Lyssna på Spotify: Carpenters “(There’s no place like)Home for the Holidays”
Karen Carpenter’s kristallklara sångröst kamouflerade en förkroppsligad tragedi. Tillsammans med broder Richard fick duon stora hits med sin Brill Building-pop under 70-talet, med Karen på trummor och sång, Richard på piano och som producent.

Det hemska var att Karen led svårt av anorexia under hela deras karriär, och blixtbantade lika ofta som deras låtar spelades på radion. Sjukdomen i kombination med skilsmässa och depression gjorde till slut att hennes kropp bröts ner och inte orkade längre. I början av februari 1983 fick hon hjärtsvikt i sitt hem och dog strax efter ankomst till sjukhuset.

”Home for the Holidays” spelades in 1978 till julalbumet Christmas portrait som gavs ut samma år, men låten sållades bort innan utgivning. Efter Karen’s bortgång samlade Richard ihop det överblivna materialet och gav ut ett nytt julalbum, An old-fashioned Christmas, 1984, där låten istället fick utrymme. Denna varmhjärtade sång får en att vilja krama sina nära och kära än mer i juletid.

Lyssna på Spotify: Burl Ives “A Holly Jolly Christmas”
Johnny Marks som skrivit denna julklassiker var även kompositör till en annan ännu större klassiker: “Rudolph the red-nosed reindeer”. Burl Ives sjöng in ”Rudolph…” som blev så populär att man gjorde ett helt TV-program av låten. Där fick Burl Ives uppdraget att göra rösten till den animerade figuren Sam the Snowman.

Ives sjöng dessutom in ”A Holly Jolly Christmas” till samma TV-program, en låt som glider i samma R & B-slädspår som Bobby Helms’ ”Jingle bell rock”.

Lyssna på Spotify: Aimee Mann “Christmastime”
“Christmastime” spelades ursprungligen in av Aimee Mann och hennes make Michael Penn(som skrev låten) för julalbumet Just say Noël som Geffen Records gav ut 1996. Där fanns en rad alternativrock-artister med som The Posies, Beck och Sonic Youth, men även hiphop-revolutionärerna The Roots samt kultlegenderna XTC.

Aimee Mann hade haft en karriär i många år med sitt spretiga hår som företrädde 80-talspopparna i ’Til Tuesday, men hon blev känd för den stora allmänheten efter filmmusiken till Magnolia(1999), där hon Oscars-nominerades för låten ”Save me”(vann statyetten gjorde Phil Collins med en låt från Disney-filmen Tarzan).

2006 spelade hon in och gav ut julalbumet One more drifter in the snow med största delen gamla julklassiker med undantag för en egen komposition och ”Christmastime” av nämnde Penn. Melodin är julig men ändå typisk för Michael Penn, och givetvis en modernare jullåt som hör hemma i juletid.

Lyssna på Spotify: Stevie Wonder “Too high”
Att spela alla instrument på en skivinspelning kan vara rätt knepigt. Om man sen är blind och ska göra det så är det också rätt knepigt, oavsett om du spelat sedan du kunde gå för första gången i ditt liv. Little Stevie spelar allt på ”Too high”, och det enda han får hjälp med är dom lite jazziga körerna i början. Hyfsad talang.

När folk talar om Motown-soundet så åsyftas 99,5 gånger av 100 perioden i slutet av 60-talet, men Stevie Wonder var en av pionjärerna som började ta bolaget på lite andra upptäcktsfärder. Och tur var väl det, för någonstans kunde man ju inte ha fått fortsätta med den gulliga(men fantastiska) pophit-produktionen i all evighet, då skulle bolaget ha gått in i väggen fullständigt till slut.

”Too high” är Stevie’s antidrog-tema, en tjej som är ”för hög” men inte på så vis att hon(förmodar att det är tjejen, även om han sjunger I’m) fysiskt ”kan röra vid himlen” och som knarkar ihjäl sig till slut. Och så var det inte mer med det.

Men en fin sång är det. Allra bäst är moog-basen i refrängen och ride-cymbalen som lotsar verserna framåt.

Lyssna på Spotify: Joseph Arthur “Echo Park”
Peter Gabriel har gjort många bra saker i sitt liv. En av dom var att signa Joseph Arthur till sitt skivbolag Real World 1996. Man kan förstå att Gabriel fastnade för en singer-songwriter med en schizofren röst: sönderriven i dess rockigaste stunder, sammetslen i dess lugnaste. Arthur blev tyvärr en kritikerfavorit redan från början. Jag skriver ”tyvärr” därför att den benämningen oftast betyder att dina skivor är suveräna, men ingen köper dom.

Joseph Arthur’s musik är ofta influerad av såväl grunge som folk utan att vara rockmusik. Och han är ändå inte heller ännu en singer-songwriter. Det vilar något mörkt och dramatiskt över hans murriga låtar, och att göra en vacker stråkballad utan att det blir en klyscha är en konst i sig. Med mångdubblerad sång blir detta också en mångdubblerad upplevelse av det positiva slaget.

Lyssna på Spotify: The Jam “‘A’ bomb in Wardour Street”
More cowbell! I en av dom roligaste TV-sketcherna genom tiderna visade Saturday Night Live ”hur det gick till” när Blue Öyster Cult spelade in ”(Don’t fear)The Reaper”. Christopher Walken spelade den stenhårde skivproducenten och Will Ferrell den klantige koskällespelaren. ”The Reaper” gjorde koskällan till ett populärt rytminstrument inom rocken men hamnade ganska snart ute i kylan igen.

The Jam gjorde sitt bästa för att återinföra instrumentet med ”’A’ bomb in Wardour Street”, åtminstone i inledningen av låten. Förutsägelsen om bomber i Soho visade sig tyvärr vara en halv sanning, eftersom en nynazist lät en spikbomb brisera på Old Compton Street i ett dåd mot gayrörelsen som har ett starkt fäste på gatan.

Inspirationen till låten sägs Paul Weller ha fått när han besökte Polydor’s skivbolagskontor på Wardour Street och gatan tillfälligt var avstängd på grund av att byggnadsarbetare hittat en gammal bomb från Andra Världskriget som inte exploderat.

All mod cons är bandets bästa album och ”’A’ bomb in Wardour Street” dess bästa låt.

Lyssna på Spotify: The Afghan Whigs “Somethin’ hot”
Dom första 17 sekunderna säger oerhört mycket om den här låten, men ändå ingenting mot vad som komma skall. En tändsticka tänds, en bas varvar upp, trummor och riff och viskningar. Men när Greg Dulli kommer in med sitt sexigaste jag och sjunger att han har ditt telefonnummer börjar du svettas, när han sedan sjunger om cocktails för två och barpianot börjar klirra så är kläderna av. När sedan gospelkörerna rensar alla system i refrängen är du nere i brygga och har inte en aning om hur det gick till. Mer än att det var värt det.

Inte många av våra favoritband kommer från Cincinatti, Ohio, men The Afghan Whigs gjorde sitt för att sätta staden på kartan. Dom signades av Sub Pop och grunge såg ut att vara en nyckel till framgång. Tack och lov lät dom sig inte uppslukas av sin samtid utan sökte sig vidare för att låta soul och andra element ge dom en egen fåra.

1965 blev det sista album som The Afghan Whigs spelade in, men är en soulinfluerad uppdatering av rockmästerverket Gentlemen och är lika bra. Se till att lyssna igenom båda dessa album om du inte redan gjort det. Var redo att bli kär på nytt.

Lyssna på Spotify: Marshall Crenshaw “You’re my favorite waste of time”
Sagan om hur den här låten så småningom blev en dunderhit är extraordinär. Crenshaw gjorde en demoinspelning på en 4-kanalsbandspelare och var så lat att han bara tog ett band och spelade över det som fanns på det(detta hörs tydligast precis i slutet på låten då det som inte riktigt raderats fladdrar upp under någon sekund).

Han lade sedan låten som B-sida till ”Someday, someway” och så kunde det ha varit med det. När Bette Midler sökte låtar till sitt album No frills(det från 1983 med ”Beast of burden”) fick hon upp ögonen för den här låten, oklart hur. Som sista fasen i den trestegsraket som det blev så tog skotske tuggummipopparen Owen Paul låten ännu högre upp på listorna 1986 och STIM-pengarna började trilla in ORDENTLIGT hos Crenshaw.

En riktigt bra låt kräver bevisligen inte miljonstudioproduktion för att visa sitt rätta jag. Fråga bara Guided By Voices eller The Mountain Goats som gjort demosoundet till sitt varumärke. Här hör vi skissen till en framgångssaga i all sin fumliga prakt.

Lyssna på Spotify: The Police “Truth hits everybody”
The Police är så förknippade med pseudo-reggae att man nästan glömmer bort att dom kunde lira rock’n’roll. ”Truth hits everybody” är mer nitar och tuppkam än dreadlocks och joints, och överlag är debuten Outlandos d’amour med spår som ”Next to you” ett album som visar upp det unga, energiska The Police.

Så enkla ting som tuggande gitarrer, inget onödigt dravel i refränglyriken, och ”whoah-oh-oh” i bakgrunden räcker långt. En sanning som träffar oss alla. I det här fallet mitt emellan ögonen.

Lyssna på Spotify: Crowded House “She goes on”
Linda McCartney gick tragiskt bort 1998 i bröstcancer, och Paul samlade i april 1999 ihop både sitt eget sorgsna jag och en rad stora artister för hyllningen Concert for Linda i Royal Albert Hall. Där ombads Neil Finn framföra ”She goes on” tillsammans med Sinead O’Connor, men frågar du mig så kan jag inte förstå varför inte broder Tim Finn fick göra det istället då han är den som förärar låten en fantastisk andrastämma på ett av tidernas bästa popalbum, Woodface.

Innan Woodface blev verklighet så hade Neil kört fast med viss skrivkramp och ett skivbolag som krävde singlar som dom inte kunde höra bland dom första demolåtarna. Tim hade börjat trampa vatten i sin solokarriär några år efter att han lämnat kult-hjältarna i Split Enz. En radda låtar som dom båda bröderna först tänkt ge ut som ett Finn Brothers-album beslöt dom sig för att använda på Woodface och i samma veva göra den karismatiske Tim till medlem i bandet. Det höll inte längre än till den påföljande turnén då han lämnade bandet vid Glasgow-spelningen, ett beslut som både han själv och dom andra insåg var det bästa för alla. Utrymmet var inte stort nog inom bandet och alla fick trippa på tå för varandra.

Faktum är att ”She goes on” skrevs efter önskemål från en av Neil’s väninnor, vars mamma gått bort. Hon frågade försynt om han hade något hon kunde få spela upp på begravningen som ett slags tribut, så vår gode Neil skrev raskt ihop låten, spelade in en demoversion och lämnade över. Låten blev så bra att han insåg att den skulle med på Woodface.

”She goes on” bevisar att en begravningslåt inte behöver vara dränkt i en svart slöja, utan att livet går vidare, både på jorden och på andra sidan.