Foto: Emma Andersson
Av Tommy Juto
I fredags spelade Kip Berman med sitt The Pains Of Being Pure At Heart på Popaganda-festivalen i Stockholm. Innan spelningen tog jag ett snack med honom om låtskrivande, sångröster, en bransch som stirrar sig blind på snabba, lättglömda hits och lite annat. Tack och lov var jag taktisk och sparade ämnet “dina svenska favoritartister” till sist, annars hade vi nog aldrig hunnit prata om något annat. Bandet är i Sverige för andra svängen i år, och Berman förklarar att han hyser varma känslor för vårt land:
– Gud, ja! Sverige var typ det första stället vi spelade på utanför New York, det var helt galet. 2008 tog Richard och Patrik, tvillingarna som har Svenska Musikklubben, hit oss för ett par spelningar precis efter att vi släppt vår första EP. Då hade vi knappt ens turnerat i USA och nästan inga kände till oss där, och plötsligt åkte vi till Sverige där folk på klubbarna dansade till Orange Juice och andra band vi gillar, så det kändes som en bra grogrund för musik här. Det verkar som att folk här gillar oss också, eftersom vi får komma tillbaka och spela igen, såvida dom inte bokar in artister dom tycker synd om! Välgörenhet för popband, ha ha!
Ni släppte albumet Days Of Abandon tidigare i år, vad har hänt sedan dess?
– Det har varit som en dimma, vi började turnera redan i februari och jag hade en vecka ledigt i maj plus två veckor i juli. Annars har vi turnerat konstant. Vi hade inte släppt någon skiva sedan 2011, så jag tror det fanns en massa uppdämd energi som behövde få utlopp.
Albumet är betydligt mer polerat än era tidigare, var det en medveten riktning?
– Ja, varje gång vi gör något vill jag göra det lite annorlunda, och för varje nytt album har jag sökt känslan av att starta ett nytt band, på något underligt sätt. Det kommer alltid att finnas saker i vår musik som är oförändrade. Vi skulle kunna släppa skivor varje år bara för sakens skull, men det måste också kännas som att vi uttrycker något, och jag var väldigt mån om att Days of Abandon skulle låta renare och poppigare än den förra. Jag gillade utmaningen att göra något som var känslomässigt och kraftfullt utan att förlita sig på distade gitarrer. Det soundet tycker jag fortfarande om, men det var kul att visa en annan sida i låtar som ”Simple And Sure”, ”Kelly” och ”Masokissed”.
Apropå att prova nya inriktningar, remixerna på EP:n Higher Than The Stars, som släpptes 2009, var riktigt bra. Har du någon gång övervägt att prova den elektroniska vägen?
– Gärna tillsammans med någon som är mer bevandrad i den genren, men jag skulle inte vilja bli ett rockband som utropar ”hey, nu är vi elektroniska” och sedan gör det dåligt. Bara själva grejen att gitarrband tycker att det är revolutionärt att använda syntar. Det är så daterat, jag menar, elektronisk musik är 30-40 år gammal, ingen futurisk vision längre. Vissa band tror att det är att tänka framåt, men det är inte det. Kanske var det intressant med sånt i mitten av 90-talet då Radiohead gjorde det, men redan det är 20 år sedan.
Så det är inte vad du förknippar med att vara nyskapande, antar jag?
– Nej, nu är det nästan så att band som kör klassisk rock med elgitarrer känns nyskapande! Jag menar, det finns en massa bra elektroniska band, men dom är det för att dom har bra låtar, inte för att deras trummaskin har ett coolt sound. Det måste finnas en hook eller en melodi som gör en upprymd.
Din röst har lyfts fram i ljudbilden på albumet. Har du fått större självförtroende?
– Nej, jag tror inte att det har med det att göra. När jag började sjunga var jag väldigt medveten om hur min röst lät. Men nu har jag nog nått en acceptans av den och att jag inte sjunger som den typiske rocksångaren. Jag inser att jag inte behöver ha en ”bra” sångröst, utan bara att den låter lite annorlunda. Sångaren i Silver Jews, David Berman, sade en gång att ”alla mina favoritsångare kan inte sjunga”, och jag är förtjust i att saker kan låta malplacerade i vår tid när alla kan fixa till saker och ting tills det blir perfekt.
– Ta till exempel Edwyn Collins från Orange Juice, Darren Hayman från Hefner eller Jonathan Richman. Dom kan uttrycka sig väldigt levande men har inte typiska sångröster. Jag vore jätteglad om jag kunde sjunga lika bra som Brandon Flowers i The Killers, men jag kommer aldrig att klara det.
Vad är den perfekta hooken i en poplåt för dig?
– Någon frågade mig vilket som är världens bästa riff, och jag svarade ”Are You Gonna Go My Way?” av Lenny Kravitz. Så någonting i den stilen. Men våra hookar är inte ens hookar! Som Jess(Weiss), vår keyboardist, den svåraste slingan hon spelar är tre toner. Så använder du mer än tre toner i en hook gör du något fel, ha ha!
Har du någon gång ångrat en sångtext?
(Tänker länge) – Nej. Vad jag bryr mig mest om i min musik är texterna. Så jag lägger nog mycket mer fokus på dem än på själva musiken. Popsånger behöver inte vara originella för att vara bra, jag lägger inte en massa tid på att hitta rätt ljud på gitarren. Jag försöker bara placera ackorden i rätt ordning, men det som är unikt i vår musik, åtminstone för mig, är texterna.
Idag ligger mycket av musikbranschens fokus på snabba men korta framgångar, men ni har inte direkt gått den vägen. Hur ser du på det?
– Jag hade gärna haft femton minuter i rampljuset. Vem vet, det kanske händer? Min vän Connor(Hanwick) som spelade med oss ett tag var med i The Drums och hamnade på omslaget till NME och hade låtar som spelades i radio, och det var som en virvelvind när det hände för dom. Visst hade det varit häftigt att få vara med om det, men för oss har det gått mycket långsammare. En del av mig är förankrad i verkligheten och vi har kämpat hårdare, turnerat mer och gjort tre album vi är stolta över, men vi har aldrig varit ”nästa stora grej”. Det är helt okej, jag hade gärna varit berömd men vi får trots allt fortfarande vara ute och spela och göra musik.
Vilket råd skulle du ge till yngre, osignade artister?
(Funderar några sekunder) – Säg ja till allt. I början gjorde vi det svårt för oss själva för att vi tyckte att något var töntigt och var rädda för att folk skulle tycka att vi sålde ut oss. Man ska inte vara för rädda att prova på vissa saker, utan försöka låta det hända och se var det bär hän. Ett band som Pearl Jam har struntat i allt och gjort sin grej och blivit lite av ett Grateful Dead av idag. Så man ska inte tänka för mycket på exponering och sånt, utan säg ja till saker och se vad det blir av det.
Vilka svenska artister lyssnar du på?
– Makthaverskan är stora favoriter. Dom kommer från Göteborg, och dom är nog mitt favoritband för tillfället. Men när jag började med musik var jag ett stort fan av Labrador Records, med band som The Legends, Acid House Kings, Sambassadeur. Jag såg The Legends i New York en gång. Åh! Vad heter det där bandet som alla tycker är så arroganta? Som svingar runt med tennisracketar? Dom är superkända! Jag kommer inte på vad dom heter just nu…The Tough Alliance! Folk tyckte dom var arroganta, men det var ju en del av det roliga. Sedan dom som spelar pop rätt upp och ner, Melody Club. Vi gick och skulle se dem spela och någon sa att ”dom är inte coola…”. ”Och? Bryr väl inte vi oss om” sade vi, ”Electric” och alla deras videos var kanon.
Fotnot: Intervjun finns även publicerad på Kulturbloggen.
Foto: Tommy Juto
Av Tommy Juto
Jag bevakar Popaganda 2014 på uppdrag av Kulturbloggen.com, där nedanstående recension publicerats.
Från den ena ytterligheten till den andra. Direkt efter att Maggios sista ton lagt sig över folkhavet hastar jag som ett Jehu iväg till Popaganda-efterfest på ett inledningsvis glest befolkat Debaser Strand för att hinna se kanadensiska indiefolkien Basia Bulat som i sin tur ska hinna göra sitt före midnatt då tillståndet för livemusik tickar ut. Ironiskt i sig, med tanke på att det verkar vara hinderfritt att dra igång ett indiedisco i samma lokal efteråt.
Stressad hinner jag tänka både att ”jag kommer” och att ”jag är nästan där” innan jag faktiskt är där, en minut innan Bulat går upp på scenen. Puh. Den numera Montreal-baserade sångerskan som är på Nordenbesök för andra gången sedan albumet Tall, Tall Shadow förra hösten är denna gång solokvist, men ett av hennes främsta företräden är att hoppa mellan instrument, så det är inte tal om någon enformighet. Hennes sånger framstår än mer genomarbetade än på skiva när hon tvingas återuppfinna sig själv utan större ackompanjemang. Vare sig hon hanterar harpa, den lilla 10-strängade charangon, elpiano eller bygger loopar i realtid lotsar hennes formidabla röst alltid låtarna i rätt riktning. I Wires skruvar hon på rattar och trycker på knappar på någon — i brist på bättre ord och kännedom — elektrisk manick som utgör ett blippande och bloppande komp, mer eller mindre som om någon verkligen hade kortslutit kablarna hon sjunger om, och lik förbaskat hänger allt ihop.
Ju längre konserten löper desto mer folk tågar in, antagligen frukten av det tajta schemat som fick min egen kondition att bekänna färg, och trots att klickar av publiken ser spelningen exakt som just en efterfest med högljudda konversationer tystnar alla när Bulat avslutar med ett helt a cappella extranummer. Om något ett bevis på att rösten, av alla behärskade instrument, är hennes främsta.
Foto: Emma Andersson
Av Tommy Juto
Jag bevakar Popaganda 2014 på uppdrag av Kulturbloggen.com, där nedanstående recension publicerats.
Förra året avslutades Popaganda med Sveriges största manliga artist, Håkan Hellström, och i år stängs butiken lämpligt nog av landets kvinnliga dito. De båda har dessutom varit samarbetspartners i en av 2014 års största sånger, Hela huset, så blundar man riktigt hårt förnimmer man konturerna av en sluten cirkel.
Maggio gör sin sista spelning för sommaren, och proklamerar att hon ikväll vill ”ge allt”. Tempot är mycket riktigt högt från start. Hon har byggt upp en arsenal av soulpopsånger byggda på hög igenkännandefaktor som tagit en gräddfil in i folks medvetande, inte helt olikt Lily Allen föregående kväll, om man bortser från den senares ogenerade högläsning av dagboken från sitt sexliv.
Publiken dansar och sjunger med i stort sett varje låt och leker som på skolgården när flourescerande badbollar gör publikhavet till… ja, ett bollhav. Men någonstans efter halva vägen slår det mig; det börjar bli svårt att skilja den ena från den andra, antalet radioupprepningar till trots. På det hela tar Maggio ut det maximala ur vad hon har att komma med, och avslutar som extranummer med 17 år och Jag kommer, låtarna som inneburit starten på, respektive befästandet av, en lyckosam karriär.
Foto: Emma Andersson
Av Tommy Juto
Jag bevakar Popaganda 2014 på uppdrag av Kulturbloggen.com, där nedanstående recension publicerats.
Egentligen är det ganska enkelt. Vi kom för att se och höra dem. De kom för att underhålla oss. Alla gick hem med förrättat verk. Svårare än så är det inte.
Men vi måste säga några saker också. Som att First Aid Kit i vanlig ordning gör en fin spelning, om än inte lika intim som på Berns för ett par månader sedan. Det här är ändå en festival, och är man inte sista akt för kvällen går det inte att ta ut svängarna med extranummer, akustiskt opluggade låtar eller covers på sina favoriter. Eller jo, en cover trycker de allt in; Love Interruption av Jack White, vilken inspirerar bandet att göra sitt yttersta för att rocka loss, en ambition man måste beundra sett till förutsättningarna. När allt kommer omkring talar vi om artister som grundar allt på akustisk country.
Söderbergskorna konstaterar att första gången de spelade på Popaganda 2008 var de 15 och 17 år unga. Idag är de fullfjädrade internationella stjärnor och har fått ta emot guldskivor för senaste albumet Stay Gold. Allt de rör vid tycks bli till guld, och allt de behöver göra nu är att hålla färgen.
Foto: Emma Andersson
Av Tommy Juto
Jag bevakar Popaganda 2014 på uppdrag av Kulturbloggen.com, där nedanstående recension publicerats.
Få artister är så här och nu som Lily Allen. Allt hon sjunger är som taget ur ett sociala medier-flöde. Vilket det på sätt och vis är; hon tillhör själv de mest aktiva artisterna på Instagram och Twitter.
Allen bedriver en helt egen, kontrastfylld, feminism. Somliga skulle rent av kalla den provocerande. De personerna är inte på plats ikväll, såvida de inte hukar under ett träd långt bort på andra sidan festivalområdet, för allt eftersom hitsen och favoriterna radas upp sjunger folk allt intensivare med i dem tills ett klimax nås med Fuck You. En mäktig allsång som inte lämpar sig särdeles i TV-sänd allsång, om man så säger.
Att den brittiska sångerskan är helt med i samtiden tydliggörs av en selfie med publikhavet i bakgrunden som hon tvingas göra om, eftersom hon först råkar ta den i Snapchat. Och där andra artister ibland störs av mobilkameror sitter Allen på scenkanten och vinkar glatt till alla som sträcker fram sina och filmar över kravallstaketet. Inte underligt att många unga kvinnor identifierar sig med henne, icke desto mindre tack vare de rättframma sångtexterna om sopiga älskare, mens, åldersnoja och näthat. Texterna åsido har Allen en enorm känsla för hookfylld pop, och i mångt och mycket är hon en Madonna eller Kylie av idag. Scenen har dekorerats med nappflaskor – en småbarnsmammas association till något barnförbjudet? – som utgör en del av ljusshowen, och bildskärmarna på sidorna spelar upp ackompanjerande bilder och animationer av allehanda ekivokt slag.
I Lily Allens kamp för kvinnor i mansväldet handlar det knappast om lika lön för lika arbete eller kvotering i bolagsstyrelser, snarare om att tugga i sig mesiga pojkvänner till frukost om de inte utfört sin plikt i sängkammaren. Fyra utmanande kvinnliga dansare i alldeles för högt avklippta jeans kanske inte är det mest styrkande beviset för feminism, men jag är övertygad om att Lily Allen gör minst lika mycket för att stärka unga kvinnor som något annat. Att hon dessutom gör en fenomenalt medryckande liveshow av sin mission gör knappast saken sämre.
Foto: Jonatan Södergren
Av Tommy Juto
Sverigevännen George Lewis Jr kämpar även han. Dels mot dåligt ljud som blir bättre redan till andra låten, men också för att hinna köra sitt set inom ett neddraget tidsintervall orsakat av Kelis-förseningen. Efter en rapp öppning med Five Seconds fyrar Lewis Jr — som det anstår någon med adelsklingande namn — av en champagnekork rakt ut i klungan framför honom. Skälet är att han och bandet firar sin sista spelning på sommarens Europaturné här och nu hos oss.
Energin och spelglädjen är påtaglig och tempot håller bra genom den förkortade speltiden, och Lewis Jr visar — inte utan stolthet — upp en prydlig Solstickan-tatuering(!) på överarmen. Sorgligt nog får vi ingen To the Top, vilket är priset vi får betala för programförskjutningen. En anledning så god som någon att se Lewis Jr och hans band nästa gång de hedrar vår stad med ett besök.
Foto: Emma Andersson
Av Tommy Juto
Jag bevakar Popaganda 2014 på uppdrag av Kulturbloggen.com, där nedanstående recension publicerats.
Det är inte så mycket att hon är nästan en timme sen på grund av ”oförutsedda omständigheter”. Snarare är det att hon inte är närvarande när hon väl är på plats.Den rågblonderade amerikanska stjärnan kämpar mot både klockan och regnet. Hennes sena ankomst komprimerar och forcerar spelningen, men tyvärr verkar Kelis själv inte intresserad av att försöka kompensera lång väntan med att ge allt för sin publik, ett eller annat pliktskyldigt leende till trots.
Jerk Ribs och en funkig version av semi-rap-hiten Milkshake drar tillfälligt igång rörelse i publikleden, men strax därpå är engagemanget som bortblåst igen. Synd, eftersom hennes på skiva spretiga repertoar här får en mer likriktad och sammanhållen behandling av bandet i en svängig fusion av hederlig soul och R&B.
Med reservation för eventuella giltiga omständigheter måste man kunna begära mer av en så etablerad storstjärna än att hon bara ställer in sitt mikrofonstativ och låter showen rulla förbi. Något en frånkopplad autopilot hade kunnat styra upp.
Recensionen nedan är även publicerad på Kulturbloggen.com.
Powerpopkollektivet som en gång var Vancouver-baserat är numera utspritt över hela Nordamerika, en inte helt bekymmersfri konstellation för artister i studiosamverkan. Oaktat hur de bär sig åt för att få ihop kalendrarna håller de ihop slutresultatet lika homogent som på sin trio hypervassa album i början av karriären, Mass Romantic, Electric Version och Twin Cinema.
Målet med nya fullängdaren(som titeln antyder) har varit att låta skrivandet ta sin utgångspunkt i populärmusikens vagga, Brill Building, och ett mer direkt angrepp på melodier och arrangemang för att hålla uppe tempot genom hela skivan. Och visst lyckas de med det. Här finns flertalet kandidater till nya favoriter i paritet med ”Use Me” och ”The Laws Have Changed”. I tillägg till A.C. Newmans låtstomme smälter även Dan Bejars tre alster väl in, utanför Destroyer hans starkaste på länge. Och Neko Cases röst behöver vi knappt nämna.
New Wave-produktion med väderkvarnsackord, arpeggiatorer och utsökta vokalharmonier är inte sämsta sättet att föra klassiskt popsnideri in i nutiden.
Bästa spår: ”Marching Orders”, ”Brill Builders”, ”War On The East Coast”
För att falsksång inte automatiskt innebär dålig sång. För att genier kan vara genier även om de är missförstådda.
Fragment av en välbekant röst undrar om vi kan höras om en stund. Tror jag, i alla fall. Ett par verifierande sms klargör dock att vi ska höras en halvtimme senare på en fast telefon. Så som det kan vara när någon har semestertäckning på mobiltelefonen, ni vet. Och nästa försök går desto bättre.
Titiyo, precis som folk i allmänhet, närmar sig semesterledighetens bakre ände, och packar inför en sväng ner till Way Out West i Göteborg, dock inte för att spela själv:
– Nej, jag hade tänkt att jag skulle det, men det var lite för tajt med tid för att vi skulle hinna få klart produktionen på låtarna. Vi jobbade rätt hårt på våren, sedan gick alla på semester och vi har tillbringat juli månad på olika håll. Men nu är det som sagt en sväng till Way Out West, därefter Sommarkrysset på lördag och sedan fortsätter vi med att färdigställa albumet.
Tillbaka på Telegram Records igen såg det från början ut att vara en cirkel som slöts när arbetet med Drottningen… inleddes tillsammans med gamle vapendragaren Magnus Frykberg, som hjälpte till med flertalet produktioner inför Så Mycket Bättre. Frykberg flyttade dock till USA under 3 månader och Titiyo slog sig istället ihop med bl.a. Dante, Martin Sakarias och Jonathan Johansson:
– Det kändes så himla bra med Dante och Sakarias, så vi körde bara på, helt enkelt. Jonathan och jag har länge pratat om att göra något ihop på engelska, och den här gången jagade jag fatt i honom för att göra en platta på svenska. Vi träffades och kände att vi fungerade jättebra. Nu har han varit mer eller mindre inblandad i fem låtar. Det är så skönt när nyupptäckta samarbeten klickar.
Svenska, ja. Nu när du för första gången gör ett album på svenska, vem skriver texterna?
– Det är lite blandat. På nästa singel, ”Solna”, har Jonathan suttit och nästan intervjuat mig för att därefter skriva texten medan jag har gjort melodin.
Just ”Solna” tycker jag är intressant, väldigt udda ackordbyten som skiftar mellan dur och moll, nästan lite småjazzig.
– Ackorden kommer faktiskt från Martin Renck, lillebror till Johan Renck(alias Stakka Bo), och hans instrumentalprojekt Svartaste. Jag satt och lyssnade på honom och upptäckte de här ackorden och satte en melodi till dem. Sedan gjorde Dante och Sakarias en 90-talsinspirerad produktion till det, med en annan melodi och en annan text, som sedan byttes mot en ny melodi och så satte Jonathan en ny text till den. Så den har gått några vändor!
Du kommer ju från Solna, var det naturligt att det skulle bli ett tema om det?
– Nej, från början hette låten ”Stockholm”. När Jonathan fick höra den och skulle komma med en text frågade han: ”men är inte du från Solna?”. ”Jo…”, sa jag, och insåg att här har vi något, eftersom det inte finns så många låtar som handlar om Solna, vad det nu beror på.
Vad har varit svårast med att övergå till att sjunga på svenska?
– Just nu känns det inte svårt, jag har nästan glömt bort att jag bytt språk. Omställningen har gått fort till att det blivit naturligt och jag tänker inte på det. Jag tror det beror på att jag känner mig bekväm i låtarna. Möjligen har det svåraste varit att komma underfund med hur jag låter på svenska, att inte låta som någon annan, som Lisa Nilsson eller Veronica Maggio. Jag upptäckte också att jag inte kan sjunga på ”gammelsvenska”, utan att jag kände mig hemma i ord förankrade i vårt nutida språkbruk. Men nu när jag hittat nycklarna känns det skitbra.
Hur har all exponering i TV senaste året med Så Mycket Bättre och Pluras Kök påverkat livet för dig?
– För mig har det bara varit positivt. Nu är jag en person som duckar för vad som skrivs om mitt namn i media, jag håller mig verkligen undan från vad folk tycker. Jag är ganska känslig för sådant och så sitter det som en rostig spik i huvudet. Men jag har uppskattat min medverkan, och jag får otroligt mycket uppskattning från folk på gatan. Det har liksom blomstrat upp en ny liten ”tycka-om”-relation mellan artisten Titiyo och den svenska publiken.
Har du rent av gått och blivit folkkär?
– Jag kanske har blivit folkkär, precis! Folk kanske tycker att jag är en trevlig prick, istället för att ha trott att jag har varit lite pretentiös och ”störig”!(Skratt) Det känns som att folk har lärt känna mig lite grann och då blir det lite mer avslappnat.
Har det inte inkräktat på privatlivet?
– Inte så farligt, faktiskt, det är ganska lugnt. När jag möter folks blickar säger dom inget, men dom ler uppskattande, vilket jag tycker är helt underbart. Man blir så lycklig av att folk ändå vill visa lite att ”vi tycker du är bra”! Det fyller på den där tanken av energi som gör att man skapar mer. Så det är inte besvärligt. Det var en del snack som drogs i media hela tiden om att jag är singel, som att det vore något konstigt. Var och varannan människa är ju singel. Men det var väl inte värre än så, och det kan jag hantera.
På varje Titiyo-album finns den där duetten som du alltid gör med någon. Vem är den lycklige den här gången…?
– Jag vet!(Skratt) Utan att säga för mycket kan jag avslöja att jag tänker bryta den regeln den här gången. Jag är ju lite av en kameleont och kan slå mig ihop med olika personer inom olika musikstilar, men det här på svenska är väldigt viktigt att det blir tydligt på mitt eget sätt som jag inte gjort det förut.
Och varje Titiyo-album känns lite som ett comebackalbum…?
– Ja, det är ofta de beskrivs som comebackalbum, av någon anledning. Jag vet inte riktigt om det är för att jag jobbar långsamt, det är kanske en kombination med att hitta nya vägar. Jag har visserligen inte släppt någon skiva sedan 2008, men hållit på med lite annat som Keep Company och så där. Från att jag i september bestämde mig för att göra det nya och sedan åkte iväg och gjorde Pluras Kök har det ändå gått väldigt fort. Så här snabbt brukar det faktiskt inte gå med att starta upp från scratch med nya låtar och samarbeten. Mycket tid har gått åt till att fundera ut vad nästa platta ska bli, och jag går redan nu och har en lätt ångest över att det måste komma en till svensk platta efter denna ganska kvickt.
Du låter ändå rätt inspirerad?
– Ja, det är jag verkligen. Det här med att göra saker på svenska öppnar upp så många nya plattformar, så det är ett fyllt skafferi att plocka ur.
”Drottningen Är Tillbaka” har du beskrivit som en hyllning till starka kvinnor, men på övriga albumet känns det inte som att låtarna följer riktigt samma tema.
– Nej, vi har försökt hålla texterna och bildspråket till min lokala omgivning. Solna, Stockholm, min familj och mina upplevelser från förr och nu. Så har jag aldrig jobbat kring texter förut.
Det låter som att allt är mycket mer personligt?
– Väldigt mycket mer personligt! Och inte alls lika psykedeliskt och flummigt som tidigare, utan ett tydligt berättande om lite saker som har hänt och så.
Vågar man göra det mer personligt för att man skriver på modersmålet, alltså att man har möjlighet att uttrycka detaljer med mindre risk för missförstånd?
– Jag tror det, det känns som att det blir en direkthet på ett annat sätt. Egentligen var det inget som jag efterfrågade på något sätt, utan har bara mer styrts åt det hållet. Däremot skulle jag vilja hitta det där lite mer psykedeliska på svenska. Exempelvis Dungen har hittat det, men det tror jag skulle vara en jätteutmaning och svårt för mig att hitta. Att göra en krautig, monoton trip-hop-låt på svenska skulle vara kul att prova någon gång! Jag har nog rätt mycket trip-hop i mig, och nu har vi gått in ganska mycket i en 90-talsinriktning, det känns skönt att inte bara tassa omkring det.
I ”Du Tar Hand Om Honom” tycker jag att ni verkar ha hittat den känslan?
– Ja, den är lite klubbig och monoton. Sedan tycker jag att ”Solna” också har mycket 90-tal i sitt beat, instrumental refräng á la Madonna och lite Ray Of Light-känsla.
Feminism debatteras flitigt idag, och kvinnliga artister tar i allt större utsträckning kommando över sina karriärer. Sett ur den vinkeln med de erfarenheter du har, finns det något råd du skulle vilja ha kunnat ge ditt yngre jag tidigt i karriären?
– Jag kan ju önska att jag hade ett bättre självförtroende som människa. Det var ju Magnus och många män runt omkring mig. Han var utbildad och hade gått i skola och visste vad han höll på med, en fantastisk trummis. Själv halkade jag in på ett bananskal när någon tyckte att jag hade en fin röst och så där. Så jag hade inte hunnit bygga upp något självförtroende kring mig själv ännu, men jag önskar att jag hade haft det för att gå in i skapandet mycket mer. Jag var väldigt, väldigt blyg när det kom till att presentera idéer, det var lättare att överlåta det åt andra och jag hade stort behov av att andra skulle bekräfta det man gjorde. Jag vågade inte vara bestämd och ta beslut om olika saker i skapandet. Det där är väl något som vi kvinnor på något sätt håller på att öva upp, det självförtroendet finns inte bara där utan det måste finnas en plats och en plattform för oss och det är nog det vi håller på att fajta oss in i. Sedan är det olika saker att vara kvinnlig artist jämfört med att vara kvinnlig musiker. Som artist är man oftast mycket mer respekterad medan man som musiker inte tas på samma allvar. Det är någon rostig gammal oskriven regel som tyvärr lever kvar.
Men idag verkar du onekligen vara en betydligt starkare Titiyo. Skulle du kunna tänka dig att ha ett eget TV-program?
– (Svarar blixtsnabbt)Absolut! Ha ha! Det skulle vara jätteroligt, antingen att man hittar på något bra själv eller så. Jag är helt övertygad om att det kommer att komma upp något. Redan har jag fått förslag som dock inte har känts rätt. Det skulle vara kul att göra något i stil med Papas Kappsäck, som Papa Dee hade en gång i tiden. Man vill ju göra något program med lite tyngd, det måste ha anknytning till musik. Men hemskt gärna, det är kul att göra TV.
Hur ser närmaste framtiden ut?
– Efter den här veckan är alla tillbaka, så då pumpar vi på med att färdigställa albumet som skall komma ut i oktober. Mer än halva albumet är klart, så jag känner mig trygg med att vi ska hinna. Singeln ”Solna” ska komma i september, vad jag förstår.
Kommer du att turnera eller göra några andra liveframträdanden?
– I samband med skivsläpp kommer jag att göra några klubbspelningar. Men jag vägrar åka ut och turnera om det inte finns en stark efterfrågan. Jag håller huvudet kallt än så länge och tänker inte ställa mig på någon festival, utan folk måste vilja se mig. Så den typen av bokningar väntar jag med för att se hur albumet går först.
Nu var du lite blygsam…
– Ja, men jag har upplevt båda sidorna av myntet. Jag älskar att spela, det är bland det bästa i livet, men det är också jävligt trist när man har varit på ett ställe där man har en jättepublik, och så kommer man någonstans där det är lite folk. Det var exempelvis inte kul att gå på samtidigt som Ulf Lundell i Sundsvall. Men jag fick fantastiska recensioner, bättre än Uffe, så det kanske inte behöver spela så stor roll!(Skratt) Hur som helst vill jag känna att det känns komfortabelt med intresset, inte bara så att man åker ut för att man ”ska” i samband med en ny skiva. Men jag längtar!
Då kommer du att samla ett band, antar jag?
– Ja, men jag tänkte sätta ihop ett ganska litet band, faktiskt. Bara kanske tre, fyra personer, inte fler.
Avslutningsvis, hur tycker du allt känns just nu?
– Allt känns väldigt, väldigt bra. Allting är liksom på rätt plats, allt snurrar i rätt riktning. Det tråkiga är att när allt snurrar i rätt riktning väntar man bara på att man ska snubbla…, rundar Tityo av i färd med att ladda för festivalbesök som avslutning på sommaren innan vardagen tar vid igen.
Åja, risken att något skulle gå på tok ter sig avlägsen i nuläget. Och även om självförtroendet är ett helt annat nu än i inledningen på karriären verkar Titiyo ändå behöva en sista puff, så alla ni som läser detta, se nu till att ropa ut henne till livescenerna så hon förstår att folk vill ha sin drottning tillbaka.
Fotnot: Intervjun finns även publicerad på Kulturbloggen.
songsforwhoever.com 