explosiva refränger. Men vadå, skulle han ha börjat lira country?
“This is a call” hade spelats en del på både radio och MTV, och det i kombination med recensionerna var tillräckligt starka skäl till att springa ner till Skivfönstret i Fältöversten så fort tillfälle gavs.
Under många år spekulerades över om “I’ll stick around” var kritisk mot Courtney Love, och 2009 erkände Grohl slutligen detta efter 15 år av nekande(“Just read the fucking words!”). Oavsett hur Love reagerade så fick vi andra en perfekt mix av The Beatles och Hüsker Dü, och det av den nördiga killen i hästsvans som spelade trummor åt Kurt Cobain. Men det var då det.
Lyssna på Spotify: Mercury Rev “A drop in time”
Vissa album blir så hyllade att artistens övriga nästan hamnar helt i skymundan av det. Lite irriterande, men helt naturligt.
All Is Dream, Mercury Revs uppföljare till Deserter’s Songs är ett sådant album. Synd, för det har en hel radda höjdpunkter helt på egen hand. “Spiders and flies” diggar jag skarpt, men skarpast av alla är ändå “A drop in time”. Den låten når samma höjder som föregångarens bästa låtar, och har den där auran som ger upphov till benämningen “drömpop”, kompletterat av den filosoferande texten.
Sedan sjunger Jonathan Donahue dessutom väldigt bra här, helt i paritet med stråkarna i det vackra arrangemanget.
Lyssna på Spotify: The Mission “Severina”
Det där med gothrock reflekterade jag aldrig särskilt mycket över på den tiden. The Cure var The Cure, The Sisters Of Mercy var The Sisters of Mercy. The Mission var The Mission. Jag själv var syntare med vyer att vidga. Att det mesta var dränkt i svart – kläder, läppstift, backdrops, skivomslag, texter – var inget som varken störde eller lockade mig. Det handlade bara om musiken för mig.
På något sätt uppfattade jag inte den som gjord av och för deprimerade outsiders med fallenhet för familjen Addams garderober. Det kan ha berott på att där finns en stark melodisk ryggrad i mycket av den goth jag hörde, inte bara dova monotona ljudmattor. Wayne Hussey och Craig Adams som hade sina rötter i The Sisters Of Mercy blandade Led Zeppelin med Echo & The Bunnymen och vann många fans på sin raka typ av rock.
”Severina”, från The Missions debutalbum God’s Own Medicine, var som en fantasysaga, med flickan som dansar i månskenet med vind i håret och en dröm i sitt hjärta. Helt fantastisk, tyckte jag när den kom ut, och det tycker jag fortfarande.
Lyssna på Spotify: Whiskeytown “Houses on the hill”
Egentligen är det här den ultimata sångidén. Ryan Adams måste ha knutit näven i fickan och utbrustit YES när han sprang på den av en slump. Vid ett besök hos en f.d flickvän hittade han på hennes vind en låda med gamla kärleksbrev daterade så långt bak som till andra världskriget. Breven tillhörde ex-flickvännens mamma, och det visade sig att hon förlorat sitt livs kärlek under kriget, något hon aldrig riktigt kommit över.
På film skildras kärlekshistorier som inte var menade i olika varianter, men inte lika ofta förekommer de i sångtexter. Adams levererar på mindre än tre minuter en mer träffsäker skildring än de flesta fullskaliga romaner klarar. Till sin support har han Caitlin Carys dystra violin och ett band som är förståndiga nog att hålla sig i bakgrunden till förmån för berättelsen. Jag drar mig också tillbaka här och låter text och musik tala för sig själva:
Well I found a bunch of letters
That were written for the fellow who broke your momma’s heart
And the envelope folds smelled of her ancient perfume
I’ll bet she didn’t know
How to respond before the blankets of snow
Caught him out wandering alone with no place to go
There were stars in the sky
There were houses on the hill
And there bottles of pills that were easy to buy
To keep her warm from the oncoming storm
Well I found them in the northwest corner of the attic in a box
Labeled tinsel and lights
Didn’t know what I was I looking for
Maybe just a blanket or artifacts
Eisenhower sent him to war
He kept her picture in his pocket that was closest to his heart
And when he hit shore must have been a target for the gunman
There were stars in the sky
There were bunkers on the hill and there were caskets to fill
Where he will lie
Shrouded in the red white and blue with the stripes
There were stars in the sky
There were houses on the hill
And there were bottles of pills that were easy to buy
To keep her warm from the oncoming storm
Lyssna på Spotify: Bronski Beat “Smalltown boy”
Jag har varit inne på hur mycket skivåret 2012 var präglat av 80-talet i min sammanfattning av årets skivor och låtar. En låt som skiner igenom fortfarande är ”Smalltown boy”. Om soundet nu åter är mer aktuellt än någonsin sedan det begav sig, blir textens tema allt mindre aktuellt i den upplysta delen av världen, även om det fortfarande finns mörka områden på kartan.
Då förstod jag inte innebörden riktigt, men videon blev också en manifestation å gayrörelsens vägnar för tolerans i samhället, en tolerans som inte riktigt fanns 1984 när singeln gavs ut. Problematiken är långt ifrån löst idag, men man får i de flesta större städer vara den man vill utan att behöva riskera livet. Det som sopranröstade Jimmy Sommerville sjunger om i ”Smalltown boy” lever dessvärre fortfarande kvar i framför allt småstäder där alla känner alla, och ”snacket går” fortare än man hinner hem från en utekväll på stan.
Den autentiska känslan i videon kompletterade de vemodiga syntfigurerna i låten perfekt, och blev en annorlunda, men viktig, hit överallt, viktigare än vad jag tror Bronski Beat kunde föreställa sig.
Lyssna på Spotify: Gloria Jones “Tainted love”
De flesta känner inte ens till att den här versionen finns. Inte så konstigt, med tanke på vilket genomslag Soft Cell fick med sin. Dom lade beslag på den, praktiskt taget, men eftersom jag gillar när covers görs annorlunda är det helt okej med mig. Och deras var ju den jag hörde först.
Jones singel floppade vid utgivning, men den fick resning när den istället blev en av de populärare Northern Soul-hitsen ett antal år senare, vilket var hur Marc Almond fick nys om den. Förutom sin egna karriär skrev Gloria Jones också låtar åt bl.a. Motown. Medan hon medverkade i en Los Angeles-uppsättning av musikalen Hair träffade hon en annan Marc; Bolan i T. Rex. Dom blev ett par 1973 då hon även var medlem i hans band, samt fick en son tillsammans.
En ödesdiger kväll 1977 körde hon de båda hemåt efter ett restaurangbesök i London, men de kom aldrig fram. Bilen kraschade och Bolan omkom. Eftersom de inte var gifta förlorade hon i princip allt de ägde(fans plundrade deras hem), och hon tog sonen med sig tillbaka till L.A.
På sätt och vis har även ”Tainted love”, hennes stora triumf, gått förlorad. Dags för återupprättelse.
Lyssna på Spotify: The House Of Love “Christine”
Världens mest minnesvärda tvåtonersriff? Kanske. Men det är inte det enda med ”Christine” som gör den till en av de låtar som jag lyssnat på flerst gånger i mitt liv.
Samspelet och spänningarna mellan Guy Chadwick och Terry Bickers var en vital del av The House Of Loves kraft. Faktum är att i kölvattnet av The Smiths upplösning var dom den starkaste kanditaten till att fylla luckan. Just spänningarna mellan de två ledarna var dessvärre det som skulle hindra att så blev fallet. Kulmen kom i december 1989 när Bickers satte igång med att elda upp bandets pengar i turnébussen i protest mot att bandet blivit för kommersiellt.
Han slutade strax innan The House Of Love(det med fjärilen) gavs ut i januari 1990 för att istället bilda föga minnesvärda Levitation. Chadwick förmådde ge ut två ytterligare album, varav Babe Rainbow var mycket starkt och Audience With The Mind var mycket svagt.
När de båda återförenade bandet 2003 gjorde dom ett habilt comebackalbum, men världen hade för länge sedan gått vidare och därefter har inte mycket hörts av vare sig den ene eller den andre. Det förtar dock inte att deras backkatalog är fylld av melankoliska klassiker, och att ”Christine” blev mall för hela shoegaze-vågen. Även det ovan nämnda riffet, samt det poporienterade sticket, var höjdpunkter i låten.
songsforwhoever.com 