Lyssna på Spotify: Bob Dylan “Buckets of rain”
Tvära kast ibland. Från gårdagens Hi-Energy-rökare till något heeelt…annat.
Äktenskapet kraschade, men Bob Dylan reste sig ur askan och berättade om eländet på mitt favoritalbum av honom: Blood On The Tracks.
Till en början inspelat i New York med en avskalad sättning bestående av gitarr och bas tog han sina funderingar och ett groende missnöje tillbaka till Minnesota, där han bestämde sig för att spela in några av låtarna på nytt, den här gången med fullt band. Resultatet blev förträffligt och ”Tangled up in blue” en av hans bästa låtar någonsin.
Men några låtar skulle inte ha tjänat på ett större arrangemang, något han klokt nog insåg och därför lät dom vara i sitt ursprungliga skick. ”Buckets of rain” var den perfekta albumavslutaren, med en text som tog ställning varken till, för eller emot någonting i hela den kollapsande relationen med blivande ex-frun Sara, utan bara beskrev de splittrade och sorgsna känslorna. Dessutom sjunger Dylan varmare och mer anti-reaktionärt än någonsin, passande nog.
Sir Paul tillkännager idag på sin hemsida att fem av hans album kommer att bli tillgängliga för streaming på bl.a. Spotify i USA fr.o.m. idag. Förhoppningsvis innebär det att även vi i Sverige får avnjuta dessa på samma sätt inom kort.
Albumen är följande: Band On The Run, Kisses On the Bottom, McCartney, McCartney II samt Memory Almost full.
Sedan tidigare finns Ram tillgänglig i svenska Spotify.
När kommer övriga The Beatles-katalogerna…?
Lyssna på Spotify: Digital Emotion “Go go yellow screen”
Så glad jag är att jag inte älskade ihjäl den här låten i unga dar. Såklart. Det går ju inte.
Finns det en enda låt som utgjorde kravspecifikation för vad jag letade i skivaffärer på 80-talet så var det “Go go yellow screen”. Men det var hopplöst och bortkastat. Det fanns helt enkelt inget som uppfyllde kriterierna. Och sedan ändrades min musiksmak åt alla andra håll.
Många år gick utan en enda lyssning på Digital Emotions blippande Hi-Energy, men det är skönt att få återförenas på gamla dar. Givetvis ska det vara maxiversionen också. Det var ju så på den tiden. Allt var extended version och remix. Gruppen bestod helt enligt mallen av två holländare som producerade och koreograferade tre stycken marionetter som var frontfigurer, ibland bestående av en kille och två tjejer och tvärtom. Och så klagar man på att Idol inte är tillräckligt äkta(vad nu det betyder).
Så här är den till slut i all sin prakt, full av studiotrolleri, analoga syntar, kraschande effekter – och viktigast av allt – dom där pulserande flipperspelsljuden. Dom är som beroendeframkallande droger; har man varit en regelbunden brukare så är det svårt att klara sig utan. Så akta dig.
PS. Alla rykten om att detta är en fullständig rip-off på Trans-X “Living on video” är fullständigt överdrivna. Om man kör huvudet i sanden vill säga. Och det gör jag. DS.
Efter ett 12-årigt uppehåll återförenades Grant Lee Buffalo förra året och började turnera igen. De fyra album dom släppte under 90-talet är mycket bra, men den kanske intressantaste låten gavs inte ut förrän 2001 på samlingen Storm Hymnal där b-sidor och rariteter fick utrymme på en bonus-CD. Otroligt att en så bra låt legat kvar i ett skåp i flera år, men å andra sidan kanske den bedömdes vara för personlig för att släppas i vanliga sammanhang, helt enkelt för att den inte skulle passa in.
”Halloween” handlar om River Phoenix som dog av en överdos(på just Halloween 1993), och det markerar Grant-Lee Phillips tydligt med att lägga till ett ”River” som sista ord i varje textrad. Bara för säkerhets skull. Utan någon musikvideo eller några liveupptagningar är det här hyllningsbildkollaget det bästa som går att finna där ute.
They had a crush on you River
Blue suede jacket and boots River
And your face shaped like a moon oh River
You were like my own James Byron Dean
Private Idaho was my East of Eden
Hit me like a stone when I heard you passed
On Halloween
You’re only 23 River
And you’re restless as the sea River
But but ya had a hold on me oh River
You were like my own James Byron Dean
Private Idaho was my East of Eden
Hit me like a stone when I heard you passed
On Halloween
Halloween
Halloween
You were like my own James Byron Dean
Private Idaho was my East of Eden
Hit me like a stone when I heard you passed
On Halloween
On Halloween
On Halloween
Lyssna på Spotify: The Soundtrack Of Our Lives “Fermament vacation”
Om dom fått som dom ville hade The Soundtrack of Our Lives första album varit en trippel-CD med 50 låtar, men skivbolaget fick skrämselhicka och satte stopp för dom planerna. Kanske lika bra det, även om tanken var kittlande med en sån trippelmacka.
Och med facit i hand blev ju Welcome To The Infant Freebase en dundersuccé, grammispristagare och allt. Framför allt var det ett album som väckte liv i en svensk rockscén som bestod av britpop-kopior, grunge-wannabees som kommit försent och våra nya dunderhajpade darlings från Eskilstuna.
Man kan inte säga att dom kom med något nytt när dom spelade rock i rakt nedstigande led från The Doors, Love, Led Zeppelin och Neil Young, men just då var dom ändå en frisk fläkt. Dom satte i rättan tid tillbaka ett hjärta i en livlös kropp som dränerats på sitt innehåll av skivbolagen som manat fram den sista stora köpruschen hos skivsamlare genom sitt signande av intetsägande band som inte skulle lämna något minnesvärt till eftervärlden. Nu låter det som att allt annat var skit, vilket förstås är missvisande. Men andelen skit har inte varit så stor sedan dess, så något lärde alla sig. Det ska vi tacka en grupp över genomsnittet kompetenta Göteborgsmusiker för.
Lyssna på Spotify: Millie Jackson “It’s all over but the shouting”
I början av karriären präglades Millie Jacksons låtar av en underlägsenhet som kvinna gentemot män. Hon tröttnade på att allt framställdes som gulle-gullig kärlek i hits som ”My man is a sweet man” när hon visste att verkligheten var en annan, något som hon också upplät mer utrymme för i sina liveframträdanden.
Publikens bifall för hennes raljerande ”rap” på scenen gav henne självförtroendet att släppa tyglarna även på skiva, och det första smakprovet på den nya diskbänksrealismen blev albumet Caught Up 1974, där första LP-sidan sågs ur fresterskans vinkel och hur hon snärjt en gift man.
På sida 2 tog Jackson rollen som den bedragna hustrun, och satan vad hon var arg! Hennes vredesutbrott till lusläsning av hennes man hade gett en Oscar hade hon varit skådespelerska i ett triangeldrama. Eller kanske snarare en Emmy, handlingen känns mer tagen ur en TV-serie. Låten har ett arrangemang fullt av minnesvärda beståndsdelar; medryckande trumspel, blås som understryker allvaret i situationen, utsökta gitarrslingor.
Ska du någon gång deklarera att du minsann inte tänkt hålla ihop äktenskapet för barnens skull så kan du börja med att spela Millie Jacksons ”It’s all over but the shouting” på maxvolym tills någon har börjat packat väskorna. Och varför skulle du vara den som packar?
Lyssna på Spotify: Ryan Adams “When the stars go blue”
Knappt en månad efter att min dotter föddes inträffade 11:e september-attackerna mot World Trade Center, och precis som de flesta andra funderade man över vilken framtid hon skulle växa upp i.
Två veckor efter attackerna släppte Ryan Adams sitt andra soloalbum Gold och det amerikanska folket fann tröst i den inledande ”New York, New York”. Adams har under åren ömsom betett sig som ett arsel och ömsom hoppat mellan musikstilarna, vilket dragit till sig negativ kritik och distanserat en del fans som helt enkelt tröttnat på hans nyckfulla ego. De senaste årens uppehåll från droger och alkohol i kombination med att han gift sig verkar dock ha gjort honom gott.
Det där med att flänga mellan stilarna, ja. Framför allt var det albumet Rock N Roll 2003 som blev en vågdelare, med en räcka punkrocklåtar som förvisso visade var han kom ifrån(innan Whiskeytown), men som också sågades fullständigt jämns med hans eget omdöme.
Åter till Gold, så var det också en rad olika stilar med desto mindre spännvidd, och framför allt låg det en aura av 70-tal över albumet(inte för att det egentligen hör till saken, men producenten Ethan Johns pappa Glyn Johns producerade flertalet album av Led Zeppelin, The Who, Eagles och The Rolling Stones).
För mig baseras egentligen det mesta han gjort på soundet och nyanserna i ”When the stars go blue”, så bedårande som den är med sitt lugna tempo, polerade produktion och det simpla, kristallklara 12-strängade akustiska gitarriffet. Låten är hans karriärs utgångspunkt. Eller hans Ground Zero, om uttycket tillåts.
Lyssna på Spotify: The Sinners “Barbed wire heart”
Hur många strängar har en lyra? Inte en aning. Men med 12 strängar på en elgitarr(endast mitt sunda förnuft säger att gränsen går vid 12, trots att det låter som minst det dubbla) kommer man långt, om inte hela vägen till den amerikanska västkusten och
hjärtat i mycket av det som skulle samlas i Nuggets-boxen som präglat en stor del av vad jag lyssnat på i många år.
Pågarna i The Sinners hade köpt handboken i hur jangle-pop skulle spelas. Sångaren Sven Köhler hade ett tonfall som påminde om Mark Seymour i Hunters & Collectors och gitarristen Michael Sellers konkurrerade med Peter Buck i R.E.M. om vem som bäst förvaltade arvet efter Roger McGuinn. Första albumet From The Heart Down från 1987 fick jag ner på ett kassettband som jag nästan lyssnade sönder. Låtar som ”Walk on by”, ”Sin City”(inte den) och CD-bonusspåret/singeln ”When she lies” var bland det bästa jag hört, och när Piece By Piece släpptes 1990 var porten till himmelriket vidöppen.
Bekräftelsen på deras förfäder bekräftades när ”Barbed wire heart” togs med av Rhino i Children of Nuggets-boxen, i gott sällskap med andra 60-talsinfluerade 80- och 90-talsband som La’s, Smithereens, Long Ryders och Rain Parade för att nämna några. Det obligatoriska prefixet The nämner jag inte ens.
Zeppelin-prisade 1992 som Bästa Svenska Rockband och utrustade med call-and-response-refränger som den här såg det ut som att svensk underhållnings framtid fanns i Lund. Det gjorde den också, men inte som vi trodde. Istället producerade Lund framtiden i skepnad av Sveriges yngsta gubbe som via Idol-final, Let’s Dance-vinst, Melodifestivals-deltagande, musikalartisteri och Allsång-ledande har gjort sitt bästa för att fylla luckan som hans idol Björn Skifs lämnat.
Säga vad man vill om kontrasterna, men han sköter sina kort, Måns Zelmerlöw. Vi ska dock inte förvänta oss att få höra honom sjunga om hjärtan inlindade i taggtråd till ljudet av ringande Rickenbackers.
Usch, vad det var länge sedan. Men nu är jag äntligen så där upphetsad som man blir när man hör något nytt och bra som man inser att man saknat.
Det amerikanska musikmagasinet Wax Poetics är specialiserade på soul, funk, jazz och hip-hop i alla dess former och har sedan sommaren 2007 även ett skivbolag med samma namn som till en början specialiserade sig på återutgivningar. På senare tid har man börjat signa nya artister i linje med sina egna traditioner.
Kendra Morris, som är en av dem, är en 30-åring uppvuxen i Florida, men sedan 2001 bosatt i New York. I Det Stora Äpplet satte hon sig bokstavligt talat i garderoben i sin lilla loftvåning och spelade in mängder med demos som hon sedan lade ut via Myspace i dess råa format, utan att polera. På scen uppträdde hon runt stan med endast gitarr, kompad av en gammal Sharp-bergsprängare, en sån som Run-DMC gjorde till kult. Inte sällan blandade hon sina egna alster med Pink Floyd– och Metallica-covers. Hennes talang för låtskriveri lyste igenom den spartanska omgivningen och efter två EP:s utgivna i egen regi träffade hon 2010 producenten Jeremy Page som hörde potentialen och försåg henne med fullt band. Ett ytterligare bevis för hennes unika kvaliteter var att hon 2011 emottog Buddy Holly-priset som varje år delas ut till en talangfull och kommande ny låtskrivare.
Nu har hennes debutalbum Banshee kommit ut och jag ligger fullständigt golvad och kippar efter andan, fortfarande efter två dygns repeat-lyssning. Man kan ha invändningar mot att hon låter rätt mycket som Amy Winehouse och Alice Smith. Man kan höra spår av Adele, Chaka Khan och ännu fler töser med röster fulla av själ. Men man kan också höra rätt mycket mer: rock, funk, r’n’b, trip-hop. Morris är mer än en sofistikerad tjuv. Det låter retro men med en modern attityd. Självsäkert utan att vara kaxigt. Framför allt låter det helt jävla fantastiskt. Förlåt att jag svär, men ibland är det bästa sättet att accentuera något man känner starkt för.
I skrivande stund ligger Banshee #2 på iTunes Top 10 Soul Albums i USA. Om Kendra Morris inte blir årets stjärnskott 2013 kommer jag att bli besviken. Men om hon blir den superstjärna jag tror, vill jag verkligen bli citerad om var ni hörde talas om henne först. Helt allvarligt.
Lyssna på Spotify: Tracey Thorn “Hormones”
När man passerat mitten på livet brukar också perspektiven skifta. Andra insikter, andra problemställningar. När Everything But The Girl gjorde permanent uppehåll för ett decennium sedan samlade Tracey Thorn ihop sig under några år som småbarnsmamma och gav 2007 ut Out Of The Woods, hennes första soloalbum på ett kvartssekel.
Då hon släppte Love And Its Opposite 2010 var det genast ett språng framåt i livet, rätt in i
medelåldern. Tre år mellan skivorna, många fler år mellan perspektiven. Skilsmässor och föräldraskap. Och som i ”Hormones”: en mors ingång i klimakteriet och en dotters ingång i puberteten. Enkel och avdramatiserande reflektion, enkel och avdramatiserande folkpop.
songsforwhoever.com 