I likhet med Broken Record från 2011 ber Lloyd Cole sina fans om hjälp med finansieringen. Genom att låta dom som vill ha mer av poppoeten köpa en deluxe-utgåva av skivan i förskott är planen att den ges ut våren 2013. Inspelningarna börjar i slutet av november i Los Angeles tillsammans med gamle vapendragaren Fred Maher och Matthew Sweet.
Deluxe-utgåvans innehåll beskrivet av honom själv på hans hemsida:
“The design of the deluxe edition has only just begun in very abstract terms, but the concept is simple. It will be small and beautiful. It will not be a box. It will contain 2 CDs. One will be the album, the other a bonus CD of outtakes which will not be available any other way. Each copy will be individually numbered and will come with a matching card addressed to you personally, with thanks from me, signed by me.”
Allt känns extra spännande med tanke på det återupptagna samarbetet med Matthew Sweet! Får vi uppleva samma höjder från herrarna som på Don’t Get Weird On Me, Babe och Girlfriend?
Du har chansen att vara med och ordna årets platta 2013, och gör det lämpligen via http://shop.lloydcole.com/products/my-2013-album.
Själv har jag inte bestämt mig ännu, men det kanske kan vara värt en hundring. Dollar, alltså…
Lyssna på Spotify: Heaven 17 “Let me go”
I den våldsamma fiktiva verklighet som Anthony Burgess diktade upp i Clockwork Orange ska huvudpersonen Alex hämta en skiva han beställt i en skivaffär, varpå expediten frågar vad han beställt: ”Goggly Googol? Johnny Shivago? Heaven 17?”.
Ian Craig Marsh och Martyn Ware var från början med och bildade The Human League, men bröt sig ur bandet strax före Dare! och bildade istället producentteamet B.E.F. som småningom mynnade ut i trion Heaven 17 tillsammans med sångaren Glenn Gregory.
Precis som The Human League var Heaven 17 lite av pionjärer för många av de kommande årens musiker och DJ:s som jagat upp på topplistorna med elektronisk pop- och dansmusik. ”Let me go” samplades framgångsrikt 2007 i franska Yelles ”Ce jeu” som blev en internationell hit. Om det blev några framgångar för Goggly Googol eller Johnny Shivago är oklart i skrivande stund.
Lyssna på Spotify: Wilco “I’m always in love”
Om Jay Farrar efter Uncle Tupelos uppbrott valde den traditionella vägen med sitt Son Volt så kan inte detsamma sägas om Jeff Tweedy och hans Wilco. Till en början gick dom på säkerhet och höll sig till den trygga Alt-Country dom kunde. För varje skiva växte dock de mer rockiga inslagen och experimenterandet fick större och större utrymme, särskilt när multi-instrumentalisten Jay Bennett blev medlem i bandet.
Summerteeth blev det stora genombrottet och första byggstenen i det som skulle bli världens bästa band. Full av soliga melodier, men mer The Beach Boys, The Band och The Beatles än Guy Clark och The Louvin Brothers. En av dom gladaste melodierna var Brian Wilson-pastischen ”I’m always in love”, en kontrast till Tweedys sönderfallande äktenskap som hög grad skulle påverka nästa album, storverket Yankee Hotel Foxtrot.
Lyssna på Spotify: Son Volt “Picking up the signal”
Där vägen i mitten av 90-talet delade sig för alt-country-inspiratörerna Uncle Tupelo valde till en början både Jeff Tweedy och Jay Farrar samma riktning mot Gram Parsons-silhuetten som skymtade i horisonten. Några år senare drog Tweedys Wilco allt mer åt indierock.
Farrar hade inte någon större lust att ändra inriktning med Son Volt, något som fastslog en gång för alla att han är den sanna arvtagaren efter Parsons, Neil Young och Steve Earle. Alt-country kan vara lågmäld, vacker och dyster. Den kan också, som i ”Picking up the signal”, vara full av maskulina, muskulösa riff kombinerade med Farrars kraftfulla röst.
Lyssna på Spotify: Love “She comes in colors”
Da Capo var titeln till trots inte en upprepning av Loves första album med prima garagefolk. Istället var den en djupdykning i psykedelia, inte minst i låten ”Revelation” som upptog hela sidan 2 på albumet.
Om man, som jag, har svårt för 19-minutersflum kan man med fördel vända tillbaka och hålla sig till sidan 1 på LP:n och vips, så har man ett andraalbum från Arthur Lee, Bryan MacLean & Co med en handfull kanonspår(däribland singeln “Seven and seven is”), om än lite kort.
Philadelphias framgångsrika rootsrockare på 80-talet, The Hooters, gjorde ”She comes in colors” på Nervous Night 1985, långt innan jag hade koll på vilka Love var. Inte förrän jag långt senare inhandlade Da Capo lade jag ihop två och två. Min slutsats är att två och två är lika med ”She comes in colors”.
Vad sju och sju blir tror jag dock aldrig Arthur Lee riktigt kom fram till.
Lyssna på Spotify: Quasi “It’s raining”
Kombinationen lo-fi och sextiotalspop kan vara svår att bemästra. Antingen blir det för mycket replokal och basen går knappt att urskilja där alla instrument placerats i mellanregistret, eller så går melodierna förlorade någonstans på vägen från 4-kanals-bandspelaren till den riktiga studion. Guided By Voices, The Mountain Goats, Pavement och några till har klarat det. Quasi har klarat det.
På ”It’s raining” visar Sam Coomes sin begåvning när han låter Built To Spill möta The Zombies. Eller ”Breakfast in America” möter ”Bring it on home to me”. Som basist i post-hardcore-bandet Heatmiser understödde han de fläskiga riff som Elliott Smith, men framför allt Neil Gust delade ut. I Quasi som han bildade med sin ex-fru Janet Weiss(Sleater-Kinney) polerades Heatmisers sound upp lite med popmelodier.
I somras dog keyboardisten och gitarristen Bill Doss, och jag fattar inte hur det kan ha gått mig förbi. Ett tillfälligt lyssningsuppehåll och man missar något, hur någons död nu kan vara något att missa. Och precis som med de flesta dödsrunor handlar det om att hylla någon när allt är över. Orättvist, men ett av livets faktum.
Som en av grundarna av det mytomspunna Elephant Six Recording Company i början av 90-talet var Doss en av nyckelfigurerna för hur barockpop, psykedelia och sunshinepop återuppstod i en lo-fi-miljö där ingen vistats sedan The Beach Boys och Pink Floyd var där under första halvan av 70-talet.
Idag tar vi band som Arcade Fire, Animal Collective och Ariel’s Haunted Pink Graffiti för givna, men frågan är hur dom hade låtit om det inte varit för Elephant Six-kollektivet. I The Olivia Tremor Controls murriga sound ledde Doss styrkorna på gitarr och sång jämsides med skolkompisen Will Cullen Hart ackompanjerade av en hel del tapeloopar och ljudeffekter, en stor ingrediens i deras neo-psykedelia. Första albumet Dusk At Dubist Castle kunde ha varit ett borttappat The Beatles-album mellan Magical Mystery Tour och The White Album, och var ett soundtrack till en av dom själva påhittad film.
I kollektivet stod man aldrig långt ifrån varandra utan hoppade växelvis in i studion när plikten och vännerna kallade. När The Olivia Tremor Control lagt ner tog han i mitten av 2000-talet en plats som officiell medlem i The Apples In Stereo; han hade sedan länge turnerat med bandet. Där hjälpte han Robert Schneider att göra de två E.L.O.-album som Jeff Lynne endast kunnat drömma om att göra sedan Discovery 1979: New Magnetic Wonder 2007 och Travellers In Space And Time 2010.
Bill Doss inverkan på bägge albumen hörs tydligt och som vokalist var han en viktig kugge i arrangemangen av framför allt stämsång, inte sällan genom vocooders. Hans och klaviaturkollegan John Fergusons blippande syntar och keyboards är sprejmålade överallt och gav The Apples den glans av rymdrock som dom eftersträvade.
I en låt som förvisso skrevs av Schneider, ”Dream about the future”, har jag svårt att se hur varken han eller Doss drömde om att han skulle nå vägs ände redan ett par år senare. 31:a Juli gick han bort, 43 år gammal, och dödsorsaken är ännu okänd, åtminstone officiellt. Indierocken har blivit en viktig människa fattigare. Ska vi finna någon sorts tröst är det möjligen i att Bill Doss tagit hissen uppåt, förhoppningsvis till en plats där hans rymdrock för evigt skall ljuda mot oändligheten.
2009 återförenades The OTC och i nedanstående klipp uppträder bandet på Pitchfork Music Festival 13 Juli 2012, alltså inte ens tre veckor innan han dog. Bara hans look gör det omöjligt att inte älska karln(polisongerna!).
Hela The Apples sista album Travellers In Space And Time är fullproppat med oemotståndliga melodier och sånger man lockas att sjunga med i fast man inte ens kan texten. Videon till ”Dance floor” har ett minutlångt intro med skådespelaren Elijah Wood som både är ett stort fan samt även äger skivbolaget Simian som signade bandet.
Det må låta som om Las Vegas flyttat till Jamaica, och så kanske dagdrömmarna såg ut bland alla rude boys i Kingston-stadsdelen som fått öknamnet Shanty Town.
James Bond och Oceans Eleven var hjältar i slummen, och när polisen gjorde en razzia utlöste det stora kravaller hos lokalbefolkningen med alla rudies i täten.
Som svar på räden ryckte Desmond Dekker ut till förmån för sina egna med denna hyllning, rocksteady-klassikern ”0.0.7.(Shanty Town)”.
Lyssna på Spotify: Harry Chapin “Cats in the cradle”
Klassisk tårdrypare, några andra ord finns inte för ”Cats in the cradle”. Och i dagens tider där föräldrar inte har tid för sina barn och knappt för sig själva ter sig en moralkaka från 1974 inte särskilt mossig.
En stackars son försöker få sin pappas uppmärksamhet men får bara höra hur pappan hela tiden svarar att det får bli senare. Resor och annat är viktigare. Med tiden blir sonen både tonåring och vuxen och viftar bort sin pappa precis som han själv blivit bortviftad.
Den stora ironin är att sonen under hela barndomen sagt att ”I’m gonna be like you dad, you know I’m gonna be like you”. Man får nog tänka över vilka ideal man vill att ens barn ska få. Vilka ideal det var som drev clown-metal-rockarna Ugly Kid Joe(bara namnet…) till en cover av den här vet jag inte. Kanske var dom förbisedda som barn och hade svårt att säga det på vanligt vis? Själv önskar jag att dom undvikit att föra fram det med en meningslös cover av ”Cats in the cradle”. Fast helt meningslös var den ändå inte. Dom gav oss ju faktiskt en anledning att lyssna på originalet av Harry Chapin istället.
Lyssna på Spotify: John Vanderslice “Bill Gates must die”
All reklam är bra reklam. Speciellt den man skapar själv.
Bara låtens titel höjer en del ögonbryn. Vad fan, är det ett mordhot i öppen dager? Kan man vara så hatisk att man skriver en till synes välartikulerad rocksång om att man önskar livet ur världens rikaste man? Nej, förstås inte. John Vanderslice visste värdet i att redan i en låttitel fånga folks intresse. Att det dessutom var en medryckande rifffest(jag vet att man rent grammatiskt inte får skriva tre stycken likadana bokstäver efter varandra, men det kändes kul så jag struntade i det) med tuggande elgitarrer skrämde inte direkt bort någon.
Vanderslice var så full i rackarn att han dessutom spelade media ett spratt med en uppdiktad historia om att Microsoft skulle dra honom inför rätta och hade buggat hans telefon. Dessutom skrev han ett brev från ”Microsoft” där han hotade sig själv med stämning! Fascinerande nog funkade hela lurendrejeriet och han fick de rubriker han behövde för att spreta ut från det övriga bruset.
Sedan handlade inte texten om att Bill Gates skulle dö, utan var mer ett uttryck från huvudpersonen som vad det verkar har fastnat i barnporrskonsumtion med hjälp av sin PC. Don’t shoot the messenger kan man tycka, men låt gå för att det är en desperat och desillusionerad sjuk människa som fäller den kommentaren.
Förutom sin solokarriär äger han också den helt analoga studion Tiny Telephone i San Fransisco, dit flertalet indie-artister vallfärdat för att spela in. Death Cab For Cutie, The Mountain Goats, Jolie Holland, Deerhof, alla har dom varit där.
songsforwhoever.com 