Det var bättre förr. Och senare. Jurassic 5 är så old-school att man lätt får intrycket att dom vill bevara allt som det en gång var. Men dom har ändå drivit sin hip-hop framåt så pass att exempelvis Nelly furtado bjudits in till duett på “Thin line” från Power in numbers. Stora r’n’b-framsteg.

“Concrete schoolyard” är ordentlig nostalgi, en dröm om en svunnen tid när DJ:s stod med två skivtallrikar bakom en fritt improviserande rappare. Att den samplar och baseras på Ike Turner’s “Getting nasty” gör den inte mindre cool. En riktig solskenshistoria i betongdjungeln.

Lyssna på Spotify: Crosby, Stills & Nash “Helplessly hoping”
Idyllen är total. Mörkret har sänkt sig, lägerelden sprakar med sitt förförande ljus, en akustisk gitarr plinkar och stämsången är oklanderlig från Triple & T…Triple & Touch??? Ok, vi kan säga vad vi vill om deras helylleimage som Lasse Kronér förhöjt, faktum är ändå att grabbarna hade en bra hand att plocka välvalda covers med.

Just “Helplessly hoping” gjorde dom i sitt Musikjägarna, TV-underhållning av bästa 90-talsklass. Jag hade inte lyssnat särskilt mycket på Crosby, Stills & Nash före det avsnittet, men fastnade ordentligt efter att ha fått smaka på Triple & Touch’s kontrollerade trepartsharmonier. Musikjägarna var för övrigt ett riktigt fyndigt program som moderniserade TV på så vis att det blev mycket mer spontant(trots att det var förinspelat). Man gjorde lite som man ville, reglerna var inte nödvändigtvis till för att följas, man följde sina infall och förordade träffsäkra oneliners i still med Kronérs manér i Dobidoo.

Crosby, Stills & Nash betraktades som(kanske världens första) supergrupp på grund av sina tidigare karriärer i Buffalo Springfield(Stills), The Byrds(Crosby) och The Hollies(Nash). “Amerikas The Beatles” var också ett epitet dom fick dras med, men riktigt så skulle det inte bli, även om dom fick en oerhört framgångsrik karriär tillsammans och har gjort habila album(varav några klassiker) tillsammans i olika konstellationer under hela sjuttiotalet. “Helplessly hoping” är ett riktigt showcase för deras adelsmärke: stämsången.

Lyssna på Spotify: Holly & The Italians “Tell that girl to shut up”
Tack, Per Gessle, för den. Han listade en sommar sina favoritlåtar i en av kvällstidningarnas fredagsbilagor, och bland dessa fanns “Tell that girl to shut up”. Så här i efterhand känns den mer självklar eftersom jag hittat låten på flera powerpop-samlingar värda namnet och pengen.

Joan Jett och Blondie ekar överallt i den här girlpower-hymnen, vilket gör den till en av dom mest bortglömda och saknade rocksinglarna i rockhistorien.

Lyssna på Spotify: Siedah Garrett “K.I.S.S.I.N.G.”
När ett av Sveriges Radios mest inflytelserika program, Rakt över disc, tog paus så fylldes programtiden på sena fredagskvällar upp av Pontus Enhörnings Radioman Serping. Han tog fram ny och lite udda dansmusik som ofta spelades i 12″-versioner eller dansvänliga remixer.

Siedah Garrett är en amerikansk soulsångerska som bara gjorde ett album, den Michael Jackson-influerade Kiss of life från 1988. Kanske inte så konstigt heller med tanke på hennes connection med Quincy Jones, albumet är nämligen producerat av Rod Temperton som skrev “Thriller”. Hon har haft ett stämband med både här och där; körjobb bakom bland andra Donna Summer, Madonna och Anastacia; duetter med Dennis Edwards(“Don’t look any further”) och Michael Jackson(“I just can’t stop loving you”); en kort sejour i The Brand New Heavies; hon lånar ut sin sångröst i filmen Dreamgirls. I tillägg till det har hon också haft framgångar som låtskrivare.

När radiokanalerna var få var slagkraften stor, åtminstone så länge programmen var bra. Och Pontus spelade en väldans massa godbitar i sitt program som du märker. “K.I.S.S.I.N.G.” är en soulig, maskinfunkig klubbdoftande pralin från undre lagret av chokladasken.

Okej, en sak till som jag bara måste ta upp eftersom jag blir galen annars: Efter ca 3:03, visst måste detta parti vara ursprunget till europopparna Corona’s 90-talshit “Baby baby”? Väldigt onödigt vetande, jag vet, men jag gjorde tyvärr tillräckligt många besök på en del tvivelaktiga uteställen för att ha pumpats ofrivilligt full av Corona. Tyvärr inte den flytande sorten.

Lyssna på Spotify: Emmylou Harris “Boulder to Birmingham”
Efter ett antal år som matchande handske till Gram Parsons musikaliska hand så gav Emmylou Harris ut sitt andra album Pieces of the sky, även om hon kallade det sitt första officiella då hon tvådde sina händer från det första, Gliding bird från 1970.

Bland alla inspelningar av andras låtar(The Beatles, Dolly Parton, Rodney Crowell, Merle Haggard, The Louvin Brothers mfl) hittar man även albumets starkaste låt ”Boulder to Birmingham”, vars text hon själv skrivit till sin bortgångne själsfrände Parsons. Mer behöver egentligen inte sägas, det räcker med att lyssna på låten för att förstå hur trasig hon kände sig efter hans död.

Lyssna på Spotify: Josh Rouse “Middle School frown”
Innan skådespelaren Patrick Dempsey blev Dr ’McDreamy’ Shepherd i Grey’s Anatomy hade han i unga år spelat nörd i några filmkomedier som tog sig direkt till VHS-hyllorna utan att passera biograferna. I en av dom, Can’t buy me love(1987), betalar han skolans snyggaste tjej 1000 dollar för att vara ihop med honom och på så vis göra honom populär. Det går som planerat till en början ända tills dom ”gör slut” och han drabbas av hybris och beter sig som ett arsle mot både sin bäste vän och alla andra. Fallet blir tungt när han får sin lögn avslöjad inför alla.

Även om intrigen är tillspetsad och absurd och filmen var ungefär ett ljusår ifrån en Oscarsnominering så träffade den en generation tonåringar i pannan med relativt hög igenkänningsfaktor. Och det fanns en scen som faktiskt hade ett budskap. I slutet när det blir lite av en showdown mellan nördarna och dom coola, prickar Dr McSvärmorsdröm in sitt livs replik med:

Cools, Nerds, your side, my side, man it’s all bullshit.
It’s just tough enough to be yourself.

Har ingen aning om Josh Rouse har sett Can’t buy me love, men “Middle School frown” berör exakt samma typ av identitetsproblem som i filmen. Ens vänner låtsas inte se en, vissa blir utfrysta bara för att dom är just sig själva och inget annat.

Karaktäristiskt lunkar Rouse’s låtar fram lugnt i versen för att sedan utvecklas som en nyutslagen vårblomma när refrängen kommer. Produktionen är ren och fin, signerad Brad Jones som också spelar bas. Josh Rouse har något i rösten som berättar sanningen om det han sjunger, kanske är det detta som får en att visualisera tonåren igen.

Lyssna på Spotify: Ulf Dageby “En dag på sjön”
Livet blir väl bra mycket festligare om man struntar i politiken ett tag. Efter ett fundamentalistiskt sjuttiotal i progg- och teatergruppen Nationalteatern blev Ulf Dageby pappa och började om på nytt med ett soloalbum 1983. Han såg det som befriande att bara få göra som han själv ville och helt enkelt ha roligt med musiken istället för att det skulle vara så allvarligt med ”rättrogna” texter und so weiter.

Solodebuten blev en väldigt lättsinnlig historia, en snudd på barnskiva, med ett omslag som rätt och slätt var en barnteckning. Musiken är också glättig, framför allt på ”En dag på sjön” som är en svensk popklassiker. Inledande versen är helt underbar:

Ska vi spela Yatzy, eller ska vi spela Knack
Eller kanske Den försvunna diamanten?
Ska vi lägga pussel, eller ska vi spela Schack
Och vara lite finare i kanten?

Och så där fortsätter det. Och nog är det här himla trevligt att höra, även om Nationalteatern har sin del i musikhistorien. Livet måste gå vidare även om det är en fest. Som Dageby själv sa:

– Jag har aldrig sett mig själv som en ledande person i någon rörelse över huvud taget. Jag ser mig själv som musiker. Jag vet inte ens vad proggrörelsen var.

Lyssna på Spotify: The Gladiators “Hearsay”
Jag fastnade för något som kändes ovanligt med denna låt men kunde bara inte komma på vad det var från början. Tills det till slut klarnade. Elbasens melodislinga och Albert Griffiths sång följer varandra. I princip går dom båda i samma melodi. Kan inte komma på någon låt jag hört som har detta fenomen, men det känns ganska coolt.

Steget från Bob Marley till The Gladiators är inte långt, men det är förvånansvärt att dom inte fick större framgångar än dom fick. För den här melodiska reggaen går bara inte att vända ryggen.

Lyssna på Spotify: The Syndicate Of Sound “Little girl”
Egentligen borde vi som svär över Idol och True talent inte gnälla så mycket som vi gör. Talangjakter har funnits i alla tider och vi hade kanske inte hört en del av våra favoriter om dom inte fått chansen i någon tävling.

Så var fallet med dom här garage-hjältarna från San Jose. Dom vann en Battle of the bands-tävling 1965 och fick genom det skivkontraktet som gjorde att ”Little girl” blev en topp 10-hit på Billboard-listan.

Lyssna på Spotify: The Verve “On your own”
The Verve slog igenom tack vare Jagger/Richards-låten “Bitter sweet symphony”. Eller ja, inte riktigt så, men tekniskt sett. Den helt bisarra och giriga historien om hur advokater fullständigt våldtog en av dom mest originella låtarna från nittiotalet lämnar en dålig smak i munnen hos dom flesta.

”Bitter sweet symphony” lånar en del av stråkmelodin till Andrew Oldham Orchestra’s inspelning av Stones’ ”The last time”, vilket var överenskommet. När skivan släpps anser ABKCO, som har rättigheterna, att det är för mycket lån och snarare stöld och drar The Verve inför rätta och vinner målet.

Pang, bom, alla pengar överräcks till The Glimmer Twins och The Verve tjänar ingenting på sin största hit. Rent krasst skrevs låten av Mick Jagger och Keith Richards i en domstol i efterhand. Och så hade dom inte ens arrangerat stråkarna själva på det som användes, det hade Andrew Loog Oldham gjort. Hm, kan känna att jag tappar respekt för Stones här, tyvärr.

Hur som helst kunde dom inte röra denna gamla bortglömda poppärla från A northern soul 1995, albumet som kom innan dunder-och-brak-succén Urban hymns 1997. ”On your own” är en prototyp för det bästa ur ”Bitter sweet symphony” och ”The drugs don’t work”, ja alla dom bästa låtarna på Urban hymns. Efter att ha startat som shoegazers övergick dom till finlir och kunde hålla blicken långt fram i horisonten istället. För att parafrasera(är det ens ett verb?) låttiteln: Richard Ashcroft var bättre på egen hand än med The Glimmer Twins i advokatrockärmen.