Lyssna på Spotify: Anna Ternheim “To be gone”
Jag kan bli helt galen när artister slösar bort fantastisk musik genom att sjunga på en bedrövlig engelska. Mitt resonemang är att om man som icke-engelskspråkig väljer att sjunga på det så får man anstränga sig så uttalet sitter ordentligt. Trovärdigheten försvinner annars.
Jag ska ta ett exempel: Niclas Frisk. Hade hans uttal varit lika bra som hans 70-talsrock hade Atomic Swing gjort utlandskarriär och spelat på Way Out West i år. Men när man uttrycker sig som en medelsvensk charterturist och tycker att ”ajm sviiidisch” duger, då räcker det liksom inte. Sedan gillar jag ändå Frisk på något sätt, men det är helt klart ett störningsmoment.
Enligt The Rolling Stone Encyclopedia of Rock & Roll fick rockfarfar…förlåt,
flygplanspassageraren Mikael Rickfors 1973 sparken från The Hollies för att han var för risig på engelska. Och jag kan förstå Tony Hicks och grabbarna. César Vidal i Caesars Palace gränsar också till icke-trovärdig men räddas enbart av Jocke Åhlunds utomordentliga sinne för garagepop.
Numera har hon tagit engelskan i kragen och ryckt upp den, men när Anna Ternheim visade upp sig första gången med ”To be gone” blev jag direkt skeptisk och hennes svengelska lade sig som en rökridå framför musiken. Efter några pluggningar i radio
började röken faktiskt skingra sig och en formidabel låt kunde skönjas där bakom. Med sin bossa nova-takt och sitt vackra arrangemang besegrade ”To be gone” de onda krafterna i språkmissbruket på knock.
Även jag knockades till slut, men det krävdes några ronder innan hon sänkte mig med en sorgsen uppercut. Jag tar fortfarande räkning när låten spelas.
Det är inte Blueray-kvalitet på klippet, men det är det däremot på framförandet. Jag är oerhört förtjust i stämsång, och var det något som Jellyfish hade svart bälte i så var det just det. Deras komplexa röstarrangemang för tankarna till Freddie Mercury och Queen under deras storhetstid kring “Bohemian rhapsody”. “Joining a fan club” har starka influenser från Todd Rundgren och Badfinger. Till och med hela deras image var 70-tal.
Det roliga med promospelningar i skivaffärer och liknande är hur intim kontakten blir med fansen och det här klippet visar att formen var god, likaså humöret.
Lyssna på Spotify: Billy Paul “Am I black enough for you?”
Elton John hade köpt en jukebox och ägnade en ledig dag åt att fylla den med en hel bunt nyinköpta vinylsinglar. Som den skivnörd han är satt han och tålmodigt fyllde i etiketterna så att man tydligt skulle kunna välja låt. När han hade fyllt i A-sidan på Billy Pauls ”Me and Mrs Jones” vände han på skivan och upptäckte till sin förvåning vad som fanns på B-sidan. Ingen hade sagt något till honom om att hans sång ”Your song” hade blivit någon annans sång.
Innan han blev Fritidsresors ständige följeslagare med nämnde Elton Johns ”Your song” var Billy Paul barndomsvän till Bill Cosby och en av dom färgstarka artister som bidrog till att etablera inflytelserika Philadelphia International Records. Hans jazzinfluerade sång i kombination med Kenny Gambles och Leon Huffs yppiga produktion gjorde otrohetsdramat ”Me and Mrs Jones” till hans största hit.
På albumet 360 Degrees of Billy Paul fanns – som brukligt var för den tiden – även en låt som var präglad av kampen för de svartas rättigheter: den clavinet-drivna “Am I black enough for you?”.
Lyssna på Spotify: Chuck Prophet “That’s how much I need your love”
Jag erkänner: jag är en garderobsromantiker. Och vad fan är det då?, tänker du.
En dagdrömmare som gärna skulle vilja vara lite mer romantiskt påhittig, men som inte kommer till skott när det kommer till kritan. En som lever sig in i Edward Burns-filmer, Ted Demmes Beautiful Girls och Michel Gondrys Eternal Sunshine of the Spotless Mind, men som vid insikten att livet inte är som på vita duken ej kommer till skott med någonting ens i närheten. Fast vid närmare eftertanke är det mest historierna och miljöerna som är romantiska i dom filmerna, inte alltid vad personerna gör för varandra.
”That’s how much I need your love” spelade jag för min nyblivna fru på en rasslig gammal mobiltelefon i ett spartanskt hotellrum vid Earl’s Court i London. Hon fick en armbandsklocka i morgongåva, och jag försökte vara åtminstone en smula kärleksfull.
Ex-Green On Red-gitarristen Chuck Prophet har ett säreget uttryck med sin mörka baryton, och “That’s how much I need your love” en ökentwang som är ett direkt arv från hans förra band. Skallerormarna krälar runt fötterna. Nästan. När han var förband till The Jayhawks var jag och min kära kvinna på plats. Det enda rätta hade varit att kräva Prophet på den här låten, men det gjorde jag inte. Garderobsromantikern igen.
Fast i rättvisans namn(mitt) minns hon inte ens låtens betydelse för vår lycka. Och klockan hon så kärt satte runt sin handled den där morgonen i London? Den ligger i badrumsskåpet sedan något år tillbaka. Badrumsskåpsromantik?
Lyssna på Spotify: The Lemonheads “Into your arms”
I samma takt som The Lemonheads tappade originalmedlemmar tappade dom också bit för bit av sina punkrötter för att istället släppa fram sin poppiga sida. Väl utmejslade melodier strömmade ur Evan Dandos väl utmejslade ansikte och deras popularitet stegrade.
Ironiskt nog var det ofta inte med sina egna låtar dom fick störst uppmärksamhet. Redan Suzanne Vega-covern ”Luka” satte dom på kartan, och med Simon & Garfunkels ”Mrs Robinson” blev dom kungarna av MTV. Låten spelades in på 3 timmar för att blidka skivbolagets önskan om en snabb hit och denna tajmade återutgivningen av filmen Mandomsprovet på video.
”Mrs Robinson” drog med sig succéalbumet It’s a Shame About Ray uppåt och deras “bubblegrunge”(Dandos eget uttryck) gav folk den pop som saknades i dåvarande grungetider. Evan Dando sökte låtskrivarsparring i Australien och tog med sig flera av sina nya kompisars låtar på sina skivor, framför allt av Tom Morgan som är medkompositör på lejonparten av uppföljaren Come On Feel The Lemonheads.
”Into your arms” är dock skriven av Love Positions och The Hummingbirds Robyn St Clare, en låt som Dando ville spela in för att ”hon just fått barn och kunde behöva lite pengar”. Generöst mot henne, särskilt som det också blev något av en hit, men också mot oss som fick höra denna annars förlorade pärla.
Vi anländer i stekande hetta och är fulla av förväntan. Galärparken är omskolat till festivalområde och det känns trevligt redan på förhand, denna mognadens rockfestival. När säkerhetsvakterna i entrén ber oss öppna väskan för att leta bomber eller andra vapen blir jag ombedd att lämna min vattenflaska utanför: ”Men drick ett par rejäla klunkar ur den först, det kommer att behövas vätska i den här hettan.” Hyggligt av dig, tänker jag och halsar. För 20 år sedan hade det tårats i ögonen om jag halsat mina dåvarande flaskors innehåll på det viset.
Tomas Andersson Wij inleder Gainesville i eftermiddagens hetta med ett par låtar på egen hand innan hans gäst Andreas Mattsson glider in och utan ett ljud sätter sig bakom elpianot. Iklädd mörka Wayfarers får han utstå en gliring från Wij om att han ser ut som Donald Fagen. Folk sitter på filtar och i brassestolar på en väldigt tom gräsplätt framför scenen, allt och alla är softa. Men musiken lider inte, popvisor och berättande texter blir till en bra start på dagen. Det är väldigt få besökare så här långt.
Mellan varje scenuppträdande spelas skivor i ett intilliggande tält. Skivspelare(inte DJ:s) under kvällens gång är profiler som Familjens Johan T. Karlsson, Säkerts Annika Norlin och Fredrik Virtanen.
Vi får i nästa liveset Gustaf Törling som går all-in och har med sig fullt band inklusive hela tre körtjejer. Till hans fördel innebär det att musiken serveras ordentligt och det är en bluesig typ av sydstatsrock, inte långt från Little Feat med Johan Kinde på sång. Klart positiv överraskning. Tyvärr börjar ett djävulskt regn att falla och stackarna på scenen får spela för två tomma ölflaskor som är det enda som står kvar på gräset framför dom. Minuter senare skrider plötsligt en tjej ut i blötan och ger oss lite Woodstock-vibbar med sin soloregndans i sin egen värld. Så passande.
Givetvis fördärvar inte vädret stämningen på denna feel-good-festival. Tvärtom. Folk nickar och ler till varandra över alla kreativa lösningar på regnskydd. Två tjejer ur personalen på intilligande Junibacken går runt och erbjuder oss att köpa deras paraplyer till den generösa summan av 100 kronor. Jag avböjer och pekar på min halvdränkta väska som vilar på mitt huvud där jag står upptryckt med ryggen mot en trädstam.
När brittiska stjärnskottet Karima Francis går på är det ingen där. Regnet faller nämligen fortfarande, men efter första låten kommer det efterlängtade uppehållet och alla kryper fram igen. ”Där är ni ju, jag trodde att jag skulle få spela för en gräsplätt!”, utbrister hon. Hon är så mycket Tracy Chapman att om det inte vore för lite Adele-vibbar hade Chapman redan kontaktat advokat. Men det är bra.
Med så bra nykomlingar dittills känns dessvärre amerikanska Sophia Knapp som en liten besvikelse. Hon låter osäker och nästan räddhågsen, första låten ger intrycket av hur den i början lät i replokalen. Bandet knäcker dock ordentligt och håller henne under armarna och basisten gör sitt bästa för att hålla showen levande, han är dessutom den som under ett mini-jam är den som ligger närmast ett solo. Dom verkar vara svenskar, och kanske är det orsaken till osäkerheten, alltså att dom inte repat så mycket ihop med Knapp.
Som utlovat finns god mat och dryck att tillgå, och vi slipper gudskelov langos-kioskerna. Mixen av dofter från surströmmings-wraps och kanelbullar är en unik händelse i festival-Sverige bara den. När jag har inhandlat ett par Sleepy Bulldog Pale Ale hör jag till min förvåning hur bartendern ber tjejerna bredvid om att visa leg. Dom är inte en dag under hans egen ålder och jag synar det som ett valhänt försök till raggning över disk. Det går sådär. Tjejerna ler artigt, visar upp det han bett om och återgår raskt till sitt elaka skvaller om en väninna och bartendern hämtar deras beställning med svansen mellan benen.
Anna Järvinen har under tiden anlänt till fots, dragandes på en kabinväska som en annan på tjänsteresa. Hon har fortfarande samma gröna parkas på sig när hon börjar spela. Om det var scenkläderna förmodar jag en omgång ombyteskläder i väskan, men vad vet jag. Och det förmodade singer-songwriter-lugnet blir det inget av med där. Kompad av Dungen är det – vilket är logiskt – psykedeliskt och rockigt så till och med några som halvsover i brassestolarna vaknar upp och undrar vad som står på, innan dom får hämta sig i en lugnare andralåt. Järvinen visar upp en inlevelse på Laleh-nivå, särskilt i singeln ”Äppelöga” som på skiva var en duett med Christoffer Sander som också skrev låten. Samtidigt ser jag Christian Kjellvander köra in backstage i en gammal rishög som har så gnisslande bromsar att vakterna börjar skratta.
Gainesville kliver här in i en ny fas. Comebackande Loosegoats är av en större pondus än sina företrädare och Christian Kjellvander får åter chansen att vinna mer av folkets kärlek efter den bejublade spelningen på Stockholms Kulturfestival förra året. Egentligen är inte deras låtar så olika varandra, men det blir aldrig tråkigt och man luras in i dom på något hypnotiskt sätt. Det kan vara Kjellvanders röst som har ett helt eget uttryck. Efter fyrtio minuters alt-country med indie-twist avslutar dom med en hyllning till själva festivalen: en cover av Tom Pettys ”Listen to her heart”. Petty kommer nämligen från Gainesville, Florida.
För många närvarande ikväll är höjdpunkten The Nomads. Veteranerna från Solna har en gedigen skara beundrare och är den artist som har sitt namn på flest ölmagesdöljande T-shirtar av alla. MC5 och The Stooges ekar tydligt och dom drar igång på 5:ans växel direkt. Det märks också att publiken som tilltog rejält med Loosegoats nu har blivit ännu större. Dock är det inte tillstymmelse till någon moshpit. Om nu någon trodde det. Men när garagerocks-ångvälten stannar är det till stort bifall från publiken.
Sist men inte minst är det dags för popfarfar Nick Lowe, något som många också väntat hela dagen på. Skivspelare i det här mellanrummet är Maria Andersson i Sahara Hotnights. Hon gör ingen besviken med sina låtval, och när hon övergår från The Beach Boys obskyra pärla ”It’s O.K.”(allt på 15 Big Ones kan betraktas som obskyrt) till Suzi Quatro & Chris Norman-duetten ”Stumblin’ in” börjar några till och med att spontandansa. En roddare blinkar i panik till Andersson som är djupt insjunken i jakten på nästa låt, men blir knackad på axeln av en funktionär och drar hastigt ner volymen. Det är dags för kvällens sista artist.
I februari på Nalen hade han band med sig, men här står han på egen hand med en akustisk gitarr. Det blir lite som om en snäll farbror ska berätta några sagor för oss runt lägerelden. Alla samlas framför scenen och en mindre snäll person än Nick Lowe skulle ha kunnat manipulera oss till nästan vad som helst. Tack och lov är han en hedersknyffel som presenterar sig med för- och efternamn och ödmjukt tackar oss för att han får spela några låtar, och jag observerar att han till och med har ett Gainesville-armband på sig. Jag undrar varför. Han är väl ändå affischnamnet som alla borde känna igen, eller?
Jag reagerar på hans sångröst. Positivt. Han sjunger enastående bra. Dessutom får hans låtskrivarförmåga skina på ett tydligare sätt när låtarna framförs så här naket och de finurliga texterna blir verkligen som små sagor för oss. Han berättar att hans ex-svärfar påpekat gång på gång att han aldrig får kalla något album för det sista, utan alltid för det senaste. 63 år ung avslutar han således med en nyskriven låt som för att påpeka att karriären i allra högsta grad lever. Därefter kör han Elvis Costellos ”Alison”
som extranummer, vilken till och med överskrider 23.00, deadline för oväsen(nåja, men nitiska grannar kan ju anmäla sånt) med en minut. Det är det mest rebelliska som händer ikväll.
Gainesville är över för i år, men vi går längs Strandvägen med förhoppningen om att en så
gemytlig företeelse borde få en chans till. En bra mix av artister och minst lika bra mix av besökare. Ombord på den fullsmockade nattbussen hem skalar och äter mannen bredvid mig inte bara en utan två apelsiner. Inte varje dag man ser det, men så kanske även han har varit på den mogna rockfestivalen. Måhända något för yngre generationer att ta efter, istället för den där sista rackabajsaren innan huvudet läggs på kudden.
Här kommer jag plötsligt på varför Nick Lowe bar på Gainesville-armbandet. Han är förstås en av oss. Precis så som det känts under hela denna långa ljuvliga dag. Vi ses igen om ett år.
Lyssna på Spotify: Kirsty MacColl “He’s on the beach”
Efter snart 20 år får jag ibland, otroligt nog, fortfarande höra hur gamla polare tycker att man var modig som flyttade till storstan och hur dom avundas en. Så vadå, det är väl bara att ta chansen? Man kan inte sitta och ångra sig när man står där med familj och hus och annat som binder fast en.
Huvudpersonerna i Kirsty MacColls ”He’s on the beach” är en som stack och en som inte gjorde det, och nu sitter hon där hemma och tar emot vykort från andra sidan jorden och får höra hur bra han har det. Så stod det även på Karl-Oskars och Kristinas tid i breven som utvandrarna skrev hem från Amerikatt och berättade hur bra allt var, men sanningen var aningen friserad många gånger för att inte oroa sina släktingar i Sverige. Allt är kanske inte så bra som det verkar. Men ser man inte efter själv får man aldrig veta.
MacColl skrev väldigt bra låtar redan som tonåring, och ”He’s on the beach” har ett popdriv á la The Smiths ”Hand in glove”. Har du dessutom någonsin undrat hur en änglakör låter är det bara att lyssna här(djupet i hennes röst lurar en att misstänka minst 20-faldig mångdubblering). Övergången vid 1.53 från refräng till stick är för övrigt den mest briljanta som gjorts.
Jag skickar inga vykort längre. Behovet finns inte av att varken försköna verkligheten eller att beklaga sig. Det räcker med att jag vet hur bra eller dåligt allt är.
Oavsett om jag sitter i solskenet på en strand i Australien eller i ett regnigt Stockholm. Jag har i alla fall sett efter.
Lyssna på Spotify: Beck “Lost cause”
Akustiska tårdrypande uppbrottslåtar är inte det första man förknippar med Beck, men han är inte heller någon vanlig artist. Hans palett innehåller allt från experimentiell indie till hip-hop, så man må vara ursäktad om man höjde på ögonbrynen över ”Lost cause”.
Beck blev bedragen av sin flickvän, och han gjorde processen kort. För att markera detta blev albumet Sea Change ett monument över förhållandets slut, och en utrensning av hans inre känslor.
Det är sällan man hör någon blotta sitt personliga liv så brutalt som Beck gör i ”Lost cause”, men samtidigt underbart att få ta del av. Inte för att vältra sig i någons olycka, utan för att känna en intim samhörighet med honom, som om han anförtrodde en sina hemligheter. Få artister klarar av det, och även om Becks ambitioner stundom varit väl
pretentiösa i jakten på det oväntade så kan man ha överseende efter något så lyckat som ”Lost cause”.
Sedermera tog han det säkra före det osäkra och gifte sig med en medlem i hans egen scientologi-församling. Så mycket för den intima samhörigheten man kände.
Lyssna på Spotify: The Byrds “Wasn’t born to follow”
Föreställ dig följande: solens varma strålar blänker i vattenytan på en strömmande å, det grönaste gräset som finns står i kontrast mot de lite mörkare bergen i fonden, ljumma sommarvindar får trädens grenar att vaja fram och tillbaka. Längs ån vandrar två nyförälskade par, på väg mot den varma källan där dom badar nakna och nojsar med varandra. Lyckan är total.
Filmen hette Easy Rider. Scenerna ackompanjerades av The Byrds ”Wasn’t born to follow”, vars pastorala text näst intill målat upp hela kulissen för sekvensen i filmen. Låten togs från 1968 års The Notorious Byrd Brothers, ett album som överbryggade deras garagepop till den country mot vilken Gram Parsons skulle styra bandet på Sweetheart Of The Rodeo senare samma år.
”Wasn’t born to follow” var låten som typifierade övergången. Motsägelsefullt nog var den skriven av låtskrivarparet och Brill Building-proffsen Gerry Goffin och Carole King, inte av The Byrds själva, men representerar ändå det bandet stod för på ett bra sätt.
No I’d rather go and journey
Where the diamond crescent’s glowing
And run across the valley
Beneath the sacred mountain
And wander through the forest
Where the trees have leaves of prisms
That break the sight up into colors
That no one know the names of
And when it’s time I’ll go and lay
Beside the legendary fountain
Till I see her form reflected
In its clear and gentle waters
And if you think I’m ready
You may lead me to the chasm
Where the rivers of our visions
Flow into one another
Lyssna på Spotify: Tomas Andersson Wij “Du skulle ha tagit det helt fel”
Han ser ut som genomsnittet av de personer jag stöter ihop med på olika skivbörsar och konsertlokaler. Mig själv inräknad. Kanske är det därför vi dras till varandra, eller rättare sagt jag till honom. Det blir lätt att man ser saker som man själv vill se dom.
Den svenska sångare-låtskrivare-traditionen har haft ett bra liv under 2000-talet med framför allt en Lars Winnerbäck som vuxit ut till något som vuxna män lärt sig dyrka lika troget(och ibland ännu trognare) som Ulf Lundell. Där bakom har också andra fått sin del av rampljuset, som exempelvis Tomas Andersson Wij.
Sättet på vilket Lundell och Winnerbäck dyrkas, gör ibland att man får för sig att inga andra gudar skall havas, helt enligt Bruce Springsteen-fansens första bud. Tack och lov har ändå Andersson Wij fått en egen publik som älskar honom för hans truliga söderförortssnack och smått ironiska men kärleksfulla betraktelser av livets skiftningar. Hans cover av Carolas ”Evighet” skulle ta honom ända till folks TV-soffor via Melodifestivalen och Allsång på Skansen och väl där ville han aldrig lämna(egentligen hatar jag det avklippta uttrycket ”lämna”. Lämna vad? Men skit samma, jag gör det lika enkelt för mig som kvällstidningarna).
Jag har inte varit honom trogen på det sätt jag skulle ha velat, särskilt som ”Du skulle ha tagit det helt fel” tog sig in på diverse bland-CD:s när Ett Slag För Dig kom ut år 2000. Men det är aldrig för sent att återgälda min nonchalans. Jag börjar idag och fortsätter på fredag med att se honom spela på Gainesville-festivalen på Kungliga Djurgården. Den vers jag längtar efter och hoppas på mest är den här:
Du var en flygkrasch, jag var blöt som snö
Du kom från Mars, jag kom från Fruängen
Först en taxi, sen en tunn madrass
Bara en natt, vi hördes aldrig igen
Jag ville säga nåt till tröst
Du skulle tagit det helt fel
songsforwhoever.com 