Lyssna på Spotify: The Hold Steady “Stuck between stations”
Jag har inte faktakollat citatet från Sal Paradise, berättaren i Jack Kerouacs På drift. Men det kanske är så att pojkar och flickor i Amerika har en sorglig tid
tillsammans. Och ändå har jag läst boken. På drift är en av mina favoriter, speciellt episoden med åkandet på flak över staterna mitt i USA där stjärnorna lyser klart från himlen.

Textmässigt har The Hold Steady jämförts med Bruce Springsteen, men The Replacements-tugget på gitarrerna i ”Stuck between stations” är tillräckligt för att glömma att det finns en sångtext alls. Tråkigt nog eftersom den förhöjer upplevelsen ytterligare ett snäpp.

Lyssna på Spotify: Klaatu “Sub-Rosa Subway”
Hu, vad världen ville veta om detta var The Beatles eller inte. Spekulationer från en journalist i USA startade en ryktesspridning världen över, där både tidningar och radio försökte lösa mysteriet. Klaatus skivbolag Capitol drog nytta av intresset och gav bara vaga pressmeddelanden där bakgrunden inte helt gick att skönja.

Klaatu började som ett kanadensiskt progg-studioprojekt på tidigt sjuttiotal, och deras policy att inte nämna sina egna namn på skivorna bidrog starkt till Beatles-ryktena, trots att detta inte var deras syfte. ”Sub-Rosa Subway” skulle mycket väl kunna ha varit från en av Paul McCartneys skivor efter The Beatles, så man kan förstå hur detta blev så stort i en tid utan internet. Till slut kollade en amerikansk radioprogramchef upp vilka namn som fanns bakom rättigheterna till låten och avslöjade på så vis Klaatus medlemmar.

Men tänk om det hade varit The Beatles? Kanske tur att det inte var det, för tänk om det inte motsvarat förväntningarna. Hur hade världen hanterat det? Då räcker det med att “Sub-Rosa Subway” är en helt perfekt pastisch.

Lyssna på Spotify: The Triffids “Convent walls”
Den låt jag fastnade mest för bland bonuslåtarna på återutgivningen av Born Sandy Devotional var en B-sida som inte ens fick plats på någon av albumets singlar. Istället gömdes den undan på baksidan av bandets coversingel av William Bells ”You don’t miss your water”. LP-skivans tidsbegränsning var en av orsakerna till att ”Convent walls” sållades bort redan på ett tidigt stadium.

David McComb var en man som visste vad han ville, och Born Sandy Devotional var tydligt uppskissad redan från början, såväl låtordning samt – inte minst – det legendariska skivomslaget, utformat som ett vykortsfoto. I viss mån kan man förstå problematiken med att göra plats för alla låtar på albumet med tanke på hur bra det blev.

Klosterreferensen i ”Convent walls” är en fin metafor för hur huvudpersonens älskade lämnat honom för en annan man som håller henne hårt, lika hårt som bakom klostrets murar.

Lyssna på Spotify: The Undertones “I gotta getta”
John Peel förvarade sina 143 absoluta favoritsinglar i en trälåda – omskriven som John Peel’s Record Box – bortsett från de med hans favoritband The Fall som förvarades separat. Bland de 143 favoriterna fanns givetvis också den största av dom alla: ”Teenage kicks”. På en 5-stjärnig betygsskala i hans radioprogram gav han låten 28 stjärnor. Hans gravsten bär också inskriptionen ”Teenage dreams, so hard to beat”, vilket är låtens första strof.

Nordirlands rykte i världen har i åratal tyngts ner av dess brokiga historia, men den ska jag inte veckla in mig i här. När punkvågen sköljde över Storbritannien blev den synonym för ungdomsrevolt och anarki, men fascinerande nog inte för det populäraste bandet från den mest turbulenta landsdelen.

The Undertones spelade en typ av ”bubblepunk” där John O’Neills poppiga låtar handlade om tonåringars problem, drömmar och vardag. Inte bara ”Teenage kicks” var en tonårshymn, utan även en sån som ”I gotta getta”. Feargal Sharkeys karaktäristiska vita soulröst gav dom dessutom ett unikt sound.

Sex Pistols Never Mind The Bollocks… anses ofta vara det viktigaste albumet från punkens glansdagar, men sett till kvalitet(en inte helt obetydlig faktor) så kan jag bara framhålla ett annat album som Det Viktigaste: The Undertones.

Lyssna på Spotify: Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick & Tich “Hold tight!”
Lite förenklat kan man säga att om inte Eddie Cochran dött hade kanske den här låten inte blivit något. Dave Dee, som sjöng den, var en ung och färsk polis utanför Bath där Cochran dog i en bilkrasch 1960 och lärde sig spela gitarr på Eddie Cochrans omhändertagna Gretsch.

Apropå bilkrasch så figurerar ”Hold tight!” i Quentin Tarantinos brutala exploitationhyllning Death Proof, där Kurt Russells rollfigur ”Stuntman Mike” med berått mod frontalkrockar sin egen bil med en annan, där ett gäng tjejer sitter och skrålar med i just denna låt innan kroppsdelar flyger åt alla håll. För säkerhets skull får vi på bästa NHL-manér se kollisionen ur flera olika vinklar, så vi inte ska råka missa något brutalt.

Hur brutalt det sammanhanget än är så ska det inte förta storheten från den brutalt vassa ”Hold tight!”.

Lyssna på Spotify: Pet Shop Boys “Love comes quickly”
Till skillnad från “West End girls” som spelas med uttjatat jämna mellanrum i radions alla kanaler så får man göra en ansträngning på egen hand för att få höra min favorit, ”Love comes quickly”. Förstår faktiskt inte varför vissa låtar glöms bort av radions musikredaktörer, medan dom väljer att lägga allt krut på andra.

Jag köpte denna tolvtummare och spelade nog B-sidans Disco Mix av ”That’s my impression” minst lika mycket(Jag undrar hur många olika blandband som innehöll dessa båda låtar?). När allt kommer omkring är det ”Love comes quickly” som står mig närmast. Mig och mitt åttiotals blonda syntlugg. Samt dom stora tjocka glasögonen med metallbågar.

Nostalgisk, moi?

Lyssna på Spotify: Nick Cave & The Bad Seeds “Nobody’s baby now”
Flera av mina stora favoriter har börjat gå till ett kontorsrum mellan 9 och 16 för att skriva sina låtar. Både Lloyd Cole och Nick Cave tillämpar denna metod, vilket avviker radikalt från de ideal man trodde var rådande. Var det verkligen så här det skulle gå till? Men dom är väl inte mer än människor dom heller, och tillvägagångssättet förändras säkerligen med åren. När man är 50 fungerar man inte som när man var 20, särskilt efter att ha gjort upp med sitt heroinmissbruk, som i Caves fall.

I ”Nobody’s baby now” gör han också upp med sitt samvete över sin förlorade kärlek…

I loved her then and I guess I love her still
Hers is the face I see when a certain mood moves in

…särskilt som han går igenom hennes saker… 

This is her dress that I loved best
With the blue quilted violets across the breast
And these are my many letters
Torn to pieces by her long-fingered hand

Nick Cave har i Grinderman med all önskvärd tydlighet visat att han har attityden från sin ungdom kvar. Den världsbild han skapar är fortfarande mörk, sexig och romantiskt stenhård. Han får gärna fortsätta gå till jobbet varje dag ett tag till.

Lyssna på Spotify: Magnus Uggla “Ge livet en chans”
Varken Magnus Uggla eller någon annan kunde ana att han skulle vara en folkkär artist nu när han är närmare slutet på karriären än början; kommande deltagande i TV4:s Så mycket bättre, krogshower, Allsång på Skansen, melodifestivaldeltagande(för andra gången), gäst hos Skavlan och eget radioprogram på P4 Stockholm.

Första åren framstod han som provokativ utan att anstränga sig och istället bara vara sig själv och sitt cooldryga jag. Någonstans i jämhöjd med ”Jag mår illa” började han anstränga sig så hårt för att vara provokativ att han inte längre kunde bibehålla den tidigare ärligheten, och hans cyniska, häcklande texter sågs mer som fyndiga, humoristiska plojlåtar som vi drog på smilbanden åt. Det förtog dock inte att han träffade rätt i sina betraktelser, både videon och texten till ”Kung för en dag” från 1997 är ett exempel på hans skärpa.

Det glädjer mig att en udda fågel som Uggla(…) fått en framgångsrik och långvarig karriär(…nu kan ni sluta skratta…), men helst backar jag tillbaka till 1977 och ”Ge livet en chans”. Tänk vilken betydelse London hade för de rådande trenderna i Sverige under sjuttiotalet. Idag sätter vi själva trenderna i en utsträckning som inte alls hade samma omfattning då, om man inte ska räkna dåtidens dansbandsmusik – i sig förvisso influerad av country – och svenska folkvisor.

Ugglas beskrivning av 1977 är lika målande som det mesta han gör idag, med den skillnaden att han själv förr var en del av bilden, medan han idag mer verkar som åskådare med anteckningsblocket och pennan i högsta hugg. I ”Ge livet en chans” berättar han om glamrockens glansdagar och de posörer som flängde mellan nattklubbarna i City, iklädda platåskor och smink, eller reste till London för att få en smak av Den Stora Världen.

Och vi njöt av att folk kalla oss fjollor
popoffer, tokiga stollar
hela livet var en dans
och vi gav den en chans

Lyssna på Spotify: Peter Holsapple & Chris Stamey “Angels”
The dB’s har nyss släppt ett comebackalbum till mångas glädje, men det är inte första gången som låtskrivarna och sångarna Peter Holsapple och Chris Stamey återförenas. Båda herrarna har på var sitt håll haft solokarriärer och Stamey har utmärkt sig som involverad i bland annat Whiskeytowns tidiga karriär.

1991 gjorde dom ett album, Mavericks, som visade att deras talang för stämsång och melodier inte hade gått förlorad. ”Angels” med sina lugnande, dekorativa gitarrfigurer
och fina harmonier talar sitt tydliga språk.