Lyssna på Spotify: The Crystals “He hit me(And it felt like a kiss”
Häromdagen när jag lyssnade igenom jullåtar plöjde jag bland andra igenom skotska Glasvegas svärt- och smärtfyllda jul-EP A Snowflake Fell(And It Felt Like A Kiss)”, vilket osökt ledde mig till The Crystals gamla hit från 1962.
Att Glasvegas leder till Phil Spector är inte särdeles konstigt, deras sound är ju som ni vet i mångt och mycket en hyllning till honom, liksom titeln ”A snowflake fell…” är en parafras på ”He hit me…”.
När ryktet spred sig i Brill Building om att Little Eva(hon som gjorde ”Locomotion” med oss) blev slagen av sin pojkvän blev Carole King och Gerry Goffin så förargade att dom skrev ”He hit me…” som en offentlig protest, eftersom Facebook-upproret ännu bara var en glimt i Mark Zuckerbergs pappas ögon. Satiren i texten gick förlorad någonstans på vägen och låten bojkottades på många håll som våldsfrämjande.
Att det var just Phil Spector som hade producerat den här låten med sitt Wall Of Sound var särskilt ironiskt i skenet av att han dömdes till 19 års fängelse för mordet på sin flickvän 2003.
Lyssna på Spotify: Ultravox “Visions in blue”
En av de märkligaste händelserna jag varit med om var också en av dom mest makabra. För ett par år sedan rensade jag CD-hyllorna och sålde iväg en del på Tradera. En av dom var Ultravox-samlingen The Collection som jag hade älskat redan i mellanstadiet, särskilt låten ”Visions in blue” från Qauartet, samma album som bland annat innehöll “Reap the wild wind”.
Han som köpte skivan av mig var en man som bodde endast ett par kilometer bort, men han visade sig vara lite av en strulkuse som aldrig kom sig för att hämta skivan(som han själv önskade göra). Han skyllde på läkarbesök etc, sedan kom det ett rejält snöoväder som också försvårade det hela.
Till slut tog jag med skivan en lördag och åkte förbi med den så saken skulle vara ur världen. Vi småpratade lite, han bodde i en gammal sommarstuga och han berättade att vattenledningarna hade frusit. Inte mer med det.
Helgen därpå tittar vi på TV-nyheterna där det rapporteras om ett hus som brunnit ner till grunden under natten, och en person har omkommit, vilket förmodas vara husägaren. När huset på bilderna ser kusligt bekant ut får jag en obehaglig känsla i magen, och senare på dagen åker jag samma väg för att få bekräftat om det var samma hus. Det var det. Inte för att jag haft en nära-döden-upplevelse på något sätt, men det berörde mig verkligen illa att detta hade hänt en person som jag bara en vecka tidigare stått och samtalat med.
Vad låten anbelangar så kanske “Visions in blue” sågs av Midge Ure & Co som en uppföljare till “Vienna”, pompös och programmerad som den är, växelvis. Tyvärr kunde den omöjligen nå upp till sin föregångares nivå, en sådan fullträff får man oftast bara en gång. Dock ska vi objektivt säga att den håller måttet, betraktad som enskild låt. Inte upptempo, inte så mycket gitarr, desto mer sequencers.
2012 var det nya 1980-talet. Förvisso har tendensen funnits i flera år, men i år var den tydligare än någonsin tidigare. 80-talet har funnits där som en vakande ängel, vare sig man ägnat sig åt Pacman-rock som Bright White Lightning, C-86 som The Fresh & Onlys, collegerock som Twin Shadow, Madonna-pop som Kimbra eller fullständig Hipnosis/Vangelis-rip-off som Chrome Canyon. Och varför inte?
Återvinning i musik är intet nytt. Hur ofta refererar inte jag själv och andra till The Beatles? En popgrupp vars karriärs första stapplande steg gjordes med Carl Perkins och Chuck Berry i bakhuvudet. Alla härmar någon. Jag själv härmar väl också någon, medvetet eller ej. Men en sak är säker, passionen är precis lika brinnande. Säkert också för de flesta artister av idag.
Jag har gjort en mastodont-spellista på Spotify med “alla” album som gavs ut under 2012. Vi hittar minst lika mycket 60-tals-, 70-tals- och 90-tals-influerad musik där. Så det där med “nya 80-talet” kanske bara är min egen illusion. Whatever.
En årssummering är som alltid omöjlig att göra rättvis. Alltid missar man någon som man inte skulle ha missat. Alltid vill man ha med fler än man har. Vissa upptäcker man i bästa fall långt in på nästa år, i sämsta fall…tja, aldrig. Här nedan har jag listat några av mina favoriter i olika kategorier, kategorier som självfallet är anpassade för att få med så många album som möjligt. För satan vad mycket bra musik som har gjorts under 2012!
Eftersom jag också värnar hårt om det klassiska blandbandet har jag samlat årets “bästa” låtar(200+) i en lång spellista. Den ska jag snurra så mycket jag orkar tills nya grejer börjar strömma ut 2013, kanske ännu längre.
ÅRETS POP: Jessie Ware Devotion
Mer experimentiell än mainstream. Mer mainstream än experimentiell. Helt perfekt balans mellan de båda ytterligheterna. Och då blir det väldigt, väldigt bra.
ÅRETS ROCK(Manlig): Jack White Blunderbuss
Visade än en gång var skåpet ska stå och hur begåvad han är. Varierat och definitivt aldrig tråkigt album.
ÅRETS ROCK(Kvinnlig): Aimee Mann Charmer
Precis när vi undrade om hennes låtskrivarmusa gått i ide bevisade hon motsatsen.
ÅRETS ROCK(Grupp): The Walkmen Heaven
Rock och rock. Indierock. Vad du vill. Oerhört bra var det.
ÅRETS AMERICANA(Manlig): Justin Townes Earle Nothing’s Gonna Change The Way You Feel About Me Now
Eftersom Ryan Adams för omväxlings skull tog albumledigt i år och 2010 års stjärnskott Dylan LeBlanc inte förmådde upprepa succén med debuten var det glädjande att Justin Townes Earle mer än fyllde luckan.
ÅRETS AMERICANA(Kvinnlig): Tift Merritt Traveling Alone
Ensamt, ödsligt och vackert.
ÅRETS AMERICANA(Grupp): Beachwood Sparks Tarnished Gold och Calexico Algiers
Jag kan bara inte sålla bort den ena eller den andra av Beachwood Sparks indiepedalsteelcountry eller Calexicos Tex-Mex.
ÅRETS FOLK: Neil Halstead Palindrome Hunches
Gjorde allt det jag hoppades att James Iha skulle göra men inte riktigt lyckades med.
ÅRETS POWERPOP: Kurt Baker Brand New Beat och Duncan Reid Little Big Head
Jag klarar inte av att välja bort någon av dom här heller. Duncan Reids första karriär med London-punkarna The Boys var sedan länge över när Kurt Baker föddes 1987, men båda är lika rotade i samma ljuva typ av Twilley/Petty/Costello-powerpop.
ÅRETS GARAGE: Japandroids Celebration Rock
Fyrverkerierna som inleder albumet är rätt signifikativa för hur det känns att lyssna igenom låtarna på det.
ÅRETS REGGAE: Jimmy Cliff Rebirth
65 år men inte en tanke på att pensionera sig. Tack för det.
ÅRETS R&B(Manlig): Cody ChesnuTT Landing On A Hundred
Retrosoul med Marvin Gaye-vibbar.
ÅRETS R&B(Kvinnlig): Kendra Morris Banshee
Min personliga favorit från i år. Hon blir förstås inte den megasuperstar i världen som jag vill, men för mig är hon det ändå.
ÅRETS SVENSKA: Vera Vinter Idyll
Stora Lappträsks finest gjorde glesbygdens och hela Sveriges bästa visrock.
ÅRETS SVENSKE: Love Antell Gatorna Tillhör Oss
Mångsysslarens stora solodebutstriumf.
ÅRETS SVENSKAR: Mando Diao Infruset
Tog 1800-talet in i 2012-talet. Och det är så här dom ska låta i framtiden.
ÅRETS SYNTDISCO: Bright Light Bright Light Make Me Believe in Hope och Van She Idea Of Happiness
Fegt, jag vet, men vissa dagar älskar jag brittiska Bright Light Bright Light, andra dagar australiensiska Van She. Båda albumen var skapade med maskiner av människor. Mänskligheten vann.
ÅRETS HOUSE: Vitalic Rave Age
Fransoserna var allt det som trendigt överskattade Swedish House Mafia inte är. Lika bra dom lägger ner. Just det ja, det gjorde dom ju.
ÅRETS INSTRUMENTAL: Chrome Canyon Elemental Themes
För att göra den perfekta korsningen mellan italo-synth á la Hipnosis och soundtracket Vangelis gjorde till Chariots Of Fire krävs det en riktig entusiast av vintage-synthesizers. Som New Yorkaren Morgan Z.
Lyssna på spellistan: Facit 2012 – Årets bästa album!
Lyssna på spellistan: Facit 2012 – Årets bästa låtar!
PS. Några(eller en väldans massa…) honourable mentions: Lost In The Trees, The Shins, Alabama Shakes, Michael Kiwanuka, Two Gallants, The Fresh & Onlys, Rufus Wainwright, Best Coast, Beach House, Donald Fagen, Frank Ocean, The Beauty Room, Jens Lekman, The Tallest Man On Earth, Two Door Cinema Club, Soap&Skin, Allo Darlin’, Great Lake Swimmers, Allah-Las, Lars Bygdén, Admiral Fallow, Rhett Miller, The Avett Brothers, Lightships, Paul Buchanan, Patterson Hood, Dexys, The Mountain Goats, Chairlift, Dent May, Twin Shadow, First Aid Kit, The Helio Sequence, Kimbra, Lee Fields & The Expressions, The xx, Pet Shop Boys… DS.
Lyssna på Spotify: Dodgy “In a room”
Häromdagen var jag inne på Black Sabbaths trummis Bill Ward och Soundgardens Matt Cameron. Trummisen är inte det första jag lyssnar efter när jag lyssnar på musik, men tveklöst är det en viktig position. Batterister själva brukar se sig själva som hjärtat i ett band medan deras kollegor slänger in den som är sämst gitarrist och säger till dom att bara vara takthållare.
Matthew Priest heter han som bankar skinn i Dodgy. Dom var en trio som bakom de stora drakarna under britpopens glansdagar stod för en habil typ av pop, med snudd på osunt sinne för tajt stämsång. Deras problem var att dom var för hyggliga och ofarliga. Inte alls kaxiga, utan bara talangfulla musicerande killar från London-förorten Hounslow nära Heathrow. Och många kritiker älskade dom…inte. Varför fattar jag inte.
Mig veterligen har jag inte hört en enda av deras låtar som inte varit catchy, och det i kombination med en lagom dos humor, ja då ligger man bra till hos mig. Många av deras fans har varit dom länge trogna, även under åren då originalsångaren Nigel Clark klivit av för en solosatsning. Sedan ett par år är dom dock återförenade som den trio som slog igenom i mitten av 90-talet och gav ut ett nytt album tidigare i år.
“In a room” var en oemotståndlig bomb av snärtig pop med akustisk gitarr, blev en singelhit, och Matthew Priest glänser med en rytmik av sällan skådat slag. Mer än vad en vanlig sketen takthållare hade grejat, typ.
Lyssna på Spotify: Peter LeMarc “Detta blir min död”
En vän till mig berättade att hans brorsa tipsat honom om den här låten, men innan han lyssnat klart på den stängde han av. ”Visst, jag gillar Lemarc, men jag blir bara deprimerad av att lyssna på sånt här”. Brodern höll på att få fnatt när han fick höra det. ”Det är ju sista textraden som är viktigast och gör hela låten!!”. Ungefär som i filmen The Usual Suspects när sanningen sakta går upp för Chazz Palminteris FBI-agent.
Och visst är det deppigt briljant, en låt som skrevs efter några år av panikångest. Här är LeMarcs egen berättelse om ”Detta blir min död”, tagen från boken 100 Sånger & Sanningen Bakom Dem:
”Jag bor nära Skogskyrkogården och tycker om att ströva omkring där. Läsa på gravstenarna, fantisera om alla dessa livsöden. När jag gick där en vinterförmiddag, såg jag en grävd grav utan någon kista i. Ett gapande hål som väntade på någon. Det snöade lätt. Medan jag betraktade den tomma graven dök några rader upp i mitt huvud: ’Det snöade på min begravning.’
Samma lapp granskade jag nu på Frejgatan i slutet av maj. En sång om min egen begravning? Nja, det kunde kanske duga som en inledning. Så fick det bli. Jag fick till en humoristisk vändning i refrängen, där jag låg i graven och utbrast: ’Detta blir min död.’ Sedan fortsatte texten in i en drogad, febrig dröm. En vandring genom dödsriket, eller kanske ångesten och alla dess rädslor, för att i sista versen komma ut på andra sidan. Som en katharsis. ’Detta är en grav där ingen vilar, här ligger den jag en gång var.’ Ett sätt att begrava alla fasor, all panik.”
Lyssna på Spotify: Soundgarden “The day I tried to live”
Minnet kan svika mig här, men i slutet av 1997 har jag för mig att jag såg en intervju på MTV med ett återförenat Black Sabbath, och trummisen Bill Ward fick frågan om vilket av de senaste årens band han skulle ha velat spela med förutom sitt eget. Han svarade kort och koncist: ”Soundgarden”, nästan med något vått i ögat. Det var inte svårt att förstå varför. Matt Cameron hade gjort assymetriska taktbyten till en konstform och hans sätt att spela var emellanåt mer jazz än heavy metal.
Eftersom bandet dessutom frontades av grungens klart bästa sångare i Chris Cornell var det liksom bara en tidsfråga innan dom skulle hitta rätt i sitt format. Hårt, men inte för hårt. Dystert, men inte för dystert. Avigt, men inte för avigt. Och hela tiden innovativt, så att man som lyssnare ofta fick fundera ”men vänta nu, vad gjorde dom där…?”. Superunknown blev den storsäljare dom förtjänade, och kan betraktas som en klassiker av samma dignitet som Paranoid, mycket tack vare dunderhiten ”Black hole sun” som fångades upp av samtliga radiokanaler, med undantag möjligen för Vinyl 107 och P2. När en kanal som NRJ matar en låt flera gånger om dagen, då, om någon gång, vet man att den har blivit mainstream.
”The day I tried to live” antogs handla om självmord, men var enligt Cornell en sång om en introvert persons försök att krypa ur sitt skal och vistas bland ”vanligt folk”. Såna som lyssnar på NRJ, kanske.
Vilken är din favoritjulsång? Här är en Spotify-spellista med ett antal av mina favoriter. En salig blandning av genrer, men en sak har dom gemensamt: dom ger mig julstämning.
Några av dom är extra favoriter:
Glasvegas “A Snowflake Fell(And It Felt Like A Kiss)” och “Please Come Back Home”(från A Snowflake Fell EP, 2008)
Aimee Mann “Christmastime”(från One More Drifter In The Snow, 2006
Läs mer…
John Prine “Christmas In Prison”(från Sweet Revenge, 1973)
The Beach Boys “Frosty The Snowman”(från The Beach Boys’ Christmas Album, 1964)
Over The Rhine “All I Ever Get For Christmas Is Blue” och “Darlin'(Christmas Is Coming)”(från Snow Angels, 2006)
Läs mer…
Darlene Love “Christmas(Baby Please Come Home)”(från A Christmas Gift For You From Phil Spector, 1963)
Läs mer…
Sufjan Stevens “Joy To The World”(från Songs For Christmas, 2006)
Läs mer…
Carpenters “(There’s No Place Like)Home For The Holidays”(från An Old-Fashioned Christmas, 1984)
Läs mer…
Bob Seger & The Silver Bullet Band “The Little Drummer Boy”(från A Very Special Christmas, 1987)
Fountains Of Wayne “The Man In The Santa Suit”(från I Want An Alien For Christmas EP, 1997)
Läs mer…
Burl Ives “A Holly Jolly Christmas”(från A Holly Jolly Christmas, 1965)
Läs mer…
Det gick fortare än jag trodde. För bara en dryg vecka sedan skrev jag om min nya upptäckt Adrian Younge, och det förestående samarbete han hade på gång med The Delfonics. Det var inte bara på gång, det var redan klart!
Nu har en försmak av deras kommande album(som släpps 12 februari 2013) kommit i form av singeln “Stop and Look(And You Have Found Love)”. Detta kommer inte att göra någon älskare av Philly-Soul besviken, naturligtvis ej heller The Delfonics-fans.
Younge har inte gjort något som fördärvar deras klassiska sound, utan bara förvaltat det och möjligen använt modern dynamik fördelaktigt så att rytmsektionen är lite tyngre och inte så ingrötad i mellanregistret som det lätt blev när det begav sig.
B-sidan “I Can’t Cry No More” är en typisk soulballad som kompletterar förstasidan bra. Behållningen är ändå att William Harts falsett låter lika genuin som för 45 år sedan.
Måtte tiden gå fort till februari så vi får mer av det här.
Lyssna på Spotify: “Stop and Look(And You Have Found Love)”
Lyssna på Spotify: “I Can’t Cry No More”
Lloyd Cole ”Undressed”(från Lloyd Cole, 1990)
Medelålderskrisen kom redan vid 29 års ålder för poeten från East Midlands, numera boende på Long Island.
Webstrarna ”Bit Mig”(från Webstrarna I Kärleksgruvan, 1989)
Dom kom från Uppsala och gav oss Orup-pop innan dom skolade om sig till ”Saint Manchesterienne”. ”…du gav mig poppsi-poppsi…”. Underbar textrad.
Brian Hyland ”You & Me”(från Brian Hyland, 1970)
Den som tror att Brian Hyland bara gjorde tramslåtar som ”Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polka Dot Bikini” och ”Sealed With A Kiss” får nog tänka om. Börja med den här Del Shannon-producerade folkrockpärlan från 1970.
Jonathan Coulton ”Glasses”(från Artificial Heart, 2011)
Ta det bästa från Ben Folds och Rivers Cuomo och du har Jonathan Coulton. Det kanske också hörs att John Flansburgh från They Might Be Giants har producerat den här.
Eurythmics ”Love Is A Stranger”(från Sweet Dreams(Are Made Of This), 1983
Prototypen för “Who’s That Girl” och “Here Comes The Rain Again” blir aldrig för gammal. Tech Noir associeras varken till Ace Of Base eller Terminator, utan till den här låten
Counting Crows ”Another Horsedreamer’s Blues”(från Recovering The Satellites, 1996)
Vackrare än så här blev aldrig Counting Crows. Kunde ha återfunnits på Van Morrisons Moondance.
Soap&Skin ”Voyage Voyage”(från Narrow, 2012)
Österrikes unga sångfågel i en mörk pianoballadcover på Desireless gamla klubbhit. Franska fungerar lika bra att sjunga på som tyska. Och versionen är inget mindre än fantastisk.
Lyssna på Spotify: Bat For Lashes “Winter fields”
Helt klart tajmad sång när jag idag tittar ut genom fönstret och ser silhuetter röra sig långt där borta i den sidledes virvlande snöyran. Bra musik värmer alltid, oavsett om det är kallt och kyligt eller ej.
Kall och kylig kan man dock inte kalla den musik som Natasha Khan gör. Synth behöver inte innebära syntetiskt. Inte ens i syntpopens begynnelse var allt robotar och uttryckslösa ansikten. Vince Clarke och Alison Moyet gjorde 60-talspop med syntar i kortlivade Yazoo, och det var sannerligen inget kylslaget över vare sig Moyets röst eller deras melodier.
Istället tycker jag att Khan på ett varmt sätt målar upp en perfekt bild av vintriga landskap i södra England, metafor för något annat eller ej. Jag associerar arrangemanget till hennes kollegor i manliga brittiska duon Hurts. Barocksynth, kan vi säga så?
Dessutom älskar jag flera av låtens kupletter. Som den här:
In sub zero I can’t stand still
Colours of absence flooding the hill
songsforwhoever.com 