Lyssna på Spotify: Michael Penn “Bucket brigade”
Först av allt: det här är inte Michael Penns bästa låt. Men den är den garanterat enda han skrev om Clinton-Lewinsky-skandalen, och definitivt en av dom som ligger snäppet under toppskiktet. Sett till hans nivå är det ändå en superlåt och kanske den mest intressanta.
Under perioden som Penn arbetade med sitt fjärde album MP4: Days Since a Lost Time Accident var detta den hetaste mediagrejen i hela världen. Om han hade eller inte hade haft ”sexual relations with that woman” blev en definitionssak, det vill säga Clintons uppfattning var att det inte räknades som det om man bara tog emot oralsex, utan enbart om man gav någon det.
Penn kan inte beskyllas för att vara övertydlig i sina texter, men den här är en av de mindre oklara, om man säger. Särskilt andra versen ger uttryck för Clintons hantering av ”problemet”, maktinnehavarnas sätt att skapa andra rubriker som avledande manöver för att ta bort fokus från det obekväma.
For everyone in the know
He’s going to put on a show
Death defying feats of daring
And for the riff and the raff
He’s gonna mimeograph
A statement he’s preparing
That he wanted the world
And it was only a heart…
Only the heart of a girl
Ärligt talat lyckades inte Clinton avleda oss så lätt. Jag har inget minne av något annat än det här från hans tid på posten som världens mäktigaste man. Penns sätt att återberätta historien ter sig nästan uppgivet, “ännu en i raden” ungefär, lite saktmodigt framlagt i en vals med piano, dragspel och banjo.
En bucket brigade är för övrigt ett uttryck för en mänsklig kedja som bildas för att släcka en brand med vattenhinkar som skickas från hand till hand till den som öser över elden, en metafor som Penn använde för det sätt på vilket makthavarnas hantlangare ränner för att lösa obekväma ”problem”. Briljant.
Lyssna på Spotify: Scritti Politti “Absolute”
Green Gartside borde ha rättigheterna till begreppet Absolute Music, ingen annan. Men vad skulle det då avse? Han har med sitt Scritti Politti flängt mer än någon annan i modern tid vad gäller utövad genre.
Senaste åren har ägnats åt singer-songwriter-soul med viss inblandning av rap. Sånt brukar skrämma bort de mest lojala anhängarna, vilket det säkert också gjorde, men han vann också nya beundrare efter alla goda recensioner som han trots allt fick. Och framför allt tack vare hans enormt hängivna inställning till varje ny väg han valt. Full poäng för ambition.
Post-punken Scritti Politti spelade i början av 80-talet hade 1985 plötsligt blivit hyperarrangerad, hyperpolerad, hypermodern R&B-pop. Han hyllade Aretha Franklin och fick en hit i pseudoreggae-singeln ”The world girl”.
”Absolute” börjar lite trevande som en ballad, men den vakna lyssnaren inser att det snart skall ändras, vilket också blir fallet när dom massiva trummorna börjar. Bombastisk brittisk 80-talspop i Fairlight-dränkt funkrytm, kan det vara något? Absolut.
Lyssna på Spotify: Marvin Gaye “‘T’ plays it cool”
Fasligt vad aktuellt det blev med min systers födelsedag helt plötsligt. Men vid sidan av den tragiska 11-årsdagen(inte för henne, utan för John Lennon) måste jag nämna att på hennes 3-årsdag släpptes ett album som var en ny spelplan för dess
upphovsman.
Blaxploitation-soundtracks som Shaft och Superfly hade rönt stora framgångar, vilket sporrade en Marvin Gaye med nyförhandlat skivkontrakt(efter succén med What’s Going On) och konstnärlig frihet. När Motown gav sig in i filmbranschen och erbjöd honom att göra soundtracket till Trouble Man var han således inte svårövertalad. Detta blev dock hans enda, möjligen för att han inte kunde sjunga på alla låtar.
”’T’ plays it cool” är helt instrumental, men Gaye får till ett makalöst sväng enbart med trummor(han var ofta anlitad trummis i Motown-studion innan han gjorde egen karriär), moog, piano och blås. Onekligen hans funkigaste skapelse genom hela karriären. Särskilt dess blytunga trumbeat har samplats och imiterats otaliga gånger, och är egentligen hela behållningen här.
Lyssna på Spotify: Cotton Mather “Password”
Den 8:e december 1980 fyllde min syster 11 år. Samma kväll stod en desillusionerad Mark David Chapman utanför Dakota Building i New York och fick en autograf av sin idol John Lennon. Några timmar senare tackade han rockstjärnan genom att skjuta ihjäl honom.
Men Lennons röst återuppstod efter nästan 20 år. Kroppen den tillhörde hade inte samma efternamn, men väl Harrison. Robert Harrison var en Texas-bo som hoppat av skolan innan examen och istället ägnade sig åt musik. Hans band Cotton Mather skulle spela in sitt andra album Kontiki, men det skar sig med producenten och studion, så allt jobb gjordes hemma hos honom istället på en fyrkanalsbandspelare.
Långsamt växte ryktet om skivan, och i England snappade powerpop-bolaget Rainbow Quartz upp den för utgivning i Europa. Oasis hyllade dom som sina nya favoriter. Mojo och The Guardian skrev hyllningsartiklar(”den bästa skiva som The Beatles aldrig gjorde”) och skivan fick fantastiska recensioner.
Jag bodde då utanför London och hade en del kontakt med journalisten Håkan Steen, som jag faktiskt tipsade om Cotton Mather och Kontiki. Han recenserade också skivan i Aftonbladet, något jag blev snudd på stolt över. Min första recension. Indirekt, i alla fall. Inte för att det skickade upp skivan på försäljningslistorna, men ändå.
Kontiki kunde lika gärna ha hetat Revolver, sprängfylld som den är med hookfylld pop, baklängeskörer och alla möjliga små finesser. ”Password” kunde ha hetat ”And your bird can sing”. Robert Harrison kunde ha hetat John Lennon.
Lyssna på Spotify: Max Romeo “Wet dream”
“Den handlar om ett läckande tak.” Jo, tjenare. Dra den om Rödluvan också. En av dom mest uppenbara texterna om sex försökte Max Romeo lura alla att den handlade om ett dåligt tätat hus.Vad en flicka hade med läckande tak att göra – eller tvärtom – var lite svårt att förklara med textrader som ”Lie down girl, let me push it up, push it up” och “give the fanny to me”. BBC köpte inte heller den förklaringen och förbjöd sina DJ’s att ens nämna låten vid namn, något som bara gav bränsle till elden och förde upp låten på topp tio i Storbritannien.
Som så ofta inom reggae var det riddim vi hörde i ”Wet dream” helt och hållet Derrick Morgans ”Hold you Jack” med nyskriven text. Morgan skulle ha varit sångare på den Lee Perry-producerade ”Wet dream”, men valde att avstå och Perry tvingade istället in Romeo i studion för att slutföra låten. Inte för att jag trodde att Morgan var den präktiga typen, rude boy och allt, men alla har vi våra principer.
Jenny Lewis with The Watson Twins “Handle me with care”
Ordet supergrupp fick en helt ny innebörd när Traveling Wilburys bildades av George Harrison, Bob Dylan, Roy Orbison, Tom Petty och Jeff Lynne 1988. Mer än deras namn behöver inte nämnas.
Deras första singel och största hit var ”Handle me with care”. Låten kom till hemma hos Dylan där Harrison fått syn på en låda i hans garage med texten ”Handle with care”. Som flera av låtarna på deras debutalbum hade någon idén till en vers, någon annan en refräng, sedan spann dom vidare tills dom bundit ihop allt till en och samma låt.
Jenny Lewis har duon Jenny & Jonny till vardags tillsammans med sin pojkvän Jonathan Rice. Tidigare sjöng hon indiepop i Rilo Kiley, men på sina soloalbum från 2006 och 2008 lutade hon mer mot alt-country. På den sprakande covern av ”Handle me with care” från debuten Rabbit Fur Coat medverkar också en sorts supergrupp: Ben Gibbard från Death Cab For Cutie, Conor Oberst från Bright Eyes samt M. Ward. De två sistnämnda hade 2004 bildat sin egen lilla supergrupp Monsters Of Folk tillsammans med Jim James(My Morning Jacket) och Mike Mogis(Bright Eyes).
Puh, nu orkar jag inte omnämna fler artister och grupper, varken du eller jag klarar mer än så, har jag en känsla av. Googla själv, för bövelen.
Lyssna på Spotify: Burt Bacharach with The Breakaways “Trains and boats and planes”
Inte var det tåg och båtar och flygplan som tog bort The Breakaways från skivomslaget till singeln “Trains and boats and planes”, men väl skivbolagsbossar som ansåg att dom gott kunde hålla sig undan från rampljuset. Den engelska vokaltrion fick släppa en handfull egna singlar under karriären, annars ägnade dom sin tid åt att köra bakom Jimi Hendrix, Petula Clark och en massa andra.
Hal David skrev texten som en reflektion över Burt Bacharachs flängande världen över, vilket gjorde att han och hans fästmö Angie Dickinson ofta var åtskilda. Allt var förstås alla transportmedlens fel, inte Bacharachs. Antingen var det tänkt att spegla en hemmafrus förnekelse av att bara vara en inventarie, eller så är det lite typiskt manligt perspektiv över den texten, men dess smarta bildspråk förlåter detta och låten är en av den dynamiska duons bästa. Sången från de anonyma tjejerna ger en bra bild av hur blasé och less hon är på att ständigt vinka honom adjö och vänta på hemkomsten som en skugga i hans liv.
I min värld får då The Breakaways gärna en del av uppmärksamheten.
Lyssna på Spotify: Linda Ronstadt “Rock me on the water”
Hennes versioner av andras låtar var en helt egen konstart. Framför allt gjorde hon dom så bra att låtskrivarna själva fick behov av att spela in och ge ut dom.
Det började 1967 i The Stone Poneys med Michael Nesmiths ”Different drum” som tidigare endast hade skymtats i med ett obskyrt bluegrass-band samt i en kort snutt i ett The Monkees-avsnitt. Nesmith tog med en egen version av låten på And The Hits Just Keep On Comin’ 1972.
Med Jackson Brownes ”Rock me on the water” var det lite tätare, båda släppte låten på var sitt album i januari 1972, men Ronstadt var först ut med låten på singel och stannade på plats 85 på Billboard-listan. Fem månader senare gavs den ut på singel av Browne själv; hans version tog sig till plats 48. På min lista är dock Ronstadts ”Rock me on the water” Nr 1.
Noterbart i övrigt är att Eagles stod för kompet här.
Lyssna på Spotify: Freedy Johnston “Evie’s tears”
Nya personer blir offer för våldtäkt varje dag. Ett jävla samhällsproblem som bara vägrar att dö. Tyvärr har inte jag heller någon lösning. Allt jag har är en klen tröst och ännu en historia på ämnet.
En kväll när jag och några tidigare kollegor hade en After Work i stan för ett antal år sedan hade vi värmt upp hemma hos mig och var ganska ljumma i blodet när vi vandrade Östermalms gator fram med sikte på någon lokal kring Stureplan. Precis när vi når Birger Jarlsgatan blir en av tjejerna som förstenad och alldeles vit i ansiktet. Sedan bryter hon ihop och börjar storgråta, grabbar tag i mig hårt och vägrar släppa taget.
Oroliga som vi alla blev försökte vi få fram vad som var fatt. Efter många om och men hulkade hon fram att hon som tonåring blivit våldtagen på en av bakgatorna i närheten. Hon tog en taxi raka spåret hem. Vi andra fortsatte in på Sturecompagniet och försökte partaja vidare som om inget hänt, men den kvällen kom av sig helt, hur många lakritsshots vi än försökte svepa.
Där och då förstod jag att såren aldrig läker efter en våldtäkt. Jag tänker på den kvällen varje gång jag läser om det i tidningarna.
Jag tänker på den kvällen också varje gång jag hör ”Evie’s tears”. Förvisso blev ”Evie” utsatt för en katolsk präst(som numera också nästan har uppdagats som något av ett samhällsproblem) och hon har nu mardrömmar om hans tafsande. Något som
berättaren drabbas hårt och hjälplöst av vid sidan om.
Ett par ord beträffande musiken: ja, det är ingen mindre än Marshall Crenshaw vi hör i kören där bakom. Låten skulle lika gärna ha kunnat komma från hans gitarr. En dyster poppärla.
Lyssna på Spotify: Leonard Cohen “Chelsea Hotel #2”
Man skulle ha bott där när det begav sig. Chelsea Hotel i New York var mittpunkten i den gruva där kulturguld grävdes. Konstnärer, författare, slackers, narkomaner. Leonard Cohen och Janis Joplin.
De båda möttes i hissen en dag, och Joplin utbrast att hon hade hoppats stöta ihop med hunken Kris Kristofferson, inte den mörka poeten från Montreal. Hade hon några som helst tvivel angående Cohen så övergav hon dom rätt snart och paret hoppade i säng.
Textraderna ”You told me you preferred handsome men, but for me you would make an exception” och “tack-för-komplimangen-här-får-du-igen”-raden ”We are ugly, but we have the music” vittnar om att relationen blev kortlivad.
Kristofferson var för övrigt den som skrev Joplins största hit ”Me and Bobby McGee”. Huruvida även dom två fick lakan att prassla och fyrverkerier att explodera är okänt.
songsforwhoever.com 