Lyssna på Spotify: Monster Magnet “Crop circle”
New Jerseys stonerrockare har aldrig skämts för sina egna metalhjältar: Hawkwind, Led Zeppelin, Black Sabbath, Blue Cheer och UFO, men även MC5 och Stooges kan urskönjas. Monster Magnet var med både om att bygga upp den nya vågen av stonerband tillsammans med Kyuss under nittiotalet, och sedan rida på den sida vid sida av Fu Manchu när framgångarna kom i större sammanhang.

Klart bästa albumet, Powertrip, sålde till och med guld i USA 1999, och i Sverige har bandet haft en stadig skara fans efter det. ”Space Lord” och ”Powertrip” blev hits, men Powertrips inledande ”Crop circle” är det mest minnesvärda. Efter en trippig förstaminut kommer låten igång ordentligt vid Dave Wyndorfs ”Come on!”, och om man har hög volym från start kan det vara bra om man är beredd att…HÖJA!

Lyssna på Spotify: The Rutles “Blue Suede Schubert”
The Bonzo Dog Doo-Dah Band var sextiotalsrockens svar på Monty Python. Eller varför inte Saturday Night Live? Dom kombinerade rock och humor som inga andra och deras största hit ”I’m the urban spaceman” framfördes dessutom i filmen Monty Python Live at the Hollywood Bowl av Neil Innes. Innes, som var motorn i bandet och deras McCartney–Lennon, fick dessutom möjligheten att vidareutveckla sina komiska kvaliteter i kombination med sin musikalitet när Pythons Eric Idle kallade på hans hjälp för Beatles-parodin The Rutles, och sedermera den fejkade dokumentären All you need is cash 1978.

Till All you need is cash gjordes också ett soundtrack-album, där samtliga låtar(skapade av Neil Innes) var kusligt lika The Beatles, fast med den väl synliga glimten i ögat. Att lyssna igenom alla låtar är en fantastisk resa där man, förutom att avnjuta bra musik, också kan utmana sig själv genom att gissa vilken Beatles-låt Innes haft som förlaga till varje Rutles-låt.

”Doubleback Alley” och ”Ouch!” var”Penny Lane” och ”Help!”. ”Blue Suede Schubert” motsvarar de rock’n’roll-covers som brukade finnas med på dom tidiga albumen av The Beatles, exempelvis ”Roll over Beethoven”, ”Rock and roll music” och ”Dizzy Miss Lizzy”. Men satan så mycket roligare att lyssna på. Mer berättar jag inte, utan uppmanar istället vänligt men bestämt till att du lyssnar igenom det hela själv.

They call me Blue Suede Schubert
King of the bop
(Bop-Schubert, bop-bop-Schubert…)

Lyssna på Spotify: Imagination “Body talk”
Brittisk boogie var inte den största nålen på kartan i början av åttiotalet. Men den fanns. Michael Jackson och hans brorsor hade på andra sidan Atlanten tillsammans med George Benson och Kool & The Gang fört fram genren till nattklubbarnas discodansgolv, en disco mer präglad av de nya syntar och trummaskiner som började hitta ut på marknaden.

Imagination skulle året därpå få en dunderhit med ”Just an illusion”, men grundplåten till den lades redan 1981 med ”Body talk”. Släpig slow motion-disco av falsettsjungande afro-britter utklädda till romare på togaparty, kan det vara något?

Lyssna på Spotify: Saint Etienne “Action”
Sarah Cracknell var den tidiga indie-erans Debbie Harry. Och alla popnördar till män var kära i henne, vare sig dom erkänner det eller inte. Fast dom flesta har nog inget emot det. Mer emotståndliga ansikten har stått på scen.

Bob Stanley och Pete Wiggs är nästan lika kända för den musik dom lyssnar på som den musik dom själva gör. Två före detta musikjournalister med oantastlig smak för det coola, ofta oupptäckta och bortglömda, frekvent anlitade som klubb-DJ:s och skribenter.

Deras egen musik drog från alla deras influenser, med en hybrid av indiepop och house i grunden. Resultatet blev dansvänligt och musiken byggde mer på vanlig sång än samplingar och ljudeffekter, vilket gjorde dom ganska unika i början av nittiotalet.

Saint Etiennes skivor var lika anpassade för klubbarnas dansgolv som för radion och skivsamlingarna, 20 år före den popmusik som idag ligger på listorna, ja, till och med det vi numera hör i Melodifestivalen. ”Action”, en av deras senare singlar, hade antagligen haft större chanser på listorna idag än för 10 år sedan då den kom ut.

Lyssna på Spotify: Let’s Active “Every word means no”
Säg jangle-pop och det första jag tänker på är Mitch Easter och hans studio i North Carolina, inredd i hans föräldrars garage. Det var där som R.E.M. först spelade in ”Radio free Europe” 1981 och Peter Buck byggde upp sitt ringande gitarrsound.

Easter hade sitt eget band, Let’s Active, vid sidan av sina projekt som producent och studioinnehavare. Dom var förstås inte speciellt annorlunda jämfört med R.E.M., bortsett från att världen aldrig insåg detta.

Jag hade en kollega som hävdade att ”tre nej betyder alltid ett ja” beträffande att jaga brudar på krogen. Mitch Easter var lite mer pessimistisk i ”Every word means no”, men jag säger inte nej till att höra den gång på gång på gång.

Lyssna på Spotify: XTC “Another satellite”
Andy Partridge uppvaktades hårt av amerikanskan, och tillika XTC-groupien, Erica Wexler, vilket till slut blev mer än han klarade av att hantera. I ett äktenskap som under många år sakta vittrat sönder gjorde han ett sista tappert försök att, på ett typiskt manligt och fegt sätt, meddela Wexler att han trots allt var upptagen.

Meddelandet hette ”Another satellite”, och fanns med på Todd Rundgren-producerade mästerverket Skylarking. När Wexler hörde låten vid albumets utgivning blev hon så rasande att det ryktas om att XTC-vinyl och annan memorabilia regnade som frisbees över New Yorks gator.

Det mystiska gitarrljudet består av en vanlig elgitarr som Dave Gregory kopplade via en ombyggd Casio-synt.

Partridges privatliv tog en mycket underlig vändning när han många år senare lämnades av sin fru för en annan man, och han därefter inledde ett förhållande med ingen mindre Erica Wexler på riktigt, och fortfarande lever tillsammans med henne.

Man får hoppas att dom med lite distans kan skratta åt episoden kring ”Another satellite”, vars text jag måste publicera i sin helhet, så infernaliskt bra är den.

My heart is taken it’s not lost in space
And I don’t want to see your mooney mooney face
I say why on earth do you revolve around me
Aren’t you aware of the gravity
Don’t need another satellite

Abort your mission let’s just say you tried
Before you glimpse I have a darker darker side
I say why in Heaven’s name do you come on these trips
Only to freeze in a total eclipse
Don’t need another satellite

So circling we’ll orbit another year
Two worlds that won’t collide
So circling we’ll orbit another year
Moon still tries to steal the tide away
Don’t need another satellite
Don’t need another satellite

Lyssna på Spotify: Madonna “Swim”
Ofta hyllad för sin förmåga att förnya sig har Madonna ärligt talat inte haft så mycket kul för sig senaste decenniet eller så. Hon har blivit för stor för sitt eget bästa, och det som en gång resulterade i nydanande succé har för det mesta känts som krystade försökt till att ruska liv i en karriär på väg in i dvala.

Det sista riktigt bra som hon gav ut var albumet Ray of light 1998, ett album som inte bara mynnade ut i en video som innehöll Bingolotto-klipp med Loket, utan som också visade en ny sida av Madonna. Mer elektroniska beats och loopar, mindre Evita-musikal, iscensatt av William Orbit. I ”Swim” möter gitarrpop trip-hop, och är hennes bästa låt sedan ”Dress you up”.

Lyssna på Spotify: The Chi-Lites “We are neighbors”
Chicago-soulen var som en mix av dom olika stilarna: den lite ruffiga södra sorten, den hit-orienterade Motown-popen och den orkestrerade Philly-soulen. The Chi-Lites var en av dom största grupperna, och den store regissören bakom deras produktion var sångaren med det passande namnet Eugene Record.

Record skrev dom flesta låtarna, ofta själv, ibland med andra. Albumet (For God’s Sake)Give More Power To The People innehöll i titelspåret den tidstypiska politiska kamplåten för de svartas rättigheter, men också den fina balladen ”Have you seen her”. En något mindre hit blev den sprittande ”We are neighbors” med bassångaren Creadel ”Red” Jones som briljerar.

Lyssna på Spotify: The Knack “It’s you”
The Knack var sinnebilden av ett powerpopband. Fel koncept i fel tid(ett decennium efter den brittiska invasionen), en jättehit(”My Sharona”) som på ett kultaktigt sätt återupptäcks i diverse filmer(Reality Bites) många år efter att den gavs ut, återförening när medlemmarna fortfarande inte hittat något bättre att ägna sig åt(som visar sig vara en sämre idé än att ägna sig åt något annat).

”My Sharona” finns inte med på deras andra album …But The Little Girls Understand, men Sharona själv finns med på skivomslaget. Alltså Sharona som låten handlade om.
”My Sharona” fanns med på debuten Get The Knack från 1978, medan den hastigt framtagna uppföljaren sågs som lite annat än tolv nya ”sharonor”.

”It’s you” är helt klart bästa låten på albumet i alla fall, och eftersom Jörgen Westman stal patentet på Doug Fiegers ”oh-oh-oh” får man lätt för sig att svenska Psychotic Youth byggde en hel karriär på den.

Lyssna på Spotify: My Mine “Hypnotic tango”
Italo Disco som musikstil föregick hela den våg av “Euro” som E-Type med flera slog mynt av, och bägge stilar är lika förglömliga i backspegeln. Med vissa undantag.

Italien i början av åttiotalet var fullt av Giorgio Moroder-wannabes med inhandlade Yamaha DX7:or och nyinredda studios. Här skapades simpla men trallvänliga poplåtar med nonsenstexter på minst sagt svajig engelska. Ibland sjöng samma sångare under flera pseudonymer som producenterna skapat. Exempelvis fanns inte Den Harrow i verkligheten, trots hits som ”Mad desire” och ”Future brain”(Den Harrow = denaro = stålar… Allt var en ordlek). Den som sjöng var en amerikan med eget alias, ”Tom Hooker”, och ”Den Harrow” var istället en mimande fotomodell som anlitats som frontfigur.

Åttiotalets Italo Disco och sextiotalets Bubblegumpop hade en hel del gemensamt, både i produktionsförfarandet och typen av lättviktsmusik. Den stora skillnaden var egentligen sångtexterna, där italienarnas nackdel var att dom inte förmådde skriva med glimten i ögat. Om dom nu gjorde det så lyckades dom i alla fall inte få övriga världen att fatta det. Istället försökte alla vi lyssnare bena ut vad sjutton vi egentligen sjöng med i, och hur i hela friden det hängde ihop. Hur många fattade egentligen vad Miko Missions ”How old are you?” handlade om?

Men vad spelade texter för roll, när man ett par lättvisslade syntslingor senare(iklädd vita tubsockar, midjekort vit kavaj och tofs-loafers) glatt vaggade ut på dansgolvet på sin hemstads stadshotell?

My Mines ”Hypnotic tango” är den klart mest minnesvärda Italo-hiten. Tango är det inte, men väl hypnotiskt.