Lyssna på Spotify: Marvin Gaye “You”
Bakom varje framgångsrik soulartist finns en hel svärm av kompetenta och kriminellt underskattade bakgrundsfigurer. Mycket av det som karaktäriserar dom gamla legendariska soulskivbolagen har med dess respektive studiomusiker att göra.

Stax hade The Mar-Keys, Booker T. & The MG’s och The Memphis Horns, FAME hade sin Muscle Shoals Rhythm Section. Atlantic Records nyttjade dom alla. Al Green och Ann Peebles backades av Hi Rhythm Section, medan alla Gamble-Huff-produktioner hade MFSB som fundament.

Motown hade The Funk Brothers, ett roterande antal musiker som aldrig nämndes på skivkonvolut, men som var den röda tråden i skivbolaget. Marvin Gayes ”You” är mer än lovligt influerad av The Four Tops ”Reach out, I’ll be there”, men låtskrivarna var inte desamma. Det var dock musikerna, och otrohetsnovellen ”You”  förmedlade den där förbjudna spänningen som Gaye sjunger fram.

Lyssna på Spotify: The Lucksmiths “Camera-shy”
Ibland är jag bara sist på bollen. Och det gör mig förbannad.

När jag upptäckte Melbournes The Lucksmiths 2009 och hade börjat samla deras album upptäckte jag att dom skulle turnera i Sverige samma sommar, vilket gladde mig till en början. Tills jag insåg att det var deras avskedsturné. Och att jag var bortrest veckan då dom angjorde Stockholm. Förvisso till en hyrd stuga vid Laholmsbukten, och dom skulle även spela i Varberg under samma vecka. Bara 1,5 timmars bilfärd däremellan…

Det bor en fågelfri och impulsiv rebell inom mig, åtminstone vill jag tro det. Men det bor även en ansvarstagande tvåbarnspappa där. Dom båda hade en brottningsmatch under några dagar. Tvåbarnspappan vann. Varberg fick ligga kvar där det låg, The Lucksmiths
fick spela för andra rebeller den kvällen.

Den smarta popen kan ibland kännas lite för smart. Som om man krystar fram några one-liners bara för att verka intellektuellt cool och dessutom råkar ha läst om en bok en gång. Alltså inte läst igenom en bok en för andra gången, utan hört talas om en bok. Såna var inte The Lucksmiths. I så fall var dom rätt duktiga på att dölja det.

The Lucksmiths var ett The Smiths med godhjärtad humor och utan självmordstankar. Ett The Go-Betweens  minus relationsdraman. Och deras intima liveframträdanden fick alla i publiken att känna sig som om inte bandmedlemmar så åtminstone VIP-gäster på deras privata fest. Har jag hört alltså. Eftersom jag inte fick möjligheten att vara med.

The Lucksmiths avslutade karriären med några Melbourne-konserter flera kvällar i rad. Dessa filmades och gavs ut på DVD:n Unfamiliar Stars. Snart i en hylla nära mig.

Lyssna på Spotify: Traffic “Medicated goo”
Dave Mason är ökänd för sitt hattande fram och tillbaka med att vara medlem i Traffic. Steve Winwood och dom andra tröttnade på hans attityd och hans sätt att behandla dom som sina kompmusiker. Efter Traffic 1968 försvann han för gott ur gruppen, bortsett från en kort sejour under en turné 1971.

Winwood, Jim Capaldi och Chris Wood klarade sig rätt bra själva kan man lugnt säga. Dom började med att ge ut en förstklassig singel i ”Medicated goo”, full av gladlynt
– och förmodligen högst drogframkallad – popsoul.

Lyssna på Spotify: The Easybeats “River deep, mountain high”
Säger jag The Easybeats, tänker du “Friday on my mind”. Säger jag “River deep, mountain high”, tänker du Ike & Tina Turner. Men så tänker inte jag.

I australiensiska invandrar-combon The Easybeats var ingen av medlemmarna ursprungligen inte från Australien, utan alla hade invandrat under sin uppväxt från England, Skottland och Holland.

Deras låtar skrevs under de första åren av sångaren Stevie Wright och George Young, men från ”Friday on my mind” 1967 och framåt var det Young och Harry Vanda som skrev det mesta, vilket senare skulle leda till deras framgångar som producenter för bland andra AC/DC, samt som egen duo under namnen Vanda & Young och Flash & The Pan.

”River deep, mountain high” gav dom ut som singel 1967, och i jämförelse med paret Turners definitiva version är den här mer städad beatpop, men i gengäld full av energi och bra sång av Stevie Wright, speciellt när han tar i ordentligt i ”…and it gets stronger everyday…”.

Lyssna på Spotify: Eldkvarn “Män som mej”
Alla som kört bil 7 timmar i snöstorm för att förklara sin kärlek vet vad det innebär att leva på hoppet. Och hur låten man spelar på kassettdäcket i Opel Kadetten om och om igen ter sig fullständigt självklar inför den stora stundande uppgiften.

Alla som fått nobben och blivit tvungna att åka hela vägen tillbaka med svansen mellan benen vet innebörden av hjärtekross. Och hur låten man lyssnat på tidigare helt plötsligt inte längre har samma innebörd, men ändå ter sig fullständigt självklar. Som en del av den stundande rehabiliteringen av ett hjärta i smulor.

För att komma över en ouppnåelig kärlek måste man plåga sig igenom tillbakastudsen. Det är en del av processen, hur ont det än gör. Vad ska man tänka på nu, när det enda som funnits i tankarna är en person? Ska man bara sluta tänka? Och hur gör man det? Hur mycket hjärnan än försöker få sitt hjärta att sluta slå kommer den ordern aldrig att gå igenom. Vi är inte byggda på det sättet. Däremot kan vi forcera våra tankar. Det tar en satans tid dessvärre. Men det går. Till slut.

Jag säger inte rakt ut att detta hänt mig. Bara att det även kan hända en simpel bloggare som associerar allt i livet till musik. En man som mej.

”Män som mej” fanns med på Eldkvarn-albumet Pluralism, vilket även innehåller ”Vår lilla stad” som nu blivit ett TV-soundtrack till stället dit vi alla vill bli inbjudna för att dricka sprit, hänga runt köksön, ljuga lite och sjunga en stump: Pluras Kök.

Lyssna på Spotify: Oasis “Talk tonight”
Noel Gallagher hade hybris. Nähä?

I takt med ökande ära och berömmelse blev hans omdöme allt sämre, inte helt ovanligt. Det där med att stå stadigt med båda fötterna på jorden, ni vet. Låtarna han gödslade på bandets CD-singlar hade med facit i hand varit fan så mycket smartare att spara till deras tredje album, istället för dom 7-minuters-vulgäriteter som hamnade på Be Here Now i slutändan. Det som hamnade på deras påföljande album, eller “album”, ska vi inte tala högt om(“Fucking in the bushes”, någon?).

Bröderna Gallaghers ständiga fajter med varandra känner vi ju till, och ”Talk tonight” skrev Noel till Liam i ett sorts försoningsförsök efter att den senare hoppat av en turné vid L.A.-stoppet. Den gavs sedan ut på ”Some might say”-singeln. Om det ändå blivit fler låtar med känslor som i den, istället för jönseri med Beatles– och Dylan-titlar(Lex ”D’you know what I mean”).

Lyssna på Spotify: Rick James “You and I”
Han levde som han lärde, på gott och ont. Men så gick det också som det gick för glamfunk-mannen i dom knähöga läderstövlarna och rastaflätorna.

Det som kanske inte alla känner till om varken Neil Young eller Rick James är att dom båda spelade i ett band som hette The Mynah Birds i slutet av sextiotalet, och spelade in ett album för Motown som aldrig kom ut av olika anledningar(dom vanliga: deras manager stal hela förskottet och såg till att FBI jagade in James i fängelse för
att ha deserterat från flottan…).

I slutet av sjuttiotalet fick han till slut chansen som soloartist hos Motown, och den här gången gick det bättre både för honom och för skivbolaget som börjat hamna på efterkälken bland skivköparna. James blev en av dom artister som överbryggade det gamla arvet över disco mot modernare pop.

När MC Hammer 1990 olovligen samplade ”Super freak” i megahiten ”U can’t touch this” gav det honom royalties som uppskattats till 30 miljoner dollar. Tyvärr blev det också början på en lång rad besök i rättssalen, ofta självförvållade, och droger var Dagens Rätt på menyn. Efter både fängelsevistelser och rehabvistelser drabbades vår hjälte av diabetes, höftoperationer och en stroke, innan hans kropp till slut kastade in handduken i en hjärtattack 2004.

Discorockiga ”You and I” var Rick James första solohit före de mer kända och ökända “Mary Jane” och ”Super freak”.

Lyssna på Spotify: The Posies “Matinee”
För många år sedan såg jag Ken Stringfellow och Jon Auer på Södra Teatern i Stockholm, dit dom tagit sig och sin akustiska turné. Deras spelning höll på i nästan 4 timmar, och dom radade upp alla dom stora låtarna vi lärt oss älska under åren. Dom försökte under denna spelning också lära oss i publiken att älska ljudet av hur man stämmer om gitarrsträngar i alternativa skalor än EADGBE. Men vad vet jag, kanske hade dom bara råd att ta med sig en enda gitarr vardera? Tack och lov lyckades dom underhålla med frejdigt mellansnack medan dom satt och skruvade, så timmarna gick ändå inte långsamt.

2001 gav dom ut en EP med fyra akustiska nyinspelningar, bland annat en cover på The Byrds ”Lady friend”. Deras egna ”Matinee” signalerade att The Posies fortfarande hade känslan för bra sextiotalsmelodier i sig.

Lyssna på Spotify: Lindsey Buckingham “Go insane”
Redan på Fleetwood Macs Tusk var Lindsey Buckingham den som dominerade, och var dessutom så självsäker att han tryckte in ett par egenhändigt inspelade demos på skivan. Föga överraskande gjorde han också i princip allt själv på sina soloalbum. På det andra, Go insane från 1984, behövde han inte ens spela trummor, då världens kanske mest kända trummaskin, Linn Drum, hade sin glanstid.

Linn-trumman som kom 1982 var inte nödvändigtvis till fördel för alla artister, ej heller Fairlight-syntarna. Nykomlingar inom syntpop och andra som från början använt sig av keyboards och syntar – Prince, A-Ha, The Human League, Alphaville och Tears For Fears – hade inga problem att få det att låta naturligt i deras musik. Barn av de första New Wave-åren – XTC och Elvis Costello – gjorde däremot sina respektive karriärers första snedsteg med album(XTC:s The Big Express och Costellos Goodbye Cruel World, bägge från 1984) som är så daterade att jag nästan satt varningstrianglar på dom i min skivhylla.

Fleetwood Mac skulle börja anpassa sig till det mer slätrakade 80-talssound som skulle prägla Tango In The Night 1987, och första ordentliga steget mot detta var Buckinghams Go Insane. Även om albumet som helhet inte var så minnesvärt var titellåten och singeln ”Go insane” det, både för sin betydelse för det som komma skulle, och för att den höll måttet i en värld av vilseledande ny teknik.

Lyssna på Spotify: Meat Puppets “Plateau”
Egentligen borde man skylla på Kurt Cobain. Men det är ju taskigt när han inte kan försvara sig.

Det fanns en tid när alternativrocken verkligen var alternativ, inte ”Alternative” som en mainstreamgenre nu heter. Meat Puppets, med sina skeva och otyglade produktioner, var förstås kultfigurer sedan 80-talet och har blivit det än mer sedan Nirvana förde tillbaka ljuset mot dom igen.

Meat Puppets med bröderna Kirkwood i spetsen hade sitt största, eller i alla fall mest kända, fan i Kurt Cobain. Så pass att världens en gång största band valde att göra hela tre av deras låtar under Unplugged In New York-konserten, bl.a. ”Plateau”.

Tesen i det hela lyder att influenserna från Meat Puppets som Nirvana och Pearl Jam m.fl. i grungevågen förvaltade, senare i sin tur influerade alla lökiga post-grunge-band à la Creed(hörde jag någon ropa Takida?) som fläckade ner det som en gång hade ett hjärta, inte bara två breda ben och en mörk s.k. sångröst från långt ner i halsen.

Och det är klart att det inte är så enkelt att det är Cobains fel, han kan ju inte rå för det. Vi slutar leta syndabockar och låter istället ”Plateau” bli första behandlingen i en post-grunge rehab som tar sin början här och nu. Kalla mig snobb eller elitist, jag skäms inte för det. Däremot skulle jag inte skryta med att lyssna på Creed. Eller Takida för den delen.