Lyssna på Spotify: Hipsway “The honeythief”
För många år sedan stod jag på Arlanda och skickade iväg passagerare med diverse flighter, både inrikes och utrikes. En dag vid en Paris-avgång fick jag plötsligt två boardingkort i handen där namnen var bekanta. Sharleen Spiteri och Johnny McElhone i alla hemmafruars favoritband Texas stod framför mig. Dom var hetare än någonsin just då, som var våren 1997, strax efter att deras
mångmiljonsäljande White On Blonde letat sig upp i topp på listorna. Det enda jag minns av mötet är att han var grymt lång iklädd cowboyhatt och hon var betydligt kortare. Båda bar solglasögon och såg trötta ut.

McElhone började sin karriär som basist i skotska Hipsway, ett band som lät exakt som många popband gjorde i mitten av 80-talet. New Wave i botten, fabriksinställda keyboards, överansträngd produktion, och en låt med en satans giftig melodi. Det var också vad alla andra insåg, eftersom dom bara gjorde ett album till efter debuten.

Jag ska inte säga att jag sitter och avnjuter dagliga doser Hipsway i mina hörlurar, men någonstans i min ryggmärg finns ett DNA som kräver en och annan one-hit-wonder från sagda decennium då och då. Och vad skulle de hit-orienterade radiostationerna göra utan
dom? Mata en CD-växlare med Brothers In Arms, Born In The U.S.A. och Thriller och trycka på repeat? Jag vill dock välja mina one-hit-wonders på egen hand.

Lyssna på Spotify: Treetop Flyers “Is it all worth it?”
Brittiska band med influenser från urtypisk amerikansk rootsig folkrock blommar upp titt som tätt, vi fick Gomez i slutet av 90-talet och tio år senare Mumford & Sons. I en mer undanskymd tillvaro dök också
London-bandet Treetop Flyers upp
2009 med en femspårs EP, som dock endast följts av en ytterligare EP samt en 7”-singel.

Intresset för bandet existerar dock, inte minst eftersom dom är populära bokningar till de brittiska rockfestivalerna. 2011 gick dom och vann Glastonbury-festivalens talangtävling. Sitt namn och sound tog dom från en
av Stephen Stills populäraste låtar, ”Treetop flyer” från 1991, samma låt som övertygade Ray Lamontagne att hans framtid låg i musiken.

”Is it all worth it?” var bästa låten från debut-EP:n och är en ”Don’t think twice, it’s alright”-besläktad folkballad framförd i bästa Crosby, Stills & Nash-stil. Låt oss hoppas på mer från det här trevliga lilla bandet snart.

Lyssna på Spotify: Sam Dees “Lonely for you baby”
Tillsammans med Phillip Mitchell är Sam Dees den mest underskattade inom soulmusiken någonsin. Oerhört talangfull som artist, ett geni som kompositör, och ändå blev det liksom aldrig någonting.

Men det började bra. Han föddes i Birmingham, Alabama(bara en sån sak) 1945 och vann som 9-åring en sångtävling, vilket skulle ge bränsle till hans yrkesval. 1968, tillbaka i Birmingham efter en första olyckosam sejour i New York, kom hans första singel. ”I need you” var en tårdrypande ballad, men inget som skakade någon topplista i rämningarna. Dess B-sida skulle senare komma att hålla hans namn dammfritt för kommande generationer, men mer om det strax.

Efter en misslyckad andra singel startade Dees ett förlag för sina låtar, vilket skulle underlätta för honom att ge ut musiken på olika skivbolag utan att själv behöva vara kontrakterad som artist. Han fick några chanser till att i eget namn ge ut skivor, först en singel på Chess, därefter några singlar och till och med ett album på Atlantic. Det albumet, The Show Must Go On från 1975 är idag ett hett samlarobjekt och mycket svårt att lägga vantarna på.

Efter att ha fått många chanser under första halvan av 70-talet tröttnade skivbolagen på honom och det blev istället hans låtskrivarådra som fick fullt upp. Låtar för Tavares, The Temptations, Gladys Knight och Dennis Edwards radades upp. Narada Michael Walden ordnade så att Whitney Houston spelade in hans ”Lover for life” på I’m Your Baby Tonight 1990.

Åter till den där B-sidan från 1968 jag nämnde i början. Många år senare nosade brittiska soulfanatiska kids upp ”Lonely for you baby” i sin hetsjakt på obskyra singlar att spela på sina Northern Soul-klubbar. Och vill man dansa sig svettig till en desperat, kärleks-törstande sångare över ett bultande beat kan man börja här.

Lyssna på Spotify: Wilmer X “Sovande skönhet”
Nisse Hellberg berättade en gång att han skriver en låt om dagen. Det blir 365 stycken om året. Hur många det innebär under hela hans karriär vågar jag inte ens slå fram på miniräknaren.

Om ens 10 procent av alla dom där låtarna han påstår sig skriva är bra, skulle det betyda 36 stycken på ett år. Vi som vet i vilken takt artister släpper nya album inser att det blir en herrans massa material över. Bra överbliven skit.

Både du och jag förstår att vår gode Nisse nog kryddade på en del i sin utsago. Han firar väl ändå jul, midsommar och kanelbullens dag? Men det ger en fingervisning om hur mycket som finns där i arkiven. Och 2001 tyckte Wilmer X att det var dags för en utrensning med 4-CD-boxen Arkiv X.

”Sovande skönhet”, som handlar om att det i varje kvinna finns något vackert som slumrar, plockades efter livliga diskussioner bort från Primitiv 1997. Med facit i hand var det ett misstag, men 2011 vid återutgivningen av albumet hade dom lärt läxan och låten togs med som bonusspår.

Jag vill aldrig lira i ett rock’n’roll-band så mycket som när jag hör dessa 3,5 minuter av öronbedövande gitarrlarm som till och med kan väcka en sovande skönhet.

Lyssna på Spotify: Toots & The Maytals “54-46 that’s my number”
Toots Hibbert, Jamaikas Otis Redding, anses allmänt vara den som myntade begreppet reggae, och var på väg att få ordentlig luft under karriär-vingarna när han 1966 åkte dit för marijuana-innehav. Enligt somliga sattes han dit av rivaliserande artister.

Men fängelsevistelsen på 18 månader kunde inte stoppa Hibbert och hans Maytals. Hans bandkompisar valde att vänta ut hans frigivning, vilket var klokt eftersom dom skulle ha haft svårt att avvara hans kraftfulla sång. När han släppts ur fängelset spelade bandet in en räcka med låtar tillsammans med producenten Leslie Kong, bland andra ”54-46 that’s my number” från 1968, vilken handlade om Hibberts fängelsedom.

Den här versionen är den andra som spelades in och gavs ut 1969, i mitt tycke den definitiva med bra mycket bättre tyngd och klass än den första från året dessförinnan. Tycker du att den påminner om The Ethiopians “Train to Skaville” är det en korrekt iakttagelse, dom delar riddim.

Lyssna på Spotify: The Stone Roses “Waterfall”
I november 1988 sa Ian Brown ödmjukt ”…jag tror(detta är ordet som motiverar etiketten ”ödmjukt”) på allvar att vi blir jättestora. Man kan inte hålla tillbaka ett bra band”. Utanför Manchester hade knappt en människa hört talas om The Stone Roses, trots en stark men misslyckad singel året före med ”Sally Cinnamon”. På Top Gun-språk: hans ego skrev ut checkar som hans band inte kunde lösa in. Inte ännu i alla fall.

Ett år senare hade dom släppt sitt debutalbum, och Brown menade då att: ”Vi är världens viktigaste band och vi har dom bästa låtarna och vi har inte ens börjat visa vår potential än”. Oasis-vibbar, någon? Men den här gången kunde han backa upp orden lite bättre.

The Stone Roses valde John Leckie som producent utifrån hans lyckade resultat med XTC:s alter-egon The Dukes Of Stratosphear. Leckie lyckades inte sämre med sina
nya adepter, men menade själv att han ”bara städade upp dom lite”.

Den psykedeliska ”Waterfall” var albumets bästa låt i mitt tycke, med en bris av 60-tal i uppbyggnaden med versrefränger och stick istället för det traditionella vers-bridge-refräng-vers-bridge-refräng-stick-solo-refräng-refräng.

Lyssna på Spotify: Badly Drawn Boy “Too many miracles”
Ett sångare-/låtskrivare-geni eller trulig trubbelmakare beroende på vem man frågar. Fast det första omdömet kan tillskrivas Damon Gough oavsett vad man anser om hans attityd(vid en turné i USA för något år sedan svor och fräste han åt publiken, till synes utan anledning).

Många upptäckte Badly Drawn Boy i filmatiseringen av Nick Hornbys roman Om En Pojke, där Gough stod för soundtracket(om man bortser från den pinsamma talangtävlingen där Hugh Grant försöker plocka upp spillrorna av Roberta Flacks ”Killing me softly” och rädda showen). Kanske var det lämpligt att en dåligt ritad pojke sjöng om en illa behandlad pojke(okej, den var krystad…).

I över ett decennium har jag själv levt med Badly Drawn Boy lite sådär på sidan om,
redo att plockas fram vid behov. Varje gång jag gör det upptäcker jag nya saker att gilla, så frågan är varför jag inte gör det oftare.

När jag lyssnade igenom en massa ny musik häromåret för att göra en spellista inför en semesterresa höll jag nästan inte på att komma vidare när jag hörde ”Too many miracles”. Man kan inte tro att en så riklig ljudbild är skapad av – förvisso långt bak i mixen –trummaskiner ihop med grandiosa syntstråkar, men det kanske är därför det ekar brittiskt 60-tal(mullrande timpanis!), Gene Pitney, Petula Clark, Cilla Black och banne mig Dusty Springfield. Goughs sorgsna filosoferande passar den inramningen perfekt.

Lyssna på Spotify: Papas Fritas “Way you walk”
Papas Fritas kom från Boston men hade soundet lika gemensamt med Denver-kollektivet Elephant 6 Recording Co.(The Apples In Stereo, Olivia Tremor Control, Neutral Milk Hotel m.fl.) som med Belle & Sebastian, särskilt kille-och-tjej-sången.

”Way you walk” är en pojke-vill-ha-flicka-som-vill-ha-annan-pojke-historia, fint illustrerad av duetten mellan en vardaglig och tofflig Tony Goddess och Shivika Asthana. Luftig produktion, bakåtlutad rytm och en tickande orgel. Och en sak till: triangel är ett alltför underskattat instrument.

Lyssna på Spotify: The Jesus & Mary Chain “April skies”
Deras tidigaste spelningar – eller ska vi kalla dom
anti-spelningar? – var ökända fylleslag med en publik mer intresserad av bråk än underhållning. Artisterna själva var lika föraktfulla och spelade ibland med ryggarna mot åskådarna och gick direkt av scenen utan att säga ett ljud(och sa dom något så innehöll det vanligtvis ordet ”fuck”) efter bara tre låtar. Lite som en genomsnittlig allsvensk fotbolls-match mellan två Stockholmslag, slår det mig.

När chocken/jublet lagt sig hos skivköparna efter den larmiga debuten Psychocandy rensade The Jesus & Mary Chain ut de sämst servade tandläkarborrarna och uppföljaren Darklands lät riktigt städad, lite som The House Of Loves lite mer bångstyriga kusiner.

Ramones och Phil Spector är fortfarande närvarande i ”April skies”, men även The Runaways ”Cherry bomb” finns där nånstans. Och när Jim Reid går upp en oktav i sin sång gör han det likt klassens skenheliga svarta får när fröken spänt ögonen i honom mitt i ett slagsmål och han utbrister: ”Vi bara skojar lite”.

Apropå slagsmål, lärare och skoja, så påminner faktiskt verstakterna om det norska bandet The Kids tuggummihit ”Hon är förälskad i lärar’n” från tidigt 80-tal. Osannolik influens till 100% naturligtvis, men i mitt huvud kan sådana kopplingar göras.

Huga. Omkoppling sker, var god dröj.

Lyssna på Spotify: Redd Kross “Mess around”
En engelsk tabloid påstod att drottning Elizabeth hade bannlyst Redd Kross tredje album Third Eye. Dessutom hävdade dom att en känd regissörs dotter(som också är skådespelerska och regissör) poserade naken på omslaget tillsammans med två tjejer och sin pojkvän. Blaskan hade fel. Det var hon(inte drottningen utan regissörens dotter) och tre bandmedlemmar på omslaget. Och endast hon var tjej. Och så säger man att engelska tabloider inte är trovärdiga.

Apropå trovärdighet var det många som inte gillade Kristian Luuks och Per Sinding-Larsens utskällda TV-program Popcirkus 2009. Det gjorde inte jag heller. På tok för mycket trams och så en chilensk apa som skulle vara någon form av humorinslag. Tar man ett program som brittiska Later…with Jools Holland så kan man lära sig en hel del. Musiken är i fokus, inget annat. Men så fort man i Sverige ska göra något musikprogram vågar man inte lita på att det räcker, utan man måste blanda in en massa annat som man tror ska locka fler tittare men som vattnar ur innehållet, och så tittar inte ens vi
musikintresserade. Så var det.

Men dom hade en gång Sahara Hotnights som livegäster, dom som en gång angivit Phil Seymour som stor inspirationskälla. Klart att dom också hade den goda smaken att göra en lugn version av en powerpopmelodi som ”Mess around”. Helt plötsligt fick vi anledning att damma av gamla CD som Show World.

Sofia Coppola. Regissörens nakna dotter. Bara ifall ni inte listat ut det redan. Och tro inte heller på elaka rykten om att drottning Elizabeth inte gillar Redd Kross. Hon
smyglyssnar på Sex Pistols varje helg. Läste jag i en engelsk tabloid.