Lyssna på Spotify: The Postal Service “Sleeping in”
Vissa morgnar vill man bara dra täcket över huvudet och somna om. Som Ronny Eriksson torrt uttryckte det: ”Jag vaknade upp en morgon och så var den dan förstörd”. Och öppnar man ögonen och tar en titt på omvärlden så kanske man känner så. Nyhetsprogrammen fylls av mord, global uppvärmning och annat gosigt.

Ben Gibbard(Death Cab For Cutie) satt i Seattle och Jimmy Tamborello(Dntel) i Los Angeles och spelade tillsammans in albumet Give up 2003. Tamborello spelade in musiken och brände in filerna på CD-R-skivor som han skickade med posten till Gibbard som därefter skrev texter och lade på sång. Efter att ha skickat låtarna fram och tillbaka några gånger blev det logiskt att välja bandnamnet The Postal Service när dom släppte sitt hittills enda album.

Med sin Neil Tennant-röst och sitt fina sinne för melodier gjorde Ben Gibbard tillsammans med Tamborello en riktigt stark insats och Give up blev en riktig succé där ryktet spreds med djungeltrumman istället för en massa marknadsföring, en sorts motsvarighet till Buena Vista Social Club. The Postal Service blev ett Pet Shop Boys för 2000-talets nya indiegeneration.

Lyssna på Spotify: Tekla “Jag måste gå nu”
När man sjunger på det svenska språket så sjunger man antingen på svenska eller på skånska. Om man bortser från buskis eller ett och annat undantag så hör man aldrig någon sjunga på ångermanländska, värmländska eller halländska. Man sjunger helt enkelt på ”svenska”, vilket i realiteten är ståkkålmska.

Men kommer man från Hässleholm, Malmö eller Ystad så sjunger man på sin egen dialekt. Som t.ex. Helsingborgs Pernilla Sternäng, som under artistnamnet Tekla gav ut två album på skånska i början av nittiotalet, bytte till engelska på förmodad inrådan av någon übersmart skivbolagsperson, och försvann efter ett par otydliga internationella album(med till viss del samma låtar).

Debuten, Oranga blad, spelades in tillsammans med studiomusikernas adel, bl.a. Backa Hans Eriksson och Mats ”MP” Persson. Skivan har den där prydliga produktionen som kan höras på de flesta svenska pop- och rockalbum från den här perioden, exempelvis Magnus Johansson, Jakob Hellman och Eldkvarn.

Fleråriga Internet-trådar ger bevis för hur många fans som verkligen saknar hennes röst och musik. Det som gemene man saknar är förstås hennes skånska album, som utstrålade en värme och personlighet som bara gick upp i rök när hon bytte språk. Efterforskningar av Säpo-klass har gjorts av fansen, men utan att hitta Tekla därute. Ett mysterium i detta webb-baserade samhälle. Måtte hon bli återfunnen och uppmuntrad till comeback.

Lyssna på Spotify: The Budos Band “Rite of the ancients”
Blåset visualiserar Blaxploitation-vågen, flöjterna måste vara något som Gil Scott-Heron har glömt kvar i en studio någonstans, bas-och-gitarr-riffet à la Los Bravos-hiten “Black is black”.

New Yorks The Budos Band spelar Afro-beat som om det gällde livet. Tretton man i bandet och inte en enda sångröst inom hörhåll, då förstår man hur välfylld ljudbilden är, men inte i närheten av att vara grötig.

Skivomslaget till The Budos Band III med sin kobra i givakt gör det hela ännu coolare.

Lyssna på Spotify: Voice Of The Beehive “Don’t call me baby”
Märkligt. Jag trodde alltid att Voice Of The Beehive kom från Australien när de i själva verket var amerikanska systrar som bildade bandet i London. Kanske var det för att jag tyckte att de lät som brittiska The Primitives, ett annat band jag också trodde kom från Australien. Där slutar logiken.

Har faktiskt ingen förklaring till det här.

Don’t Call Me Baby är en rasande bra gitarrpoplåt, inte helt avlägsen Kalifornien-kamraterna i The Bangles. De hade ett par mindre hits ytterligare med I Say Nothing och Monsters And Angels innan de lade ner instrumenten 1996.

Lyssna på Spotify: Mitch Ryder & The Detroit Wheels “Little Latin Lupe Lu”
I avdelningen partylåtar så har den här låten en given plats. Sedan är det lite av en smaksak vems version man ska välja. I Nick Hornby-romanen High Fidelity så anser Dick att Mitch Ryder har gjort den ultimata versionen, i motsats till Barry, som anser att originalet av The Righteous Brothers(låten skrevs av Bill Medley) är the one and only. Vill man ha ännu en variant att välja på så kan man alltid prova den med The Kingsmen.

Jag är benägen att hålla med Dick, det här är den bästa versionen. Det är den snabbaste, skitigaste och mest partystartande. It’s a groovy little baby, helt enkelt.

Lyssna på Spotify: Curtis Fuller “Quantrale”
Skriver man Blue Note så får man något andligt i blicken. Samma sak om man skriver Savoy och Impulse!. Och Curtis Fuller har förstås gjort inspelningar för dom alla och några till. Fuller följde sin gamla skolkompis Donald Byrd’s exempel och flyttade 1957 från hemstaden Detroit till New York. Där inledde han sin tid på Blue Note med några fina album.

Det tredje, Curtis Fuller, Vol. 3, innehöll “Quantrale”, som med sina kubanska influenser minner om det som för världen långt senare blev känt som Buena Vista Social Club, tack vare Ry Cooder. Vi bjuds på en nästan symfonisk bop-låt, med några swingpartier insprängda i “Hit the road Jack”-melodin.

Lyssna på Spotify: Free “Wishing well”
Gitarrgeniet Paul Kossoff dog 1976 i sviterna av ett mångårigt missbruk. Innan dess hade många i hans omgivning försökt få honom att skärpa till sig istället för att kasta bort sin talang, men icke. Hopplöst fall. Tillsammans med Simon Kirke, Paul Rodgers och Andy Fraser hade han förvaltat det brittiska bluesrock-arvet väl och bandet gett ut en räcka med klass-album, men 1973 var Kossoff så nere i skiten att han inte kunde bidra med något vettigt i bandet längre.

Han står listad bland ”övriga musiker” på omslaget till sista albumet Heartbreaker; oklart om han hade spelat in något som kom med till slut. Basist-talangen Andy Fraser hade lämnat bandet innan inspelningarna efter ständig osämja med Kirke och Rodgers, men skivan blev bra ändå.

Det ryktades om att ”Wishing well” var en vädjan till Kossoff för att förmå honom att få ordning på sitt liv. Och visst går det att läsa in detta i texten. Låten blev i alla fall en sista framgång för bandet som blev förknippade med ett av rockhistoriens mest uttjatade riff, ”All right now”. Jag blir lika ledsen varje gång jag hör den låten och inser att det bästa bandet gett ut aldrig kommer att spelas för vanligt folk i vanlig radio. Därför måste ovanligt folk få höra det på ovanlig väg. Till exempel via en daglig musikblogg.

Lyssna på Spotify: Mark Mulcahy “Ciao my shining star”
Gripande är inte ett ord starkt nog för den här låtens titel. Åtminstone inte som det har utvecklat sig. Mark Mulcahy har länge varit en kritikerfavorit med några soloalbum, före det var han frontman i 80-talsrockarna Miracle Legion. Radiohead’s Thom Yorke menar på att Mulcahy var en stor inspirationskälla till hans sätt att sjunga.

2008 drabbades han av en fruktansvärd personlig tragedi då hans fru Melissa plötsligt dog. Kvar stod Mulcahy ensam med 3-åriga tvillingar. Som icke-toppsäljande musiker har man det inte fett, ännu mer så nu än förr, så ett antal artister av dignitet ställde upp och spelade in ett hyllningsalbum med nya versioner av hans låtar. Laguppställningen imponerade: Thom Yorke, Michale Stipe, Frank Black, Vic Chesnutt och Josh Rouse med flera.

Hyllningsalbumet döptes efter hans låt “Ciao my shining star” från första soloalbumet Fathering, utgivet 1997. Det smärtar att bara läsa titeln, och när man sedan hör hans bräckliga falsett, ja då gör det ont på riktigt.

Lyssna på Spotify: Mayer Hawthorne “A long time”
En lovsång för hemstaden Detroit, Henry(Ford) och Berry(Gordy) och en sorg över hur staden hamnat rejält på dekis. Då kanske det paradoxala i att låten är byggd kring det mest autentiska Billie Jean-beatet sedan…ja, sedan Billie Jean, ter sig som en ödets ironi. Billie Jean som Wacko gav ut på Epic några år efter att han lämnat just Detroits hitfabrik Motown.

Mayer Hawthorne, som egentligen heter Andrew Mayer Cohen, var egentligen bara menat som ett hobbyprojekt till hans ordinarie karriär som DJ Haircut. Eftersom det blev allt dyrare att få rättigheter till att sampla andras musik så tog Cohen saken helt sonika i egna händer och skapade sin egen musik att använda.

När Cohen, som ursprungligen är från Michigan, flyttade till Los Angeles 2008 fick han skivkontrakt och plötsligt hade hans Mayer Hawthorne-alias blivit hans huvudsyssla.

Hans falsett påminner starkt om Smokey Robinson, Curtis Mayfield och Marvin Gaye och sin vita hudfärg till trots har han blivit en av dom som starkast bär soulfacklan framåt. Videon till “A long time” är utformad med klipp från en gammal 80-talsshow som “autentisk” till låten. Bara att ta fram skämskudden och kika här. Men det kommer att ta lång tid att komma tillbaka till det som Detroit en gång var, hur optimistisk Mayer Hawthorne än är.

Lyssna på Spotify: David Shutrick “Stinsen”
Under flera år träffade jag David Shutrick varje torsdag. Vi hade båda två varsin stående träningstid på Badmintonstadion vid Skanstull. Men vi pratade aldrig. Inte förrän jag och min partner diskuterade recept på tjälknöl i omklädningsrummet varvid David frågade: ”Är inte det älgkött?”. Så långt sträckte sig vår relation, och jag avslutade spelandet kort därefter för gott.

Några år senare stötte jag ihop med honom på nytt, den här gången i Nacka Forum, och jag hade under tiden däremellan lyssnat in mig ordentligt på hans album och förstått på allvar hur smart han var. Inte ofta jag blir starstruck, men jag var bara tvungen att gå fram. Jag minns inte vad jag sade till honom, mer än nåt med att jag var ”stort fan” och frågade om något nytt album var på gång. Vilket det inte var, och inte heller är, dessvärre.

Han har gjort så många intelligenta och efterhängsna svenska poplåtar att jag är uppriktigt ledsen över att det aldrig kommer något nytt. Lyssna bara på ”Vin & te”, ”Finland”, ”Facit” och så vidare, man önskar att repertoaren fylldes på med mer.

Den dagdrömmande stinsen som det handlar om i låten längtar bort från sin grå vardag. Men det är såna som David Shutrick som får en att sakna den grå vardagen. Utan hans betraktelser skulle den bli svart.

För då och då får jag sån lust att bara kliva på
Får jag sån lust att bara vinka att tåget ska gå
Fast jag själv sitter på