Lyssna på Spotify: Pedro The Lion “When they really get to know you they will run”
Musikbranschen vs. Utseendefixeringen i Världen Del 3 av 3.

David Bazan har sedan han avlivade Pedro The Lion fortsatt under sitt eget namn i några år och gör det bra, men jag kan bara inte sluta återvända till dom tidiga skivorna som är så bra så bra och träffar så rätt så rätt.

Kort sammanfattning: som låtens titel antyder ondgör den sig över dagens sjuka skönhetsideal och att jakten på popularitet leder till att man förlorar sig själv någonstans på vägen. Särskilt i ytlighetens Mecka, USA, kan man föreställa sig hur Bazan kanske önskade att folk skulle ha kunnat ta till sig sarkasmen och inspireras att dra ut på gatorna utanför modellagenturerna med plakat och slagord. Det ironiska är förstås, som alltid, att dom som borde känna sig träffade inte ens kommer att höra låten, och om dom skulle råka göra det lär dom ändå inte förstå poängen.

I don’t like girls the way they are
So shave their legs
And make them look like movie stars
Then we can pretend it’s natural
Put on whatever makes you attractive
If it’s not you, then do it for the sake of fashion
Your friends like a certain you 
That’s who you’ve got to be

Lyssna på Spotify: The Beautiful South “36D”
Musikbranschen vs. Utseendefixeringen i Världen Del 2 av 3.

Alla vet väl vad ”36D” syftar på? Eller? Just det, en brittisk BH-storlek om någon nu missat det. Den här låten har gjort sitt för att slänga in ett vedträ i utvikningsdebatts-brasan, inte minst förstås i Storbritannien där Page 3 är en tradition som är lika svår att ta bort som den att man bär peruk om man arbetar i domstol.

Paul Heaton(som innan han bildade The Housemartins och sedermera The Beautiful South var en ölhinkande fotbollshuligan men numera bara är ölhinkande) är vida (ö)känd för sina smarta men ibland cyniska texter och frågan är om det inte kulminerade rent kontroversiellt med denna? Den blev droppen för bandkollegan Briana Corrigans bägare som fick henne att hoppa av då hon ansåg att Heaton orättvist klankade ner på utvikningstjejerna när det egentligen borde vara media och de dreglande läsarna som skulle få smockan. Heaton har i efterhand till viss del hållit med om kritiken.

Nog snackat nu, lyssna på låten och sluta sära på benen, sluta få pojkar att dregla och framför allt – var inte så förbannat stolt över storleken på den där kupan. 36D – So what? Is that all that you’ve got?

Lyssna på Spotify: The Magnetic Fields “California girls”
Musikbranschen vs. Utseendefixeringen i Världen Del 1 av 3.

Herregud vad arg man kan vara! ”California girls” är en klart underskattad låt som jag älskat från första stund. Till skillnad från Beach Boys’ låtnamne som hyllar alla kaliforniska flickor så är detta definitivt den ultimata anti-hyllningen. Att dränka en så trallande sockersöt melodi i rundgång, reverb och gitarrfeedback gör inramningen skräddarsydd(eller inte) till den bittra och mordiska texten. The Jesus & Mary Chain möter Phil Spector. Typ.

Att någon ska gå från ord till handling är nog inget som tjejerna på USA’s västkust behöver bekymra sig för, men det är desto roligare för oss som lyssnar. Stephen Merritt har i och för sig alltid varit en butter typ som gärna distanserat sig från omgivningen på sitt eget speciella sätt, men jag undrar om han inte vill driva både med stereotypa bimbos lika väl som med alla som dom retar gallfeber på? Hans ständiga vapendragare/beskyddare Claudia Gonson är den som sjunger, frågan är om en kvinnlig sångröst också har någon undermening?

They ain’t broke, so they put on airs,
the faux folks sans derrieres
They breathe coke and they have affairs
with each passing rock star
They come on like squares
then get off like squirrels
I hate California girls

”the faux folks sans derrieres”…! Underbart roligt om än dömande.

Det hade varit lätt att bara blunda och peka på nästan vilken låt som helst från mästerverket ”69 Love Songs” och sprida den till massorna som mall, men det vore för enkelt. Det hade lika gärna kunnat ha blivit ”Deep sea diving shoes” från ”Holiday” eller ”Fear of trains” från ”The charm of the highway strip” eller ”I don’t believe you” från ”i” eller…ja, ni fattar…

Lyssna på Spotify: Hercules and Love Affair “Painted eyes”
Andy Butler har omgett sig med gästsångare på sina disco-, pop- och houseinfluerade elektronikaalster, bl.a. Antony Hegarty(Antony & The Johnsons) i singeln “Blind” från debuten 2008. “Painted eyes” från “Blue songs” gavs ut som singel tidigare under 2011 och faller någonstans mellan en Sylvester-dänga och den coola filmmusiken från gängfilmen “The Warriors”.

Den lite typiskt androgyna sången står venezuelanen Aerea Negrot för, numera baserad i Berlin. Hon påminner också lite om Nico slår det mig. Bli inte bekymrad över omslaget som ser ut som nån samling sånger av gregorianska munkar. Det går definitivt att dansa till detta, och vill man hellre betrakta den som poplåt är det också helt gångbart.

Lyssna på Spotify: Gram Parsons & Emmylou Harris “Love hurts”
Om du anser att Nazareth’s version av Boudleaux Bryant’s “Love hurts” är den bästa som finns och inte har för avsikt att byta uppfattning kan du sluta läsa här. Alla andra kommer härmed att inse vilken som är den definitiva versionen om man inte redan varit klok nog att ha gjort det.

Gram Parsons OD:ade och dog i september 1973, fyra månader innan albumet “Grievous angel” kom ut. Det känns som vardagsmat när det gäller rockartister i dekadens, men det bisarraste med hans frånfälle är nog att hans vän Phil Kaufman stal likkistan efter begravningen och tog den till Joshua Tree ute i den kaliforniska Mojave-öknen och brände upp den! Allt enligt Parsons önskemål enligt Kaufman. Händelsen har även filmatiserats i “Grand theft Parsons”.

Harris i sitt ställe hade en högst levande karriär efter att Parsons dog, både på egen hand och tillsammans med Dolly Parton och Linda Ronstadt i Trio, otalet gästspel ej räknade. Parsons och Harris var duettpartners av sällan skådat slag och har fått “Love hurts” att kännas som den hjärtekross den är. Nazareth fick störst framgångar med den här låten, men den har även gjorts av Roy Orbison(som var först ut) och Cher(2 gånger om!).

Lyssna på Spotify: The Libertines “Don’t look back into the sun”
Efter Amy Winehouse undrar alla om galningen/geniet Pete Doherty kommer att bli den som härnäst går samma väg? The Libertines hade en problematisk livstid med ständiga bråk mellan frontmännen Doherty och Carl Barât, inte sällan drog- och alkoholrelaterat. Det hela kulminerade under tillkomsten av den här låten, med stök under inspelningen(producenten Bernard Butler och Doherty drog inte jämnt) och inte minst att Doherty’s(ilsken, förvirrad och gissningsvis “under the influence”) något ogenomtänkta inbrott hos Barât(!) ledde till åtal och fängelse.

Doherty blev till slut portad från bandet med motiveringen att han var välkommen tillbaka när han hade skärpt till sig och lagt ner drogerna. Det gick väl sådär, men när han muckade från kåken efter fängelsestraffet var ingen mindre än Bârat vid portarna och hämtade honom. Bandet klämde sedan ur sig ett album till innan alla tröttnade och gick skilda vägar, Barât med Dirty Pretty Things och Doherty med Babyshambles.

2007 rankade NME låten som #5 bland ”The 50 Greatest Indie Anthems Ever”, och när man ser Top 5 inser man hur högt låten rättvist är värderad:

1. Oasis – ‘Live Forever’
2. Nirvana – ‘Smells Like Teen Spirit’
3. Pulp – ‘Common People’
4. The Smiths – ‘There Is A Light That Never Goes Out’
5. The Libertines – ‘Don’t Look Back Into The Sun’

Lyssna på Spotify: The Blue Nile “From a late night train”
Behöver du en röst i natten så är Paul Buchanan i skotska The Blue Nile den du ska vända dig till. “From a late night train” får mig osökt att tänka på TV-deckaren Jack Killian, han som var “En röst i natten” för ett tjugotal år sedan. Arrangemanget är nästan som taget ur TV-serien, och det kanske inte är så konstigt med tanke på att tidpunkten var ungefär densamma, slump eller inte.

Läste nyligen en intervju med Mauro Scocco där han ondgjorde sig över hur det aldrig tillåts någon tystnad längre i musiken på radion, det ska bara hända grejer hela tiden och man får aldrig något andrum. “From a late night train” kan vara radiospellistornas antikrist, för här får man verkligen tid för eftertanke och det är nog det som får låten till den möjligen sorgligaste någonsin.

Ser framför mig ett ensamt tåg framsusande genom natten med en storstads skyline glänsande i vattnet, så jag har bara en sak att tillägga: “Goodnight America, wherever you are…”

Lyssna på Spotify: Bill Withers “Kissin’ my love”
Bill Withers hann tjänstgöra ganska många år inom den amerikanska flottan innan han bosatte sig i L.A. för att satsa på musiken. Han var över trettio år när han släppte sitt första album “Just as I am” som innehöll klassikern “Ain’t no sunshine”.  Hans andra album med mer funkig folkinfluerad soul, “Still Bill” från 1972, innehöll bl.a. “Lean on me”, men också den här.

Bill’s sammetslena dubblerade sång är som vanligt där, och det coola introt med endast trummor i början har samplats av bl.a. Dr Dre. Man förstår varför det breaket är användbart inom hip-hop.

Lyssna på Spotify: Caribou “Jamelia”
Indietronica är en relativt ung genre som uppstod runt millennieskiftet. Beskrivningen hörs på namnet, dvs en mer elektroniskt baserad variant av “indie”. De mest framgångsrika artisterna kan nog sägas ha varit The Postal Service(duon Ben Gibbard från Death Cab For Cutie och Jimmy Tamborello från Dntel), Hot Chip och LCD Soundsystem.

Daniel V Snaith började under artistnamnet Manitoba som sedan övergick till Caribou och Daphni. Caribou’s album “Swim” från 2010 blev en stor framgång och nästa ser ut att komma under 2012. Till dess får vi hålla till godo med den kanske bästa låten från “Swim”, “Jamelia”.

Mjuk och nästan lite soulpoppig har den dom där små detaljerna som gör att det inte blir alltför smörigt, utan skaver lite lätt och såklart gör det hela mer intressant. Just den egenskapen är hans adelsmärke, hör bara dom subtila lagren i “Odessa” från samma skiva.

Lyssna på Spotify: The Go-Betweens “Quiet heart”
Det finns mycket som är sorgligt i livet, och för den som gillar musik kan det vara mycket tragiskt när en artist man beundrar går bort. Den ena halvan av radarparet bakom The Go-Betweens, Grant McLennan, dog av en hjärtattack 2006, 48 år ung. Han hade under nästan tre decennier haft en Lennon-McCartney-liknande relation med Robert Forster förutom ett antal år under 90-talet då de hade var sin solokarriär som på sätt och vis följde varandra, vilket inte minst bevisas av deras gemensamma 2-CD-samling “Intermission”, med det bästa materialet från deras soloalbum.

Det arv han lämnade efter sig håller en jämn och hög nivå, men en stor favorit är förstås “Quiet heart” från klassikern “16 Lovers Lane” från 1988. Fy vad jag saknar honom.