Lyssna på Spotify: Robert Palmer “I didn’t mean to turn you on”
På ett album som även innehöll en så perfekt poplåt som “Addicted to love” bidrog flera storheter till framgångarna. Brittiske Robert Palmer hade alltid haft en förkärlek för amerikansk R&B och tog på albumet Riptide hjälp av Chic-medlemmarna Tony Thompson och legendariske basisten/producenten Bernard Edwards.
”I didn’t mean to turn you on” var en cover på en låt skriven av Jimmy Jam och Terry Lewis som två år tidigare spelats in av R&B-artisten Cherelle. Låtens erotiska undertoner blev tydligare som Palmer gjorde den, och är en stor favorit för mig. Musik från den här epoken är ofta väldigt daterad av de instrument och keyboards som användes, men jag tycker inte man hör så mycket av det här.
Förutom nämnde trummisen Tony Thompson medverkade även Duran Duran-gitarristen Andy Taylor, vilka tillsammans med Palmer och Duran-basisten John Taylor bildade supergruppen The Power Station.
Veckans fredagslista innehåller en varierad blandning, bra och fullt duglig att köra som spellista med undantag för The Mountain Goats som endast återfanns på Youtube. Länkar till Spotify finns längst ner, både för låtarna den här veckan och totalt(som av förklarliga skäl är lite tunn än så länge eftersom jag startade förra veckan…).
Isaac Hayes “Hyperbolicsyllabicsesquedalymistic”(från Hot Buttered Soul, 1969)
Efter sekunderna av Bacharach-piano i introt är det ädelfunk med en text som inte kan vara om något annat än droger. För att inte tala om titeln.
Alison Krauss & Robert Plant “Stick With Me Baby”(från Raising Sand, 2007)
Ett av mina favoritalbum genom tiderna. Den här balladcovern på The Everly Brothers countryrocker från 1961 var ett av dom bästa spåren, vilket inte säger lite. Ett omaka par, nästan som far och dotter i ålder, men spirituellt var dom bror och syster.
Uncle Tupelo “Whiskey Bottle”(från No Depression, 1990)
Alt-countryns själ och hjärta från ett album som fick en hel rörelse uppkallad efter sig. När refrängen kommer häller du hela Jack Daniels-flaskan över huvudet och låta känslorna flöda.
The Manhattans “Kiss and Say Goodbye”(från The Manhattans, 1976)
Mitt i discoboomen kom en dunderhit för The Manhattans med en sensuell Phillysoul-ballad. Bandledaren och låtskrivaren Winfred “Blue” Lovett stod dessutom för ett fett Barry White-intro.
Kraftwerk “Numbers”(från Computer World, 1981)
Atari-techno. Utan pionjärerna från Düsseldorf hade Swedish House Mafia stått och funderat över hur dom skulle kunna få moderna ljud ur en tramporgel.
Allo Darlin’ “Neil Armstrong”(från Europe, 2012)
Soligaste twee-popen just nu görs av en australiensiska i ett regnigt Soho. Och Elizabeth Morris uttal av “moon” som “mewn” är svårt att värja sig mot.
The Mountain Goats “Fall of the Star High School Running Back”(från All Hail West Texas, 2002)
Med en losers svårmaskerade skadeglädje kan ingen berätta historien om en fallen gloria som John Darnielle. Allt genom hans klassiska svajande bergsprängare.
Lyssna på Spotify: Lou Reed “Street hassle”
Underbart är oftast kort. Och skall så vara. Ibland kan kort bli långt, och ofta förstört. Exempelvis tycker jag om fyrverkerier, men skulle bli helt rabiat om det ständigt small och blixtrade utanför fönstret.
Apropå fyrverkerier lyckas Lou Reed bra med att hålla ens intresse uppe i ”Street hassle”, trots alla dess 11 minuter speltid. Låten klarar det tack vare tre saker: det hypnotiska stråkriffet, indelningen i tre faser(jfr Radioheads ”Paranoid android”), samt Reeds oförskönade skildring av hororna, torskarna och pundarna på New Yorks gator. Gator fyllda av sex, drugs & rock’n’roll. Eller åtminstone sex & drugs.
En förkortad version av låten man kan vara utan gjordes av Simple Minds på 1984 års Sparkle In The Rain, inte minst som den lider av Jim Kerrs patenterade
stadiumhojtande. ”Street hassle” ska inte gapas fram, den ska berättas i maklig takt i sin råa form. Något annat vore en förolämpning mot människorna den handlar om; på gatan och i rännstenen.
Kultfakta: den som hörs prata sig igenom den tredje delen av låten är ingen mindre än Bruce Springsteen, som vid den tiden låg i skyttegravskrig mot sitt skivbolag och därför inte omnämns på omslaget till Street Hassle.
Lyssna på Spotify: The Beautiful South “Prettiest eyes”
Paul Heatons texter är antingen dom rappaste och mest klarsynta eller dom putslustigaste och mest cyniska du hört, beroende på om du är i skottgluggen eller inte.
Utvikningsbrudar, fyllon och Danielle Steele, alla har dom förlöjligats och nagelfarits, inte helt utan poänger. Redan under sin tid med The
Housemartins hade han satt sig själv på höga hästar, och hade inte för avsikt att kliva ner varken då eller senare. Hans sarkasmer kan närmast jämföras med Rowan Atkinsons i Blackadder, på det där typiskt engelska sättet. Det där som betraktaren också tycker är så roligt att se, höra och läsa.
I ”Prettiest eyes” valde han dock att gå den romantiska vägen. Självklart inte utan den där Heatonska knorren, så det blev ett kärleksbrev från en äldre man till sin älskade om hela deras liv tillsammans. Två livskamrater som kan varenda rynka i varandas ansikten där dom sitter på ålderns höst, som gjort och genomlidit allt tillsammans i vått och torrt.
Texten är fylld av så många vackra formuleringar att jag måste återge den i sin helhet här nedan för att inte undervärdera någon endaste rad. Så mycket har jag också klurat ut att han skrev detta brev på våren(”Sixty 25th of Decembers, fifty-nine 4th of Julys…”). Ofta tänker jag på mina egna föräldrar när jag hör låten, med förhoppningen om att dom får uppleva så många år tillsammans.
Line one is the time
That you, you first stayed over at mine
And we drank our first bottle of wine
And we cried
Line two we’re away
And we both, we both had nowhere to stay
Well the bus-shelter’s always OK
When you’re young
Now you’re older and I look at your face
Every wrinkle is so easy to place
And I only write them down just in case
That you die
Let’s take a look at these crows feet, just look
Sitting on the prettiest eyes
Sixty 25th of Decembers
Fifty-nine 4th of Julys
Not through the age or the failure, children
Not through the hate or despise
Take a good look at these crows feet
Sitting on the prettiest eyes
Line three I forget
But I think, I think it was our first ever bet
And the horse we backed was short of a leg
Never mind
Line four in a park
And the things, the things that people do in the dark
I could hear the faintest beat of your heart
Then we did
Now you’re older and I look at your face
Every wrinkle is so easy to place
And I only write them down just in case
You should die
Lets take a look at these crows feet, just look
Sitting on the prettiest eyes
Sixty 25th of Decembers
Fifty-nine 4th of Julys
You can’t have too many good times, children
You can’t have too many lines
Take a good look at these crows feet
Sitting on the prettiest eyes
Well my eyes look like a map of the town
And my teeth are either yellow or they’re brown
But you’ll never hear the crack of a frown
When you are here
You’ll never hear the crack
Of a frown
Lyssna på Spotify: Elliott Smith “Somebody that I used to know”
Någonstans kring Figure 8 tappade jag och Elliott Smith bort varandra. Jag vet faktiskt inte varför. Kanske hade Either/Or och XO haft sådan enorm inverkan på mig i ett viktigt skede i mitt liv att det kändes fel att fortsätta tillsammans när jag gått vidare?
När jag lyssnar på albumet idag – det stod orört i hyllan under 7-8 år från veckan efter utgivning – fattar jag inte vad jag varit rädd för. Okej, produktionen är större än tidigare, en konsekvens av de större skivbolagsresurser han serverades(delar spelades in på Abbey Road). Det är absolut inget fel på låtarna. Tvärtom. Dom är hans mest personliga, skrivna under år av depressioner, krökande och stökande.
”Somebody that I used to know” var planerad som B-sida till återutgivningen av den tidiga singeln ”Division day”(som ej fanns på något album), men Smith bestämde sig istället för att ta med den på Figure 8. Låtens folkiga och sparsamma sound påminner om hans fyra första album, en nödvändig konstrast mot övriga låtar med fullt band och grandios ljudbild.
Omslagets målning finns i verkligheten på en husvägg tillhörande en audiobutiks gavel på Sunset Boulevard i L.A. Den har nyligen restaurerats från all graffiti som med åren täckt över den.
Lyssna på Spotify: Steve Earle “Guitar town”
Mycket av countryn som görs i Nashville dessa dagar är inte längre country. Det har snarare blivit sliskig popmusik för såna som tycker om att bära cowboyhattar för modes skull, men som knappt ser vad som är bak och fram på en häst. Okej, en countrymusiker är inte kofösare heller, men ni fattar.
Sedan behöver man inte vara kåkfarare och efterlyst av lagen för att vara the real thing. Men vissa är det. Steve Earle är det, eller i alla fall var. Och stökigheterna drogs till honom och han till dom:
– 6 st kraschade äktenskap.
– Stämd av sin första fru som krävde mer underhåll
– Anklagad i faderskapsmål
– Arresterad för misshandel
– Fängelse för narkotikainnehav
– Missbruk och genomgången rehab för heroinberoende
– Alkoholism
– Skivbolag som gav honom sparken, gick i konkurs och vägrade ge ut skivor
Det enda som egentligen hållit honom borta från den slutliga avgrunden är hans passion för musiken(ironiskt nog vad som tilldrog sig en hel del av hans trubbel) och hans sätt att se på den som ett verktyg för att förändra sig själv och världen. Ju längre karriären har pågått, ju mer ställning har han tagit mot och för saker och ting.
Tidiga ”Guitar town” gav oss en bild av turnerandets vedermödor och det hörs att han tagit stort intryck av sina mentorer Townes Van Zandt och Guy Clark, som tog honom under sina vingar under hans karriärs första stapplande steg.
Lyssna på Spotify: Ride “Vapour trail”
Av alla dom som för 20 år sedan brukade titta på sina skosnören var My Bloody Valentine störst. När folk nuförtiden tittar i backspegeln och pratar shoegaze kommer inga andra i närheten förutom Ride, som inte riktigt höll samma nivå på sina album sett över tid, antagligen för att dom hade fräckheten att inte lägga ner efter dom två första. Men Nowhere hade ett av världens vackraste skivomslag.
Ska vi däremot prata om en enda låt som kan anses vara scenens hovregalier är det emellertid ingen som ens kan vara påtänkt förutom Rides ”Vapour trail”. Den har den perfekta balansen mellan gitarrlarm, harmonier och lagom murrigt mixad sång. En överförfriskad 60-talsmelodi som brottats ned av två biffiga och ej förhandlingsbara gitarrmattor till vakter:
”Ööh, kom igen, jag som bara ville dansa till den sköööna rytmen och ha lite kul…”.
”Gör det då, men håll dig på mattan, annars slänger vi ut dig och dina ”na-na-na” med huvudet före…”
Lyssna på Spotify: Kate Bush “Breathing”
I familjen Bush från södra Londons förorter bestod trebarnaskaran av två äldre bröder som var poet och fotograf resp. folkmusiker och instrumentbyggare. Tveklöst var lillasyster Kate den allra största talangen; hon spelade piano sex timmar om dagen och komponerade redan i tidig ålder.
1973, när Bush var 15 år, spelade en vän till familjen in några av hennes låtar och gav till Dave Gilmour i Pink Floyd som direkt hörde potentialen. Gilmour ombesörjde riktiga studioinspelningar med en symfoniorkester för att kunna presentera hennes låtar på ett rättmätigt vis inför intresserade skivbolagsbossar. EMI förstod att dom hade en speciell artist på kroken och dröjde inte med kontraktet.
Efter hennes inledande intensiva framgångar 1978 med debuten The Kick Inside och 1979 med Lionheart slog hon av på takten och flyttade in i EMI’s Abbey Road-studio – på riktigt: hon inredde studion som sitt hem och omgav sig med sina vänner som festade och lattjade runt och snodde sprit från studions bar – för att spela in Never For Ever. Singlarna ”Babooshka” och ”Breathing” tog en vecka vardera att spela in eftersom Bush aldrig blev riktigt nöjd med sin sång. Omvärlden blev dock nöjd, och albumet blev 1980 den första listettan någonsin i Storbritannien för en brittisk kvinnlig artist.
Kate Bushs röst har alltid varit en vågdelare, inte minst bevisat av att hon samma år, 1980, framröstades av tidningen Sunday Telegraphs läsare till såväl den ”mest uppskattade” som ”minst uppskattade” kvinnliga artisten.
Även hennes låtteman har varit okonventionella för popmusik och har behandlat pedofili(”The man with the child in his eyes”), middagar med Hitler(”Heads we’re dancing”) och romaner om dödsdömd kärlek(”Wuthering heights”). ”Breathing” – som med sitt drömska sound inbillar lyssnaren att det är en olycksbådande saga Bush berättar – baseras på det ständigt aktuella ämnet: världens framtid med ett förestående kärnvapenkrig sett ur en ofödd babys perspektiv inifrån mammas livmoder. Okonventionellt var ordet.
The Bucket List kommer att förgylla fredagarna framöver med dom låtar du bör lyssna på innan du dör…eller åtminstone innan nästa lista kommer. Högt, lågt, gammalt, nytt, soul, rock, synth, jazz, reggae, pop, bossa, punk, garage. I name it. Längst ner har du en länk till veckans spellista på Spotify, eller så klickar du bara på låttiteln. Enjoy!
The Beautiful South “Song for Whoever”(från Welcome to The Beautiful South, 1989)
Utgångspunkten. Paul Heaton får damerna att dåna och samlar stoff till hits.
Kendra Morris “Pow”(från Banshee, 2012)
Världens nya darling. Världen vet bara inte om det ännu.
Kokolo Afrobeat Orchestra “Soul Power(Lack of Afro Remix)”(singel, 2008)
Som om The JB’s hade kommit från Lagos.
Bonnie Raitt “Thing Called Love”(från Nick of Time, 1989)
John Hiatt skrev den, men Raitt signerade den.
Elvis Presley “(You’re So Square)Baby I Don’t Care”(från A Date with Elvis, 1959)
En av Leiber-Stollers absolut bästa men minst erkända. 1 minut och 53 sekunder av rockabilly-twang.
Dogs Die In Hot Cars “Paul Newman’s Eyes”(från Please Describe Yourself, 2004)
Önskar vi inte alla att vi hade hans ögon? Både för vad dom fått se och hur dom ser ut. Gladpop á la XTC:s English Settlement-period.
Johnny Thunder “I’m Alive”(singel, 1968)
F.d. sångare i The Drifters(ej gitarrist i New York Dolls) som ljög om sin ålder(sa att han var 23 när han var 32) för att lättare locka till sig ungdomspubliken på tidiga 60-talet. Den här covern på Tommy James & The Shondells “I’m alive” var mer freakbeat och garage än R&B. Och vilken fuzzgitarr!
Lyssna på Spotify: Josh Rouse “Feeling no pain”
Med ena foten i den amerikanska mellanvästerns avkrokar och den andra nedtrampad i 80-talets brittiska melankoli blev Josh Rouse den perfekta korsningen av Paul Simon och The Smiths.
Hans första två rastlösa album präglades av hans kringflyttande uppväxt(hans far var yrkesmilitär), men på det tredje, Under Cold Blue Stars från 2002, letade han sig in bland 70-talets singer-songwriters och formade det sound som sedan dess mer eller mindre legat i grunden.
”Feeling no pain” med sina ekande gitarrlicks, sin drivande refräng och lugna, tankfulla vers är en av hans bästa låtar, som ett syskon till den mer radiospelade ”Miracle” från samma album fast utan keyboard-hook.
songsforwhoever.com 