Lyssna på Spofity: The Seeds “Mr. Farmer”
Madchester-vågens rötter går så långt tillbaka som till 1966. Närmare bestämt till den här låten. Man sa att det var något nytt att kombinera psykedelisk rock med dansrytmer när Happy Mondays, The Charlatans och The Stone Roses blommade upp i slutet av 80-talet. Icke så.

Sky Saxon och The Seeds psykedeliska rock var på många sätt typiskt för den amerikanska västkustens garagevåg som startade med The Standells och The Syndicate Of Sound och som fortsatte med The Count Five, The Chocolate Watchband och The Electric Prunes. Men en sak skilde The Seeds åt från dom andra musketörerna: dansrytmerna i ”Mr Farmer”. Lyssna exempelvis på ett Madchester-band som Inspiral Carpets och deras första album Life från 1990 och försök förklara bort alla farfisa-vibbar från The Seeds. Just det. Det går inte.

Lyssna på Spotify: Ben Harper “Faded”
Att han under sin uppväxt var granne till David Lindley och vän med hans dotter lär ha inverkat på valet av huvudinstrument. Slidegitarr hörs inte så ofta längre, men Ben Harper gör sitt bästa för att hålla liv i traditionerna som hölls vid liv av hans favoriter: Blind Willie Johnson, Duane Allman, Lowell George och Jimi Hendrix. Och så Lindley förstås.

Ben Harper föddes med silverplektrum i handen. Hans morföräldrar hade en musikaffär i Kalifornien som var specialiserad på akustiska instrument, dessutom var båda hans föräldrar musiker. Säkert hade även detta inflytande på hans musik. På dubbla livealbumet Live From Mars från 2001 finns tre covers med som säger en del om de spridda influenserna: Marvin Gayes ”Sexual healing”, The Verves ”The drugs don’t work” och Led Zeppelins ”Whole lotta love”(som där är ihop-mashad med ”Faded”).

Som med många andra eklektiska musiker finns ingen riktig etikett att sätta på Ben Harper. Rock, folk, reggae, soul, world. Välj en om du kan. Blues-psykedeliska ”Faded”
är ett briljant exempel på hans elektriska lap-steel och hans självförtroende som efter halva låten väver in en akustisk interlud innan han varvar upp den där sliden igen.

Lyssna på Spotify: Betty Wright “Shoorah! Shoorah!”
Vi pratar inte så ofta om Miami-soul. Inte så konstigt med tanke på vilken oerhört liten del den var av soulmusiken i skuggan av Detroit, Chicago, Philadelphia, Memphis och Muscle Shoals. Men den fanns.

Miamifödda Betty Wright var tidigt ute med det mesta i sitt liv. Som 3-åring var hon med i sin familjs gospelgrupp, Echoes of Joy, 14 år gammal gav hon ut sitt första soloalbum och i 18-årspresent fick hon en guldskiva för sin största hit ”Clean up woman”. 70-talet var mest framgångsrikt för kvinnan med den sexoktaviga sångrösten, men även 80-talet gick skapligt. 1986 grundade hon sitt eget skivbolag Ms B. Integritet, stavas det. Under 2000-talet har hon hjälpt till med sångtekniken hos stjärnor som Jennifer Lopez och Joss Stone.

”Shoorah! Shoorah!” skrevs ursprungligen av den mäktige Allen Toussaint för Frankie Miller som också gav ut den 1974, men Betty Wrights version piskar Millers stjärt, om vi ska vara såna. Mer drag, mer rock, mer power. Och den sångrösten.

Lyssna på Spotify: Jens Lekman “Black cab”
De flesta som lyssnat på Jens Lekman vet att han började sin karriär med några EP:s där Rocky Dennis figurerade i titlarna, vilket gjorde att han felaktigt antogs kalla sig så innan han kunde deklarera vem han verkligen var. Rocky Dennis var för övrigt huvudpersonen i filmen Mask från 1985 med Cher som den struliga men tillgivna biker-morsan.

En cembalo utgör mittpunkten i denna historia om problem med att åka kommunalt sent på natten vilket kan resultera i rädsla för psykmördare och annat elände. Själva cembalo-riffet(känns som att det dröjer innan jag skriver det igen) är samplat från sextiotalsgruppen The Left Bankes barockpoppande ”I’ve got something on my mind”.

Ändå är det sångtexten som stjäl rubrikerna. Lekman jämförs ofta med Stephin Merritt i The Magnetic Fields, men jag vill nog hävda att The Divine Comedys Neil Hannon också ligger honom nära. ”Black cab” för en icke-svenskspråkig är en svart komisk krigshistoria från nattkröken, men med sina medvetna svengelska direktöversättningar blir det ännu en styrka i låten för oss som vet vad ”svarttaxi” är. Kan man på den ordleken räkna ut att han är Göteborgare, eller?

Lyssna på Spotify: Arrested Development “Natural”
Speech och DJ Headliner gjorde i slutet av åttiotalet ett tappert men misslyckat försök med gangsta-rap. När dom insåg att det inte riktigt var deras grej skippade dom alla F-ord och anammade Native Tongues mer grooviga sidor och kombinerade dom med folk-blues-instrument, influerade av sitt sydstatsursprung i Atlanta, vilket skapade en unik crossover inom hip-hop.

De började dessutom värna om sina afrikanska rötter och bland bandmedlemmarna fanns även deras kläddesigner Aerle Taree, koreografen Montsho Eshe, samt inte minst  deras andlige rådgivare, ”byäldsten” Baba Oje.

På deras debutalbum 3 Years, 5 Months & 2 Days in the Life Of… fanns flera hits: “People everyday”, “Mr Wendal” och “Tennessee”. Där fanns även “Natural”, som var lika mycket dansvänlig rap som dom andra. Och lika bra.

Lyssna på Spotify: Inner City “Big fun”
Kevin Saunderson, Derrick May och Juan Atkins kallades för The Belleville Three, alla tre skolkompisar från den lilla staden Belleville utanför Detroit och pionjärer inom housemusiken. Deras Detroit-house drog lika mycket från Kraftwerk och Cabaret Voltaire som från traditionell soul och disco och räknas som startpunkten för technomusiken.

Med den bildsköna Paris Grey bakom mikrofonen gav Saunderson ut Inner Citys debutsingel ”Big fun” 1989, som var revolutionerande med sina tunga trummaskiner, smattrande sequencerbasgångar och samtidigt en human och svängig approach. Uppföljaren ”Good life”, som i stort sett var en uppdaterad och mer hitorienterad ”Big fun”, blev deras största hit. Men ”Big fun” var först och bäst.

Lyssna på Spotify: Cosmic Rough Riders “Melanie”
Kägelbanan var inte fullsatt. Inte på långa vägar. Och då ska man veta att lokalen inte tar mer än några hundra. Men jag var där den där kvällen, en av 83 andra i publiken. Cosmic Rough Riders spelade 2000 i Stockholm för första gången och det var inte en stavelse mindre än fantastiskt.

Fyrstämmig sång live kan vara lite marig att få till, men det var inget problem för skottarna som, om vi ska vara ärliga, både kopierat och förvaltat mycket av Teenage Fanclubs varumärke. Men där Teenage Fanclub ibland är mer Neil Young så är Cosmic Rough Riders mer The Beach Boys sjuttiotal.

Även om sångaren Daniel Wylie efter Enjoy the Melodic Sunshine gick vidare med en liknande solokarriär hindrade det inte Stephen Fleming från att ta över sångmicken och fortsätta med ytterligare ett par starka till halvstarka album. Den enkelt trallande ”Melanie” har lättare att komma in i ditt medvetande än när låtens huvudperson ska ta sig förbi flygplatsens gränskontrollanter till sin ”Melanie”:

Flying out to New York to be with you
Customs at JFK wouldn’t let me through
They put me back on the plane, what can I do

They say you need a reason, a someone to believe in
I said my only reason was you
Yeah, I got a reson, to breathe out and to breathe in
I only wish that I could get through

Lyssna på Spotify: Koop feat. Ane Brun “Koop Island blues”
Det finns sommarplågor och det finns sommarlåtar. ”Koop Island blues” tillhör den senare kategorin, om det nu behövde förtydligas.

Duon Magnus Zingmark och Oscar Simonsson gick sin egen väg när dom bildade Koop(bandet alltså, inte konsumentkollektivet) mitt i den frodande svenska jazzvågen. Istället för traditionella instrument använder dom sig av samplingar av dessa, vilket ger mer av en nattklubbkänsla än jazzklubbkänsla. Eller kanske är det tvärtom, jag har lite svårt att bestämma mig.

Koop vann 2002 en grammis för bästa klubb-/dansalbum med Walz For Koop, där flera olika sångare medverkade. 2006 kom Koop Islands och där introducerades ”Koop Island blues” – sjungen av Ane Brun ackompanjerad av dragspel – en av dom bästa semesterfirarlåtar som någonsin bör ha avlyssnats i en solstol på Franska Rivieran.

Lyssna på Spotify: Prince “If I was your girlfriend”
Artisten som framför “If I was your girlfriend” var inte Artisten-som-tidigare-hette-Prince-men-som-nu-heter-det-igen. Istället var hans plan att göra ett helt album med sitt kvinnliga, översexuella alter-ego Camille.

Hyperproduktiv som han var fanns det inte möjlighet att ge ut allt på skiva. Särskilt inte som det var Warner Bros. som höll i taktpinnen och inte Prince själv(minns ordet ”Slave” trotsigt skrivet på hans kind några år senare). Camille gav således aldrig ut något album, men de flesta låtarna har givits ut på ett eller annat sätt.

”If I was your girlfriend” fick en fristad på dubbel-albumet Sign ’O’ The Times där
”hon” fick demonstrera sitt sinne för ångande het dragqueen-funk.

Lyssna på Spotify: Death Cab For Cutie “I will follow you into the dark”
Ben Gibbard och en akustisk gitarr var allt som krävdes för inspelningen av ”I will follow you into the dark”, och det hade enbart varit till nackdel om något mer lagts till.

Självmord är inget lustfyllt ämne, men kan man framföra det på ett vackert och kärleksfullt sätt kan det ändå vara tröstande på något sätt. Eller självmord och självmord. Det är inte säkert att det är innebörden här, det skulle lika gärna kunna handla om en gammal person som förlorat sin livskamrat. Eller vem som helst som förlorat någon närstående. Skit samma, ni fattar.

Mörkt är det, men också vördnadsfullt.