Lyssna på Spotify: Janet Jackson “Escapade”
Det var säkert inte helt lätt för Janet att vara Michaels syrra och ställa sig på egna ben utanför förtrycket inom familjen Jackson. Efter några år som rundkindad tonårssångerska bröt hon sig loss och rymde tillsammans med James DeBarge(ännu en artistfamilj med struliga medlemmar).

Den dynamiska producentduon Jimmy Jam och Terry Lewis tog henne under sina vingar och albumet Control var en demonstration av hur framtiden skulle låta. På konceptalbumet Rhythm Nation 1814 kom sedan det som blev grunden till hur tuff, funkig och hookfylld R&B skulle låta under de kommande 15 åren. Max Martin och hans Cheiron-polare har Jam och Lewis att tacka för att dom banade vägen.

”Escapade” är med sitt råa och melodifyllda groove det bästa Janet Jackson gjorde.

Lyssna på Spotify: The Orb “Little fluffy clouds”
Ravemusikens intåg hos allmänheten gav danssugna en anledning att tro dom var både odödliga och outtröttliga när dom med hjälp av
magiska svampar och gud vet vad blev till Duracell-kaniner på nattklubbarna. Framåt morgonkvisten när vanligt folk åt frukost höll dom dansande kaninerna på att komma ur sitt drogrus, ackompanjerade av ambient house-musik i halva tempot. Det var här The Orb kom in.

Deras ”Little fluffy clouds” var som klippt och skuren för ändamålet med sina böljande syntslingor. Lägg till det inklippta delar från en intervju med en hög Rickie Lee Jones,
där hon ombetts beskriva hur livet var i Arizona när hon var barn. Jones hävdar att hon bara var förkyld under intervjun. Yeah, right.

Humor är en ofta bortglömd ingrediens i musik, särskilt den sortens humor som inte förvanskar musiken till trams. En som inte skrattade var Rickie Lee Jones som retade upp sig ordentligt på låten. Vi andra fnissar lite sådär flummigt skönt.

Lyssna på Spotify: The Jam “Eton rifles”
Klasskillnaderna i England är stora idag och var inte små på 70-talet heller. På de fiiina skolorna gick det fiiina och riiika folket, på de allmänna skolorna gick…ja, resten.

Detta undgick förstås inte Paul Weller som skrev ”Eton rifles” baserat på en händelse vid ett
demonstrationståg arrangerat av det socialistiska arbetarpartiet. Några aggressivare personer bland demonstranterna muckade gräl med ett gäng Eton-elever, men insåg inte först att dom tillhörde universitetets rugbylag. När dom fick detta klart för sig lade dom benen på ryggen, medan andra som blivit indragna i fajten fick duktigt med spö av rygbyspelarna. Hygglo, liksom.

Premiärminister David Cameron, som gick på Eton, har sagt att han gillar låten, möjligen för att hans grabbar vinner kampen. Givetvis har det retat gallfeber på
vänstersympatisören Weller, som ville visa sitt motstånd mot Eton-traditionerna. Ibland är det en nackdel att vara alltför klyftig med orden.

En sak till: utan några som helst belägg hävdar jag å det bestämdaste att Thåström snodde ”Hello-hurray…” till Imperiets ”C.C. Cowboys”.

Lyssna på Spotify: Sting “Russians”
Vi kan snacka på i oändlighet om daterad musik, men detta är den ultimata daterade sångtexten. Den låg också helt i linje med Stings rykte som en Bror Duktig. Han hade stött Amnesty i många år och det var hans skyddsköp av regnskogar i början
av 90-talet som fick det att eskalera när han åkte till Brasilien för att posera med brasilianska indianhövdingar. Säga vad man vill, men han har ju i alla fall gjort något. Men hans renlevnadsideal och tvättbräda till torso i kombination med färdigheter inom tantrasex med hustrun Trudie Styler gav honom inga extra gratisluncher, om man säger så.

Som det Kalla Kriget-barn han var kunde han detaljerat återge hur världen såg ut före Gorbatjov introducerade de ryska orden glasnost och perestrojka. Det ryska ordet mänsklighet fick vi dock aldrig lära oss, men det var vad Sting ville ha fram med ”Russians”: att dom faktiskt också var mänskliga och älskade sina barn minst lika mycket som vi i väst gjorde. Musiken var delvis baserad på ett klassiskt stycke av Prokofjev.

Man kan väl säga att fokus skiftat en del sedan ”Russians” och järnridåns fall, men tendenserna att måla upp folk, religioner och länder som rövare, banditer, terrorister och mördare är lika starka nu som då.

Norman Blake i Teenage Fanclub fick en gång frågan varför deras sånger alltid handlar om kärlek. Han svarade då att med en motfråga om varför dom skulle skriva om personer idag som ändå är borta om några år. Dom ville göra tidlös musik som kan leva vidare.

Och han hade en poäng där. För vilka av Stings låtar hör vi mest av idag? Inte är det ”Russians” i alla fall. Men vi kikar ju ibland i historieböcker, så varför inte.

Lyssna på Spotify: Depeche Mode “The things you said”
Jag har varit inne på ämnet förr: Alan Wilders roll och betydelse för Depeche Mode kan inte underskattas. Problemet var bara att dom övriga bandmedlemmarna gjorde det, vilket resulterade i hans avhopp 1995. Trots allt hade han på egen hand med all säkerhet tillbringat lika många timmar i studion som dom andra tre tillsammans under skivinspelningarna genom åren.

För en tid sedan gjorde Wilder rent hus då en av rockbranschens största enskilda auktioner skred till verket. En mängd saker från Depeche-tiden hade legat på hans vind alldeles för länge utan att någon saknade dom, allra minst han själv, och hans resonemang var att det var bättre om någon hade nytta eller glädje av grejerna än att dom bara låg där. Under en lördag och söndag tidigare i år i en bingohall i Manchester gick en mängd prylar gick under klubban, bland annat syntar, trumset, turnékläder och annat. När sista budet klubbats hade han fått in drygt två miljoner kronor.

Inför auktionerna kunde man på Youtube(vilket man fortfarande kan) se Wilder
demonstrera vintage-samplers med alla välbekanta ljud från de låtar vi lärt oss att älska. Lite vemodigt, tyvärr. Det accentuerar på något sätt hur han inte längre är medlem, trots att han var en vital del under så många år.

När jag hör honom spela valda riff från ”The things you said” minns jag hur jag älskade Music For The Masses och hur den inte kändes som en syntskiva trots att den var det. Det kräver sin konst och konsten kräver sin konstnär. Och många mästerverk bär en osynlig namnteckning med initialerna A.W.

Lyssna på Spotify: Live “Lightning crashes”
Fallet är aldrig så nära som när man nått toppen. Något som kortlivade succén Live fick erfara. Egentligen var vissa förutsättningar inte så där jättebra. Dom kallades R.E.M.-kopior. Och vad fan var det för namn dom hade? ”Live”? Live från vadå?

I kölvattnet av Seattle, i en tid då det alternativa var det främsta alternativet, tog sig Live fram till förstaplatsen på albumlistan med Throwing Copper, deras andra album. Med”I alone” och ”Selling the drama” fick dom dunder- och brakhits och hela världen låg för deras fötter.

Det sorgliga för deras karriär var att dom samlade alla sina bra låtar på ett enda album. Uppföljaren Secret Samahdi var på tog för svag för att ens kvala in som uppföljare(för vem
kunde begära att även den skulle sälja 13 miljoner exemplar), och med rätta hamnade den snabbt i reabackarna.

Balladen och största låten de någonsin gjorde, ”Lightning crashes”, skrevs som en hyllning till Ed Kowalczyks gamla klasskamrat Barbara Lewis, som 19 år gammal 1993 dödades i hemstaden York, Pennsylvania av ett rattfyllo på flykt undan polisen efter ett rån. Flera av hennes organ donerades – bland annat fick en 10-månaders baby hennes lever – vilket inspirerade texten om hur vissa lever vidare tack vare andra.

Låtens bästa parti är i slutet när den uppnår sitt klimax, då Kowalczyk för full hals vrålar ut den förmodade smärtan över att ha förlorat någon närstående.

Lyssna på Spotify: Nina Simone “I wish I knew how it would feel to be free”
Eunice Waymon var inte vem som helst. Eunice Waymon var en klassiskt skolad pianist från North Carolina som blev en av de största – och kanske framför allt viktigaste – svarta sångerskorna genom tiderna. Som artistnamn valde hon Nina Simone.

Simone såg sig själv som en världsmedborgare, och hon hämtade inspiration under resor till Afrika och från Svarta Pantrarnas mer radikala kamp för de svartas rättigheter som frångick det annars av Martin Luther King Jr vedertagna pacifistiska sättet att göra motstånd. Kanske var det också vad som gjorde henne till den ikon hon var. När saker och ting inte ville bli bättre kände hon sig i början av 70-talet förrådd i USA och flyttade runt via Barbados och Liberia innan hon permanent bosatte sig i södra Frankrike.

I en intervju fick hon frågan om hur hon ville bli ihågkommen varpå hon efter en kort tystnad svarade: ”Jag vill minnas som en diva som från början till slut aldrig kompromissade angående sina känslor beträffande rasism och hur världen skall se ut, och som någon som in till sin sista dag i livet förblev densamma.” Och så ser nog de flestas bild av henne ut.

Vi måste snacka lite om protestsånger också. Så många gånger man har läst ordet och de namn som poppar upp i skallen är Bob Dylan, Woody Guthrie, Joan Baez och Pete Seeger. Deras bitska låtar mot regimer och orättvisor var en del av tiderna som rådde. En generation unga som inte längre lydde utan hellre brydde. Men i jämförelse med de unga svarta, som inte ens kunde sitta, gå, stå och titta var de ville, i vilken grad hade de vita sångarna något att protestera mot på det personliga planet?

De svarta protesterade också, och deras kamp kom från en helt annan bakgrund och ett annat allvar. Från deras egna erfarenheter där dom lidit trakasserier och knutit näven i fickan samtidigt som de bitit sig i tungan alldeles för länge.

När Martin Luther King Jr, eller Dr King som han kallades, blev mördad 1968 spelades fler svarta protestlåtar på radio än någonsin tidigare. En av dem var Nina Simones ”I wish I knew how it would feel to be free”. Inga kompromisser.

Lyssna på Spotify: Guided By Voices “Game of pricks”
Produktiv är en underdrift när vi talar om Robert Pollard. Den tid det tar för en normal människa att skriva en låt räcker för honom att färdigställa tio. Om dom sedan är fyra minuter eller fyrtio sekunder långa har ingen betydelse. Alla är nämligen av lika hög klass.

Guided By Voices startade 1986 när Pollard och några kompisar bestämde sig för att plocka det bästa från The Who och The Raspberries och stoppa in det i ett kassettband genom att bara hänga på sig instrumenten och trycka på REC-knappen. Åtminstone är det så dom låter. Lo-fi var länge synonymt med Guided By Voices och även efter deras inträde i riktiga studios har dom inte frångått sina spartanska ideal.

Fan-sajterna har kämpat hårt för att kartlägga bandets alla utgåvor, framför allt från de första åren då skivorna oftare återfanns i vindsförråden hos deras släkt och vänner än i skivaffärerna.

Som om det inte vore nog med det stora antalet låtar gjordes dom ofta också i flera versioner. En fyrkanalsinspelning av ”Game of pricks” finns exempelvis med på albumet Alien Lanes, men den här ordentliga, tagen från EP:n Tigerbomb, är den definitiva. Den perfekta korsningen mellan Hüsker Düs softa sida och Big Stars hårda.

Lyssna på Spotify: Billy MacKenzie “Sing that song again”
Sedan hans självmord 1997 har en del outgivna inspelningar kommit ut med ojämna mellanrum. Ingen annan låt förde dock samma ledsna klump av sorg med sig som ”Sing that song again”.

1979 bildade Billy MacKenzie Edinburghs-duon The Associates tillsammans med Alan Rankine, och de fick genast framgångar med debutsingeln, Bowie-covern “Boys keep swinging”, mycket tack vare MacKenzies kraftfulla röst som påminde om en nyromantisk Scott Walker. Efter att ha drivit bandet på egen hand(Rankine hoppade av 1982 efter Sulk) under 80-talet och sedan gett ut ett soloalbum i början av 90-talet var han helt utan tillgångar 1995. Nude Records gav honom dock ett skivkontrakt strax därpå, men inget hann ges ut innan en burk tabletter och en depression i januari 1997 satte stopp för den så välbehövliga comebacken. Beyond The Sun gavs ut senare samma år med en rad ihopsamlade låtar från arbetet i studion fram till hans död.

Robert Smith i The Cure var vän med MacKenzie och dom hade strax före hans död planerat att ses över en öl för att diskutera ett samarbete, men det blev aldrig av. Deras “Cut here” handlar om honom och är Smiths hyllning till sin bortgångne vän, men en så svag låt som den kunde i ärlighetens namn lika gärna ha fått vara kvar i replokalen.

Den bästa, mäktigaste och mest hjärtslitande hyllningen stod Billy MacKenzie själv för med ”Sing that song again”, en låt som kunde ha varit med på comebackalbumet som uteblev. Skrev han den till sig själv? Vem vet. Det vi vet är att ett piano och en av historiens mest gripande och intimaste sångröster nästan är mer än man klarar av. Ändå dras man till låten, likt hur människor inte kan låta bli att titta när dom passerar en inträffad bilkrock. Jag vill inte kalla det frosseri i andras olycka, utan snarare påminnelse till en själv att man måste ta vara på livet.

Hittills, peppar peppar, har jag inte förlorat någon närstående under tragiska omständigheter, men det sägs att tystnaden är värst. Den bästa lindringen kan mycket väl vara att bryta den genom att spela ”Sing that song again”. Och igen. Och igen.