Lyssna på Spotify: Ladytron “Destroy everything you touch”
Jag skulle inte säga att dom förstör allt dom rör vid, snarare lyckas dom bra med att gjuta ihop en helhet av alla ljud dom skapar med sina maskiner. Det krävs inte bara en känsla för musik när man verkar inom electroclashen, utan även att man är lite teknisk samtidigt som man måste låta kreativiteten flöda.

När Ladytron leker fram låtar som ”Destroy everything you touch” ber man en stilla bön om att det är vad människan i framtiden betecknar som klassisk floorfiller. Förresten, det är så här framtiden låter.

Lyssna på Spotify: Television “Venus”
Ingenting förvånar mig egentligen längre när det gäller Marquee Moon, utom möjligen att ingen ännu gjort en lathund för hur man bäst avnjuter den.

Maken till legendstatus får man leta efter, även om skivan inte gick hem hos skivköparna 1977. Många har insett dess storhet med åren och Televisions New York-punk med dubbla leadgitarrer från Tom Verlaine och Richard Lloyd har betytt mycket för band som The Smiths och R.E.M. som körde sina egna lightversioner med Johnny Marr resp. Peter Buck som ensamma revolvermän.

Omslaget, med Verlaine i nästan spöklikt gråblek nyans, gör textraden “…I fell right into the arms of Venus de Milo…” helt logisk. Statyn är mer livfull än vad han ser ut att vara. “Venus” hade annars precis det livfulla vi eftersöker i musik: Verlaine och Lloyd i var sin högtalare och en briljant låt i centrum.

Lyssna på Spotify: The Pearlfishers “Shine it out”
BMX Bandits har kopplingar till halva Glasgows indieelit. The Soup Dragons, Teenage Fanclub, The Vaselines. Och The Pearlfishers, vars huvudperson David Scott nämligen också hinner med att vara medlem i BMX Bandits parallellt. Dessutom brukar han åka runt och spela liveshower tillsammans med Norman Blake, sporrade av deras gemensamma intresse för The Beach Boys, Burt Bacharach och Ennio Morricone.

Vi har haft så många grå dagar denna sommar, och det behövs lite hjälp med humöret. Ofta plockar man fram nåt glädjande i musikväg. Med tanke på hur risigt vädret kan vara på de brittiska öarna är det  lika förvånande som med alla andra Glasgow-band att David Scott kan spela så skinande sommarpop med sitt The Pearlfishers.

Jag vet inte om en låt som ”Shine it out” kommit till på grund av eller tack vare just klimatet som råder i Glasgow, men det känns lika mycket som den är skriven för lyssnaren som för honom själv. Antingen för att vi ska rycka upp oss och se framåt mot bättre tider, eller så är det han själv som behöver det. Oavsett vilket, så lyckas ”Shine it out” fullt ut med sitt syfte. Det blir soligare när det sista jangle-ackordet klingat ut. Vad himlen visar är helt egalt.

Hela texten framförs av en David Scott som i både en och två och tre stämmor försöker säga att det blir bättre. Men det viktigaste textpartiet är det som kommer 2.18 in i låten, innan den övergår i coda-refrängerna:

Ba-ba, Ba-ba-ba-ba-ba-baaa
Ba-ba-ba-ba-ba-ba-baaa
Ba-ba-ba-ba-ba-ba-baaa

Jag lovar.

Fotot på skivomslaget föreställer för övrigt en 12-årig David Scott, taget av hans pappa. Jag kan bara älska sånt.

Lyssna på Spotify: Hindu Love Gods “Raspberry beret”
1987 kompade R.E.M.(förutom Michael Stipe) Warren Zevon på hans album Sentimental Hygiene. Bortsett från att arbeta seriöst med dom låtarna krökades det en hel del. Minst sagt.

Under en sen natt sket dom helt sonika i den vanliga inspelningsagendan och roade sig med att dricka sprit och spela in gamla bluescovers som Muddy Waters ”Mannish boy” och Robert Johnsons ”Walkin’ blues”.

Som Hindu Love Gods gavs låtarna ut på skiva, deras enda någonsin. På något sätt letade sig även en Prince-cover in i repertoaren. Deras rockande version ”Raspberry beret” gavs ut på singel och blev fascinerande nog en mindre hit. Inte illa, om man betänker att det hela från början bara var en fyllegrej.

Lyssna på Spotify: LCD Soundsystem “Daft Punk is playing at my house”
Vore inte det alla tonåringars drömpartaj? Att ens egen favoritartist spelade i vardagsrummet. Man slänger ut alla möblerna i garaget och varenda slyngel i närområdet har plankat in. En tunna med bärs tappas ur i köket. Vilket jädra drag det skulle
bli. Tills polisen dök upp.

Men drömma får man. Om James Murphy drömmer om Daft Punk drömmer jag om att hans LCD Soundsystem kom hem till mig och spelade den här låten. Skulle det vara den ljudmässiga motsvarigheten till dom där uppställda speglarna framför och bakom där man ser sin spegelbild i all oändlighet?

Jag erkänner motvilligt att jag inte är tonåring längre. Men jag skiter i att den delen av min ungdom redan passerat, mina drömmar kan ingen ta.

Lyssna på Spotify: Mauro Scocco “Sommar i Stockholm”
Fenomenet ”Stockholmsveckan” fanns inte på åttiotalet. I alla fall var det inte samma patetiska kringresande cirkus av vaskande posörer, stekare och wannabes från Hufvudstaden som trodde att dom besökte filmveckan i Cannes och inte Visby eller Båstad. Men det är inget nytt att sommarens Stockholm ofta är lite mindre befolkat med dess invånare till förmån för turister. Alla året-runt-boende åker dock inte gärna därifrån.

Mauro Scocco har alltid älskat sitt Stockholm, som exempelvis i “Hem till Stockholm”, och hans största hyllning kom i form av den nostalgiska ”Sommar i Stockholm”, där han drömmer tillbaka till tider då han och hans partypolare ”…spela’ Doobie Brothers, drack gin och tonic, försökte va’ cool…”. Doobie-brodern Michael McDonald gästade till och med på en av dom andra låtarna på albumet Beat Hotel 2003.

Lika naturligt som det kändes när Gyllene Tider sjöng om Halmstad ackompanjerade av sin Tom Petty-rock, lika naturligt är det när Scocco sjunger om Söders Höjder och Stureplan över sagolikt svängig slick svensk soulpop(nytt personligt rekord med hela fem stycken S-ord i rad där) med den ultimata gitarrloopen. Om det var så att han försökte sig på en modern uppdatering ”Sakta vi gå genom stan” tycker jag att han överträffade förväntningarna.

“Stockholmsveckan” existerar härmed inte, såvida vi inte talar om en vecka då vi besöker huvudstaden och inte tvärtom. Vi säger så.

Lyssna på Spotify: Kevin Tihista’s Red Terror “Doctor”
Trots att bandnamnet låter som om det vore ett kommunistiskt punkband så spelar dom lågmäld indiefolk. ”Red Terror” var smeknamnet på den legendariska kapplöpningshästen Phar Lap i 30-talets Australien. Hästen är ihågkommen för sina många segrar, och hans hjärta, som var dubbelt så stort som ett normalt hästhjärta, finns att beskåda på Australiens Nationalmuseum. Kevin Tihista gjorde tillägget till sitt eget namn eftersom han spelade permanent tillsammans med bröderna Tom och Ellis Clark, som då utgjorde hans Red Terror.

När bandet släppte sin debut 2001 så hyllades dom i brittiska magasinet Uncut så pass mycket att jag själv sprang och köpte den. Och visst var den bra, men ett drygt decennium senare lyssnar jag bara på ”Doctor”. Det kompenserar jag med att spela den jädrigt ofta istället.

Hjärtekross är det tveklöst populäraste ämnet att skriva rocklyrik om, och Tihista är så djupt i skiten hon har tryckt ner honom i att han ropar efter läkare. Om hans sargade hjärta är dubbelt så stort som mitt och ditt får vi veta först när det finns att beskåda på museum.

Lyssna på Spotify: David Ruffin “I want you back”
Ibland fastnar musik i förråden, hur genombra och färdig den än är. Som David Ruffins outgivna album som skulle ha kommit ut 1971 på Motown.

Ruffin hade efter några framgångsrika år med The Temptations gjort gruppen till den största manliga vokalgruppen Motown hade. Dessvärre växte även hans eget ego och han blev en diva bortom all rimlighet. Övriga gruppmedlemmarna störde sig på att han åkte i egen limo på deras turnéer och att han alltför ofta hade en fallenhet för droger(1991 dog han av en överdos). Motown störde sig på att han började rota i gruppens ekonomi.

Albumet David skulle som sagt ha kommit ut 1971, men det blev inte så av anledningar som inte är riktigt klarlagda. Men han var inte populär inom Motown, och det kan ha varit en av anledningarna, lika väl som att han redan gett ut två album 1969. 2004 dammades David av och gavs äntligen ut på CD. Albumet inkluderade den här versionen av Jackson 5’s ”I want you back”, och det är befriande att höra den i en mer mogen och tyngre version i motsats till Michael Jacksons barnsliga röst på ursprungshiten.

Lyssna på Spotify: Blur “No distance left to run”
Lika förknippade som Blur är med Britpop, lika förknippade är dom med lo-fi. Tack vare att en surmulen, tjurskallig och allt mer krökande Graham Coxon började lyssna på Pavement, Sebadoh och andra amerikanska lo-fi-band, så styrdes bandet i en helt annan riktning än den utdöende Britpopen. Det blev också bandets räddning från att dras med i fallet.

Även om de gamla fansen inte visste riktigt vad dom skulle tycka, så hyllade i alla fall kritikerna deras självbetitlade album 1997 där ”Beetlebum” blev första singeln. Uppföljaren 13 kom 1999, och den var en fortsättning i den nya riktningen. Albumet skiftade mellan spröd och lättnynnad pop(”Coffee & TV”) och lite dystrare tongångar.

Allra dystrast var tveklöst ”No distance left to run”, Damon Albarns sista hälsning till Justine Frischmann, som berör uppbrottet i deras långvariga förhållande. Är du själv kanske inne i en sådan fas i livet? Då kanske det lindrar att lyssna när Albarn sorgset berättar vilka tankar som snurrar i både hans och ditt huvud.

Lyssna på Spotify: Familjen “Det snurrar i min skalle”
Interiör: Sunkigt pizzalunchhak i södra Stockholm.

Jag och en kollega åker för att inmundiga en lunch, för omväxlings skull på ett pizzahak där pizzasalladen simmar omkring och Pripps Blå lättöl eller klass III är det enda som finns i pumparna. När jag ska ta kaffe på maten möter jag ett riktigt popsnöre, en kille i 20-årsåldern, med Familjen-T-shirt. Jag kan inte låta bli att kommentera detta.

Jag: ”Bra band det där!”(även om Johan T. Karlsson själv förvisso är Familjen)  Popsnöret blir chockad, och när han granskar mig från topp till tå(35 år med kostym och skjorta) ser jag hur han riktigt tänker: ”Fan, gubben har koll!”

Popsnöret: ”Ja, eller hur? Dom spelade på Eriksdalsbadet igår. Skitbra!”

Jag: ”Jag vet. Jag var där.” Popsnöret tappar av någon anledning målföret och går vidare mot salladsbuffén. En bit bort ser jag honom nypa sig i armen.

Och jag var verkligen där på spelningen. Annars hade jag varken kommit ihåg hur brutalt mina byxben fladdrade av basen i den här låten eller hur mitt liv räddades av den nya svenska syntpopen.