Lyssna på Spotify: The Smiths “Cemetry gates”
Det är lätt att falla in i låtens glättiga melodi, men en depprockare later sig inte luras så lätt. Endast The Cure kunde matcha The Smiths i hur man vältrar sig i misär, och ”Cemetry gates” kanske inte handlar om olycka och annat skojigt, men är en väl så bitter hälsning till alla som fnös åt Morrissey’s poet-namedroppande och hans poesilån.

Johnny Marr tyckte inte att låten egentligen var så mycket att hurra för, men det tyckte Morrissey och det var väl tur det. Man kan fyllas av glädje även när en ilsken textförfattare vill ge en sarkastisk knäpp på sina kritikers stora näsor.

Lyssna på Spotify: Dinosaur Jr “Out there”
Den som är svag för lite gnällig Neil Young-sång men vill ha lite mer taggtråd kanske ska höra upp här. J Mascis hade hållit igång Dinosaur Jr i några år och när hans pappa dog blev det inspirationen till ”Out there” från Where you been 1993, och samtidigt deras riktiga genombrott i MTV för grungegenerationen.

 J Mascis var lika bra på att riva av ett distat gitarrsolo som hans hår numera är grått och långt. Däremot hade hans sångröst inte tagit honom långt i talangjakter som True talent eller Idol. Men om vi vänder på det så kan vi konstatera att dom riktiga talangerna inte behöver jagas fram. Hellre en talang som blir gråhårig än en talang som ger en gråa hår. Gammalt rock-ordspråk.

Lyssna på Spotify: John Prine “Long Monday”
John Prine är The Godfather of singer-songwriters. Hans fingerplockande på sin akustiska gitarr är alltid med på hans skivor fortfarande efter 40 år, och man kanske skulle tröttna om det inte vore för att han skrev så intelligenta låtar.

Hans röst låter en aning skrovligare idag än förr och det sägs bero på att han opererat bort hudcancer från högra delen av halsen. Fair & Square vann en grammy 2006 för bästa samtida Folk-album.

Lyssna på Spotify: Iggy & The Stooges “Gimme danger”
Det måste vara den här låten som fick Liam Gallagher att bli tvungen att ta examen i hur man artikulerar med pondus. Bara att den ådrigaste kroppen inom rock’n’roll fortfarande håller ger alla oss yngre förmågor grava komplex. Men så verkar också James Osterberg tillhöra en helt egen art.

När Iggy var med och remixade Raw power inför återutgivningen på CD så maxade han medvetet mer eller mindre alla reglagen för att skapa DEN LJUDLIGASTE SKIVAN någonsin, dvs den skiva med högsta ljudvolymen. Kanske det var rätt band att stå för den milstolpen. ”Gimme danger” är en av två ballader(!) på skivan, och vad vet jag, möjligen var det den akustiska gitarren som gav bandet en anledning att kalla den för det.

Inte mig emot, men en synnerligen rockig ballad är det i alla fall.

Lyssna på Spotify: Otis Redding “You left the water running”
I ett kapitel i Nick Hornby’s skivnördsroman High fidelity så besöker huvudpersonen Rob en bedragen kvinna som vill kränga sin otrogna skitstövel till mans skivsamling. Ett av vaxen Rob hittar är den indragna 7″-singeln av “You left the water running”, och han tror inte det är sant. Han inser vilken typ kvinnans man är och kan trots sitt livs tillfälle inte förmå sig själv att beröva honom på denna varsamt ihopsamlade skivskatt. De filmatiserade scenerna med John Cusack klipptes bort från den slutliga filmversionen eftersom dom inte ansågs vara av stor betydelse för handlingen, men finns med som extramaterial på DVD:n.

Redding hjälpte egentligen bara till i Fame Studios med en vägledande sångslinga på den här låten som Wilson Pickett skulle spela in, men det blev ändå en vinylsjua som gavs ut till promotion och därefter drogs in. Låten finns numera med på flera Otis Redding-samlingar, men det riktiga guldkornet är förstås vinylen som försvann.

Låten då? Ja, det är det bästa av Muscle Shoals som man kan begära. Bra driv, men framför allt – Otis Reddings röst. Varför fick inte det här bli en singel på riktigt?

Lyssna på Spotify: The Lilac Time “The girl who waves at trains”
Stephen Duffy har beskrivits som en 80-talets Pete Best, eftersom han var sångare i Duran Duran men klev av tåget innan Simon Le Bon tog över och resten vet ni. Dock fick Duffy en smak av Top of the Pops med en mindre solohit i ”Kiss me” 1985.

Popstjärnelivet lockade inte särskilt länge utan Duffy gick sin egen väg och bildade The Lilac Time 1986 och har därefter gjort ett antal gedigna album med stark folkpop. “& love for all” från 1990 är producerad av Andy Partridge(XTC) och John Leckie.

Som låtskrivarpartner till Robbie Williams har Stephen Duffy fått rejäla framgångar till slut, om inte annat ett välfyllt bankkonto; ”Intensive care”(med hits som ”Tripping” och ”Advertising space”) som han skrev och producerade tillsammans med Williams har sålt i över 8 miljoner ex. Williams gav 2006 dessutom ut en cover av Duffy’s ”Kiss me” som singel som blev en mindre hit.

Stephen Duffy’s värld får en att känna sig som hemma. Lätt att kliva in i, svår att lämna.

Lyssna på Spotify: Del Amitri “Be my downfall”
Hjärtat säger ja och hjärnan säger nej. Och så väljer han fel ändå. Justin Currie har alltid varit knivskarp i sina analyser av kärlekens val och kval, oftast med tonvikt mot dom mörka sidorna. Det är inga tvivel om vilka samvetskval som rörts upp i berättarens tankar i ”Be my downfall”. Han vet att han gör fel och vill så gärna göra rätt, men kan ändå inte låta bli att springa mot elden. Eller så tänker han helt enkelt med skrevet.

Del Amitri är ett av banden som borde ha erövrat världen men som världen vände ryggen, kanske beroende på deras(brist på) image: en sångare med polisonger som fick honom att se ut som en högländsk fåraherde, en gitarrist som såg ut som Lemmy, och dom övriga tre som i sina creddigaste stunder såg ut som farsor på disco.

Med Currie’s hesa men sammetslena röst som läromästare är det bara att ta till sig det 11:e  av Guds bud: Du skall leva med karaktär, annars är det kanske du som nästa gång står och ser bussens baklysen försvinna bakom krönet.

Lyssna på Spotify: Captain Beefheart & The Magic Band “Sure ’nuff’n’yes I do”
Först av allt, med risk för att uppröra känslor: Beefheart’s oerhört hyllade och heliga album Trout mask replica är inte den ikoniska platta som ”alla” vill hävda. Hur banbrytande och nytänkande den än var så är stora delar av den olyssningsbar, psykedelian är så experimentiell avant-garde-jazzrock att du måste vara på ditt mest kaotiska humör för att uppskatta den. Eller kanske vara under the influence som dom själva var. Så där, då var det sagt.

Bättre då att söka upp deras debut Safe as milk som är en mycket trevligare historia, intressantare låtar och en viss röd tråd i bluesrocken. ”Sure ’Nuff’n’yes I do” är en deltabluesig bagatell men ett perfekt öppningsspår.

Lyssna på Spotify: The Grip Weeds “Strange bird”
Känner du till skådespelaren John Lennon? Inte? Förmodligen är det inbitna Beatles-fans och fetischister av brittisk 60-talsfilm som besitter den väsentliga kunskapen(jag tillhör det förstnämnda). I filmen ”How I won the war” från 1967 spelar Lennon ”Musketeer Gripweed”  som spelades in strax innan Fab 4 drog igång Sgt Pepper.

I ”Strange bird” hör man direkt var The Grip Weeds kommer ifrån; gitarr-riffet och stämsången har drag av ”And your bird can sing” eller varför inte The Byrds Younger than yesterday. Bandets skivor har givits ut på skivbolaget Rainbow Quartz som även är hem för Myracle Brah, Outrageous Cherry och Cotton Mather.

The Grip Weeds kan mycket väl vara det bästa band du aldrig hört.

Lyssna på Spotify: Denim “I’m against the Eighties”
Finns det något decennium som blivit så bespottat som 80-talet? Det sköljer förvisso in revival-vågor med jämna mellanrum, men det har också varit vågor av ren mobbing. Efter att ha genomfört 80-talet utan större framgång med sitt Velvet Underground-influerade Felt bytte Lawrence Hayward riktning och inledde 90-talet med glamrockbandet Denim.

Bitterheten från många år utan att ha varit annat än kultfigur för de närmast sörjande ligger som ett hölje, och både Duran Duran och The Jesus & Mary Chain får sig en känga. ”I’m against the Eighties” har lite av David Bowie’s ”Rebel rebel” över sig, varje vers får en ny gitarr- eller synthslinga i bakgrunden och gör låten mångfacetterad i all enkelhet.

Lawrence verkar i alla fall se fram emot ett nytt årtionde i 90-talet, så helt negativ är han inte. Men jag kan inte sluta fundera över om den knutna näven med två fingrar i V-tecken inte borde vändas med andra sidan utåt? Som ett ”Up yours” till alla som fram till den här skivan inte hade fattat ett dugg.