Spotify: Killing Joke “Love like blood”
Under en period i livet där olika vänskaper kom och gick var musiken något som åtminstone var konstant. Jag ska inte överdriva, familj och ishockey var också konstant. Men i alla fall. Högstadieåren är rätt omvälvande för de flesta. Och det här ska bli en kärleksförklaring till en låt som figurerade där och då.
På blandbanden i freestylen som hängde med under ishockeyns bortamatcher var det viktigt att alltid börja varje sida med superlåtar som man ville lyssna på ofta. Det var alltid lättast att spola tillbaka till början så man slapp hålla koll på om man kommit till mellanrummet mellan två låtar.
Mitt i en tid där det mesta stavades syntpop och EBM spelades det också en hel del indierock i vårt vardagsrum, som The Cure, The Sisters Of Mercy och Killing Joke. Så även i freestylen. ”Love like blood” låg först på ett av mina blandband. Och jävlar vad jag har spelat den låten, om och om och om igen. Men jag tröttnar aldrig. Efter några år i vildmarken har låten fått komma tillbaka in i värmen hos mig igen, nu via Spotify. Och det är fan så mycket lättare att spela den om och om igen nu. Repeat var ännu okänt 1985, och något man gjorde manuellt.
Jag kan inte låta bli att räkna upp några hookar som gör låten så bra:
- Enbart baserat på den här låten rankar jag Paul Ferguson som en av tidernas bästa trummisar. Man tappar andan. Lyssna exempelvis på instrumentalbreaket vid ca 4.41 med enbart trummor och keyboards.
- Jaz Colemans keyboards var det, ja. Dom ligger där och spökar hela vägen, särskilt när moll-ackordet övergår i sus2-ackord sista takten i varje vers.
- Basens(spelad av Paul Raven som ersatte Youth några år tidigare) vandring neråt och sedan uppåt mitt i versen. Riktig dansrock, några år före Manchester-vågen.
- Geordies tuggande gitarr är som en vakthund som ligger på hallmattan och tuggar fradga i väntan på att husse ropar ”attack!”. Vilket sker i varje blixtrande tretonersriff.
- Den felplacerade tonen från ett piano vid 3.40-strecket. Vad gör den där?? Men den behövs!
Gå nu nogsamt igenom låten och lyssna efter alla dessa detaljer. Ditt liv kommer att få en ny dimension!
Spotify: Lyres “Help you Ann”
Om Gyllene Tider hade låtit så här hade kanske till och med jag legat och lurat på biljetter inför sommaren. Men så lär det ju inte bli.
Ett av dom bästa exemplen på hur man ska använda en Farfisa-orgel stod Bostons garagerockare Lyres för. Rötterna fanns i 60-talets lätt psykedeliska föregångare till punken, hos band som The Shadows Of Knight och The Seeds.
I händerna på den hängivne 60-talsnostalgikern Jeff Conolly var det otvivelaktigt upplagt för att Lyres sound på något sätt skulle ta sig igenom det stora bruset av syntpop och annat, till och med ett år som 1984. I alla tider har världen haft behov av sträv musik som gått att sjunga med i. Jag har själv behov av “Help you Ann” varje dag i veckan.
Garagerock är ett tillstånd, inte någon epok. Fråga bara våra egna Caesars Palace.
Penny And Sparrow “Duet(feat. Stephanie Briggs)”(från Tenboom, 2013)
Mycket mer än två män med var sin gitarr behövs inte för att göra vacker musik. Okej, lite stråkar och en tjej att sjunga duett med också, då.
Widowspeak “Dyed In The Wool”(från Almanac, 2013)
Drömpop för den som gillar både indiefolk och Beach House.
Elle Varner “Only Wanna Give It To You(feat. J. Cole)”(från Perfectly Imperfect, 2012)
“Elle Varner spent most of her childhood sleeping on studio couches, running around green rooms, and watching her parents struggle to make a name in the industry.” Med en sådan uppväxt bör man vara destinerad till något stort. Fattar inte hur jag kunde missa det här fantastiska albumet proppat med danspop och själfull R&B. Bättre sent än aldrig.
José James “Trouble”(från No Beginning No End, 2013)
“Jazzsångare för hip-hop-generationen”. Han kallas så. Tänker man jazz låter det kanske för mossigt. Tänker man hip-hop låter det för mycket stritan. Urban jazz. Mycket Bill Withers. Och “Trouble” har en ackordföljd som påminner väldigt mycket om Sly Stones “Family Affair”, men står på helt egna ben. Spela hela albumet innan läggning ikväll. Du kommer garanterat att somna gott.
The Beat “Sole Salvation”(från Special Beat Service, 1982)
2-Tone goes Motown.
The Byrds “The Christian Life”(från Sweetheart Of The Rodeo, 1968)
Även om det var Roger McGuinn som sjöng på The Louvin Brothers ironiska(en hyllning till sedlighet kanske inte borde komma från boozande artister som levde rockmyten) “The Christian Life” så märks närvaron av Gram Parsons tydligt. Faktum är att Parsons var den som sjöng in låten först, men kontraktstrul gjorde hans deltagande osäkert och McGuinn ersatte. Men inte sjutton hade McGuinn sjungit med så här bonnig sydstatsdialekt.
John B. Sebastian “She’s A Lady”(från John B. Sebastian, 1970)
Vi slutar som vi började: med akustiskt och orkestrerat. Den finstämda “She’s a lady” var John Sebastians första solosingel efter The Lovin’ Spoonful. I studion medverkade David Crosby och Stephen Stills.
Mannen som återigen kallar sig Prince har vädrat sitt missnöje med skivbranschen, Internet m.m. i många år nu. Och trots hans egna principer om att aldrig blicka bakåt verkar det ändå som att han i viss mån lider av bitterhet. Åtminstone är det så jag tolkar sångtexten på det som verkar vara hans nya singel, “Screwdriver”. Jag skriver “verkar vara” eftersom den bara dykt upp på hans hemsida, helt utan förvarning. Men så gör han ju också saker på sitt eget lilla vis, vilket ger en viss aning om varför det kunnat skära sig mellan honom och andra från tid till annan.
Förra veckan var det Johnny Marr, och nu Prince. Tyvärr blir det min andra negativa recension på en vecka. Inte för att jag förväntar mig stordåd i nivå med The Queen Is Dead och Sign ‘O’ The Times, men rent realistiskt måste man kunna tro att det finns kvar något av den fornstora musan. Särskilt när dom väljer fel väg.
Den bredbenta(så brett han nu får isär sina korta ben) gubbrocken han periodvis lagt sig till med på senare år tycks inte ha varit något tillfälligt infall. Men frågan jag ställer mig är följande: håller han på att transformeras till Lenny Kravitz? “Screwdriver” låter faktiskt mer som något Lenny hade kunnat klämma in som albumspår på valfritt album under 2000-talet(hör bara de identiska “ooh-wee-ooh-wee-ooh” här).
Och är detta vägen Prince väljer att vandra undrar jag hur många som kommer att ta rygg? Tveksamt om jag själv gör det. Och då är ändå “Cinnamon girl” från Musicology en av mina stora favoritlåtar med honom. Men det var en riktig uppvisning i hur en mästare skapar superpop, något som inte kan sägas om “Screwdriver”. Den är inte mer än bara en helt okej rocklåt.
Och om det börjar twittras och bloggas om att detta är en “return to form” eller “comeback of sorts” är det stort hyckleri.
Spotify: The Hollies “Carrie Anne”
Sällan hör man dom nämnas i samma mening som The Beatles, The Rolling Stones eller The Who. Man kan fråga sig varför. Eller också inte. The Hollies problem var att dom var för snälla. Och med den egenskapen är det svårt att som popgrupp attrahera de(=många popfans) som vill ha något utmanande, något farligt.
Därmed inte sagt att dom var hopplösa. Långt ifrån. Maken till popmelodier får man leta efter. Här var vi ett problem till, åtminstone till en början. Dom skrev inte låtarna själva förrän ett par album in i karriären. Således ej heller samma kredd som dom andra.
Men deras stora, stora tillgång(förutom poplåtarna) var inte så pjåkig: stämsången. För även om vi oftast älskar Beatles för deras förmåga att blanda sina röster med varandra slog dom inte Hollies på fingrarna i den bemärkelsen. Stämbanden från Graham Nash, Allan Clarke och Tony Hicks var som ihoplaminerade.
Tydligaste exemplet: ”Carrie Anne”. Låten skrevs som en hyllning till Marianne Faithfull, men det vågade inte Nash erkänna förrän nästan 30 år senare. Stämsången är så sanslöst snygg att man skulle göra en Ang Lee-film av den om det gick.
Från gång till annan dyker låten upp av slump i bilen, och en sån som jag har fruktansvärt svårt att låta bli att sjunga med för full hals. Därför brukar jag ge utlopp för min bästa falsett, samtidigt som min fru gestikulerar åt mig med att dra ett finger över sitt struphuvud. Jag gissar att det inte betyder att hon älskar mig mer än någonsin just då. Men det brukar jag skita i. Det är dom farligaste killarna som får dom finaste tjejerna.
Det vet hon också. Innerst inne.
Tror jag.
Bonusfakta: skådespelerskan Carrie-Anne Moss som föddes 1967 döptes efter låten, som hennes mamma tyckte om.
Spotify: Benjamin Gibbard “Teardrop windows”
Första soloalbumet för Death Cab For Cuties frontman Ben Gibbard blev ett litet men naggande steg bort från de lite molokna popsånger han tidigare gjort. Nåja, “Teardrop windows” kanske inte var så väldans positiv, den handlar ju trots allt om en snubbe som gråter floder ut genom sitt fönster för att kärleken är borta.
Den var hur som haver ett naturligt val som singel, en stark låt med rättframt arrangemang utan krusiduller. För att vara från en indiegud lät den dessutom väldigt mycket Freedy Johnston, akustiska gitarrer och snygga övergångar och allt.
Det som dock allra mest gjorde den så intressant var den humoristiska videon, där Gibbard tvingas till alla möjliga uppdrag för att vinna lite bad boy-kredd, allt iscensatt av hans A&R för att öka skivförsäljningen.
Spotify: The Smithereens “Maria Elena”
Historien om Maria Elena Santiago från Puerto Ricos huvudstad San Juan hade varit sorglig enbart om man gick efter sångtexten. Om man dessutom känner till att det rör sig om Maria Elena Holly, Buddy Hollys änka, formas genast en stor klump i magen. Och det hon gick igenom i februari 1959 vill ingen människa önska någon fiende.
Kärlekssagan började så vackert, med Hollys frieri redan under första dejten, och nästan direkt blev Maria Elena gravid. Men när Buddy Holly, tillsammans med The Big Bopper och Richie Valens, brakade i backen med flygplanet som skulle ta dem från Iowa till Minnesota, förlorade hon inte bara sin make sedan ett halvår, utan också det kommande barnet. Man härledde hennes missfall till traumat hon genomled efter att ha fått nyheten om Hollys död från nyhetsinslag på TV.
Dagen då planet kraschade brukar kallas the day the music died, men riktigt så var det inte. The Smithereens hedrade 1989 Maria Elena Holly på albumet 11, ett bevis på att arvet Buddy Holly lämnade efter sig förvaltats på bästa tänkbara sätt. Den sorgsna atmosfären i låten kan tillskrivas dragspelet, hanterat av Kenny Margolis, en studiomusiker som spelat med alla möjliga artister sedan tidigt 80-tal och som sedan många år tillbaka är medlem i både Cracker och Elliott Murphys kompband.
Spotify: Squeeze “Take me I’m yours”
Varför är det så med vissa artister och grupper, att man så gärna vill tycka om deras musik, men hur mycket man än försöker tappar man lik förbannat intresset ganska snart. Precis så är det med mig och Squeeze. Jag vet ju att man bara ska gilla dom.
Glen Tilbrook och Chris Difford(vars texter ofta lovprisas) betraktas många gånger som New Wave-erans Lennon/McCartney, och jag förnekar inte att dom är förträffliga låtskrivare, men det där viktiga bettet som får en som lyssnare att kliva över tröskeln saknas.
”Take me I’m yours” kan man inte säga är märkbart representativ för bandet. Keyboards har förvisso alltid varit en central del i deras sound – en stor anledning till det var den musikaliske Jools Hollands personlighet – men så i fokus som dom är här var dom aldrig någonsin därefter. Låten är i all sin enkelhet riktigt minnesvärd, med den billiga sortens trummaskin och synthbasgång. Det luktar starkt av demokänsla, men så var det också bandet själva som spelade in låten utan producent.
Något unikt som dock funnits med i hela bandets karriär är Tilbrooks och Diffords parallella sång i olika oktaver, vilket tog sin början redan här.
Bonusfakta: den anabolstinna mansöverkroppen på skivomslaget tillhör ingen mindre än Kaliforniens österrikiske guvernör.
Bara nya grejer den här veckan, flera intressanta nya skivor har kommit ut i diverse genrer. Håll till godo och trevlig helg! Sammanställda Spotify-listor längst ner i inlägget som vanligt.
Parquet Courts “Borrowed Time”(från Light Up Gold, 2013)
Det är något oemotståndligt med halvhjärtat stämda gitarrer och 2-minuterslåtar som lockar till ett band som Parquet Courts. Som om de vill hylla de ideal Wire, Jonathan Richman och Guided By Voices stod för: plugga in instrumenten och ropa “Nu kör vi! 1-2-3-4…”.
Deap Vally “End Of The World”(singel, 2012)
Som om The White Stripes hade bestått av Ann Wilson(Heart) och Meg White. L.A.-duon gav ut “End Of The World” i november, nu väntar vi med spänning på debutalbumet. Bara inte hajpen kring Deap Vally växer sig för stor innan dom hunnit bli det på riktigt.
Allen Stone “Sleep”(singel, 2013)
Låt dig inte luras av att han ser ut som en blond “Weird Al” Yankovic och bär Trocadero-bottnar. Han sjunger ändå soul som om han var född till det, och jämförelserna med Stevie Wonder, Marvin Gaye och Anthony Hamilton duggar tätt. När han som 15-åring i sin håla till hemstad i delstaten Washington upptäckte Wonders Innervisions blev det början på något stort.
Christopher Owens “Lysandre”(från Lysandre, 2013)
Girls frontman ger sig på en singer/songwriter-karriär, och det blir lysandre…förlåt, lysande. Titelspåret från färska soloalbumet är en folkshuffle med flöjt.
New Order “I’ll Stay With You”(från Lost Sirens, 2013)
Jag tillhör de som inte hoppade högst av lycka när Waiting For The Siren’s Call kom, således borde inte de överblivna resterna som nu getts ut som albumet Lost Sirens höjas till skyarna. Men flera låtar håller ändå rätt bra kaliber, som öppnande “I’ll Stay With You”.
A$AP Rocky feat Drake, Kendrick Lamar & 2 Chainz “Fuckin’ Problems”(från Long Live A$AP, 2013)
Egentligen är jag sådär intresserad av dagens hip-hop som jag många gånger anser vara för kylig. Eller är jag för old school. Men här börjar jag nästan skratta, så frekvent som det sägs fula ord. Jag räknar exempelvis till 49 st varianter på “fuck”, och då har jag inte ens brytt mig om “bitch” m.fl. Nya generationen rapstjärnor samlade kring en och samma låt är ändå häftigt att höra. Och det är a whole lotta fuckin’ goin’ on…
Free Energy “Girls Want Rock”(från Love Sign, 2013)
Det här bandet hyllade jag så sent som i förrgår när jag recenserade Love Sign, deras andra album, djupt förankrat i 70-talets riff-och-hook-fyllda powerpop. Om jag ville vara lustig skulle jag säga att dom använt varendra Cheap Trick i boken. Så. Där sa jag det.
Dom hade mig redan vid de dubbla Thin Lizzy-leadgitarrerna och koskällan i öppnaren “Electric fever” som också gör skäl för titeln. Eller den lite mer återhållsamma midtemposingeln “Dance all night” med sina plockade gitarrfigurer i verserna. Och “Girls want rock” låter som en fortsättning på The Hellacopters “I’m with the band”. Förresten är koskällorna återkommande på fler låtar.
Kiss/AC/DC-riffen i “Backscratcher” är också smittsamma, säkert ett måste för varje coverband världen över om amerikanska Free Energy bara existerat i rätt tid och rum(läs: ej senaste 30 åren). “Hold you close” kunde ha platsat på vilket The New Pornographers-album som helst. Och för varje hey, yeah, c’mon, ooh, na-na-na och woah(de är inte få…) vinner dom en ny lyssnare, bara nya lyssnare nu ger dom chansen. För den måste dom få.
Och allt det ovanstående gör att jag till och med kan ha överseende med att ett par låtar hamrar på med riffen och koskällorna lite på måfå utan riktig mening eller mål. Och att “True love” är mer Coldplay/The Killers än Cheap Trick. Och trumpeterna i avslutande “Time rolls on” låter malplacerade i en annars förträfflig låt, handklapp och allt.
Om någonting här i världen skulle trigga The Hellacopters till återförening är detta förmodligen den utlösande faktorn som behövs. Kan inte tänka mig annat än att Free Energys klibbiga riff skulle locka fram alla dom latenta ditona som finns någonstans där innanför Dregens piercade lekamen.
Första känslan är att man vill hjula över vardagsrumsgolvet av ohämmad lycka när Love Sign spelas, och den känslan verkar bestå även efter några spelningar ytterligare. Deras förra skiva(som jag dock inte hört ännu), debuten Stuck On Something, producerades otippat nog av James Murphy(LCD Soundsystem) och ska tydligen låta lite som The Cars, vilket är incitament nog att kolla in även den.
PS. Att albumet dessutom släpps på min sons födelsedag tar jag som ett positivt tecken. Det utan att vara ett uns skrockfull. Bara en sån sak. DS.
Bästa spår: “Electric fever”, “Girls want rock”, “Street survivor”
songsforwhoever.com 