Lyssna på Spotify: George Jones & Tammy Wynette “Southern California”
D-I-V-O-R-C-E behöver inte betyda slutet på en relation. Inte för George Jones och Tammy Wynette i alla fall. Dom fortsatte att göra musik tillsammans även efter skilsmässan 1975, och deras duetter är minst lika legendariska som dom med Johnny Cash & June Carter eller Gram Parsons & Emmylou Harris. Kanske dom till och med skulle ha fått en textrad i First Aid Kits ”Emmylou”.

”Southern California” spelades in för parets samlingsalbum Greatest hits 1977(som för övrigt kan vara en av tidernas kortaste samlingar då den klockar in på endast knappa 27 minuter, men vilka låtar!), och är berättelsen om ett par som skiljs åt när hon flyttar till glamouren i södra Kalifornien medan han stannar kvar i Tennessee och suktar över ett slitet fotografi.

Sicken tårdrypare. Men enligt sista textraden hade åtminstone hon i alla fall tur med vädret.

But the weather’s good
In Southern California

Lyssna på Spotify: The Wannadies “Dying for more”
Ric Ocasek har gjort många bra saker, dels i sitt egna The Cars och dels som producent för exempelvis Weezers succédebut. Men jag kommer aldrig att förlåta honom för att han hjälpte till att sänka The Wannadies.

Efter två superalbum i form av Be a girl och Bagsy me! skulle The Wannadies fullborda sin erövring av världen och kallade in, som så många andra gjort, en hot-shot-producent i form av Ocasek. Resultatet, Yeah!, blev tyvärr en rätt stolpig historia med några ljusglimtar. Långt ifrån den där kronan på verket som det skulle bli.

Hur det skulle ha slutat om bandet gått en annan väg är förstås bara att glömma. Bättre då att minnas hur bra det var. ”Dying for more” var ingen singel, men den var en fantastisk låt. Underbart hur dom bygger upp för en refräng som aldrig kommer och istället kör en vers till och sedan kommer refrängen från tomma intet istället: Bam!

Lyssna på Spotify: Jamiroquai “Canned heat”
Egentligen är det lite oschysst att skylla på Godzilla. Det är lite som när ett busigt barn skyller på sin låtsaskompis. Men det var ju med ”Deeper underground” från katastrofskräckkomedi-spektaklet Godzilla som det började bli mindre kul, även om den låten är en förhållandevis trevlig bekantskap i en ny inriktning.

I samma takt som miljonerna trillade in på bandmedlemmarnas bankkonton så trillade hjärtat i deras musik ut. Den sista skiva som dom gjorde som hade den där sprudlande känslan av entusiasm var Travelling without moving 1996, efter det blev det sig aldrig riktigt likt.

Missförstå mig rätt här, en artist ska inte stå och stampa på stället för länge, då blir det också långtråkigt för alla. Men någonstans handlar det också om vilken väg man väljer. Eller så är det också helt enkelt en fråga om att var sak har sin tid. När Jamiroquai dök upp var dom en oerhörd kontrast till den tidens grungevåg, och med sin Stevie Wonder-funk utgjorde dom en sorts antivåg.

”Canned heat” är deras sista stora låt, och en ordentlig sådan. Maken till discodänga får man leta efter. I slutet av 90-talet var grungen redan död, och kanske behovet av en motpol inte längre fanns där. När Jay Kay dessutom investerade alla sina pengar i sina lyxbilar som stod i garaget, ja, då tyckte även deras ursprungliga fans att rookieglöden började falna. Kanske det till och med började bli nog redan i introt till ”Travelling without moving”, där vi får avnjuta ljudet av Kays uppvarvande Lamborghini Diablo. Så passande då.

Lyssna på Spotify: The Skids “The saints are coming”
Sorgligt egentligen att så mycken musik är sprungen ur ond, bråd död. Men musik är känslor och sorg är en av dom starkaste känslorna. Richard Jobson hade en vän som blev mördad av IRA på Nordirland, därav låtens inspirationskälla.

U2 & Green Day gjorde en gemensam nyinspelning av låten till förmån för New Orleans befolkning som drabbades hårt av orkanen Katrina. Intäkterna går till organisationen Music Rising som hjälper till med att återuppbygga kulturen i New Orleans, bland annat genom att ersätta instrument som försvann i orkanen.

Inte helt oväntat blev det en hit med dunder och brak, men innebar också att The Skids lyftes fram i rampljuset igen. Det gläder mig att U2 & Green Day inte förändrade låten särdeles mycket utan behöll större delen av originalarrangemanget.

Lyssna på Spotify: The Communards “For a friend”
Sopranen Jimmy Sommerville var en av de första öppet homosexuella popstjärnorna när han slog igenom med Bronski Beat i mitten av 80-talet. Hur det är att vara gay i en småstad visade han dessutom i den självbiografiska videon till ”Smalltown boy”. Ämnet berörs även i amerikanska singer-songwritern Patty Griffins grymt sorgliga ”Tony”.

”For a friend” skrevs av Sommerville och Richard Coles till en vän som avlidit i AIDS i en tid då bromsmediciner inte var alls så utvecklade som dom är idag då du i princip kan leva vidare normalt även som HIV-positiv.

The Communards blev mest kända för sina covers på gamla discodängorna ”Never can say goodbye” och ”Don’t leave me this way”, men dom borde hållas högst för flera av sina egna elektrosoulpop-låtar. ”For a friend” är bland det mest lidelsefulla som släpptes 1987, ett år då Stock, Aitken & Waterman hade tagit ett punggrepp om popvärlden som världen slutligen bröt sig loss från ett par år senare, gudskelov.

Lyssna på Spotify: Happy Mondays “Kinky afro”
Vad är skillnaden på stöld, lån och hyllning egentligen? Vansinnigt att ens ställa frågan, svaren är lika många som funderingarna. Happy Mondays gjorde nog alla tre med “Kinky afro” vid närmare eftertanke.

Med “Step on” gick det inte att komma undan något annat än att dom gjort om John Kongos “He’s gonna step on you again”, samma text och allt. Vilket dom förstås också deklarerade.

“Kinky afro” däremot var en så jädra uppenbar variant av Labelles gamla discoinventarie “Lady Marmalade”, men det var tillräckligt på rätt sida om gränsen för oegentligheter att dom bara kunde köra vidare. Coolare stöld/lån/hyllning kommer vi nog att ha svårt att hitta. Men det räcker så bra ändå med “Kinky afro”. För den som aldrig förstod Manchester-vågen så är det här ett utmärkt sätt att göra ett nytt försök.

Lyssna på Spotify: Prince “Head”
Skulle man bland manliga musiker räkna ut mängden kändisskap per centimeter så skulle Prince Rogers Nelson nog ha allra högst värde i hela världen. Totalt 157 cm megastjärna. Förmodligen skulle han också rankas högt i mängden snuskighet.

Albumet Dirty mind fick inte sin titel utan anledning om man säger så. I ett av dom funkigaste spåren, ”Head”, förför han en blivande maka(inte sin egen) på självaste bröllopsnatten. Hon har dessutom hållit på sig ända fram till dess. Och nu ska vår erotiske lille artist ändra på den saken.

But I’ve gotta have you, baby
I got to have you in my bed
And you said “But I’m just a virgin
and I’m on my way to be wed
But you’re such a hunk
So full of spunk”

Snuskiga tankar? Japp, a Dirty mind indeed.

Lyssna på Spotify: Kenny Rogers & The First Edition “Ruby, don’t take your love to town”
Att sparka på någon som ligger är lågt. Men det är fan så mycket lägre att vara otrogen mot sin man om han fått benen amputerade under Vietnam-kriget.

Kenny Rogers hade en karriär innan han blev en countrygigant med Dolly Parton-duetter och cowboyhatt. Hans vita skägg var brunt och hans mörka röst var lite ljusare i tonen. I början var det psykedelisk rock med The First Edition; deras ”Just dropped in(To see what condition my condition was in)” har alla fans av 60-talspsykedelia hört.

I ”Ruby, don’t take your love to town” från 1969 möts country och psykedelia, en indikation om vilken riktning Rogers skulle ta i framtiden. Vi kanske småler lite för oss själva åt låtens tema idag, men när den kom ut mitt under brinnande Vietnamkriget var den rätt kontroversiell, med tanke på hur många soldater som faktiskt kom hem med amputerade ben.

Lyssna på Spotify: The Lemonheads “Half the time”
Vissa menar att det började med It’s a shame about Ray. Andra att det började redan med collegeradio-hiten med covern på Suzanne Vegas “Luka”. Själv vill jag nog hävda att det började med “Half the time” och delar av albumet Lovey. Evan Dando var nu för första gången ensam sångare och huvudlåtskrivare efter att Ben Deily lämnat bandet året före.

Man får på något sätt känslan av att vissa av albumets låtar ångar på med punkrocken som dom hade gjort tidigare, medan andra låtar visar vad Dando egentligen ville och sedermera också skulle göra. “Ride with me” och “Stove” kunde också ha passat in perfekt på genombrottet och klassikern It’s a shame about Ray, men det allra tydligaste och praktfullaste exemplet på deras kommande “bubblegrunge”(Dandos egen beskrivning av deras musik) var “Half the time”.

Countryrock är nog bästa beskrivningen på “Half the time”, men så har dom också tagit med en cover på Gram Parsons “Brass buttons” på samma album. Nästan som om han skämdes för den milda framtoningen så har Dando köttat till det lite i bryggorna, men det gör väl inget antar jag. Så här bra är han ju.

Lyssna på Spotify: Bobby ‘Blue’ Bland “These hands(Small but mighty)
Jag brukar försöka undvika att hetsa upp mig över småsaker, men när det gäller musik blir det genast dödligt allvar. Man måste absolut inte bry sig om musik, men om man bryr sig så bör man antingen trivas med det man gillar eller så ska man inte uttala sig om sånt man inte förstår.

En gång läste jag så många dravel-kommentarer om den här låten, saker som ”feel-good-musik som man hittar i nån TV-reklam för solresor eller bilar” och ”typisk låt som spelas när eftertexterna rullar i slutet av någon halvtråkig amerikansk komedi”. Jag blev så provocerad att jag blev tvungen att kommentera det som folk(som inte fattat någonting av låten) skrev. Lika bra jag publicerar hela min kommentar…:

”Googlade lite för att läsa Bobby Blue Bland-recensioner och hamnade på den här sidan av en slump. Känner att jag bara måste kommentera kommentarerna även om risken är stor att ingen läser detta.

Vadå sockersött och feel-good? Prova att läsa mellan raderna lite så kanske ni inser att det handlar om betydligt hetare saker än att sitta och hålla handen och se varandra djupt i ögonen i solnedgången. Vad tror ni att Bobby ska göra med sina små händer? Om dom är små men mäktiga och kan utföra mirakel med hans kvinna kanske ni kan gissa er till svaret…? Eller också inte.

Den här generationen låtskrivare kunde konsten att få sina låtar spelade på radion utan att riskera censur, vilket var stor risk annars. Det kallar jag genialt. Att missa poängen helt i denna låt kallar jag däremot beklämmande.”

If you mess with my heroes, you mess with me.