Lyssna på Spotify: Mike Viola “Electro de Perfecto”
Mike Viola är (o)känd för dom flesta som rösten bakom soundtrackhiten “That thing you do” från Tom Hanks-filmen med samma namn. Han har även verkat under radarn med flertalet album sedan nittiotalet, både solo och med The Candy Butchers.
Beatles-pastischen “That thing you do”(filmen handlade ju om ett fiktivt sextiotalsband med Hanks som manager) skrevs av mångsysslaren Adam Schlesinger, medlem i Fountains Of Wayne, Tinted Windows och Ivy(utöver alla gästspel och produktionstjänster). Schlesinger har även varit delaktig i Electro de Perfecto, Mike Violas nya album som släpptes igår fredagen den 13:e, där han skrivit bästa låten “Get you back” tillsammans med Semisonic-gitarristen Dan Wilson.
Men “Get you back” är inte det enda som är bra på Electro de Perfecto, som ändå är Violas hantverk i övrigt. Precis som det ska vara har han sprängt in så många “oooh”- och “aaah”-körer, distinkta gitarrackord och Paul McCartney-basgångar han bara kan. Violas röst påminner i fler än en låt om Romeo Stodarts(The Magic Numbers). Mestadels är melodierna också där, även om dom inte lyckas fullt ut på alla tio spår.
The Smithereens bästa stunder är allerstädes närvarande, och skivan känns som en lillebror till supergruppen Tinted Windows dunderalbum från 2009, som bestod av Taylor Hanson, Adam Schlesinger, James Iha(Smashing Pumpkins) och Bun E. Carlos(Cheap Trick), vilket inte ska ses som en nedvärdering.
Electro de Perfecto kan mycket väl bli the soundtrack of my summer.
Bästa spår: “Get you back”, “Me and my drinking”, “Soundtrack of my summer”
Lyssna på Spotify: Clem Snide “Joan Jett of Arc”
Bara ordleken i titeln gör att man blir intresserad. Och Eef Barzelays sätt att leka med ord och humoristiskt visualisera vardagslosers är lika omtumlande som stavningen av hans namn.
Det är alltid en upplevelse att lyssna till ett nytt Clem Snide-album. Mest för att få höra vad Eef tänkt berätta om, men också för dom bländande alt-country-melodierna. Dom gör dessutom lite vad som faller dom in; vill dom rocka hårt så gör dom det, vill dom slänga in ett blåsintro från en New Orleansbegravning så gör dom det också. Alltså blir det aldrig tråkigt, och man njuter ännu mer av dom traditionella, raka låtarna.
För några år sedan stod Clem Snide på Debasers scen och Barzelay berättade högtidligt att ”nästa låt handlar om att bli av med oskulden”. Det fattade vi. Men hur det var berättade han aldrig.
Lyssna på Spotify: The Equals “Black skin blue eyed boys”
London-baserade The Equals var inte bara Eddy Grants språngbräda mot en framgångsrik solokarriär, utan något man mycket hellre lyssnar till än “Gimme hope Jo’anna”. Medlemmarna var både svarta och vita och musiken var en mix av soul, rock, ska och en dos av deras västindiska rötter(Grant var född delvis uppvixen i Guyana).
Deras största hit “Baby come back” från 1966 blev på nytt en framgång i mitten av 90-talet då Pato Bantons popversion härjade på listorna(med hjälp av Ali Campbell från UB40), och The Clash spelade in en version av “Police on my back” till Sandinista! 1980. “Black skinned blue eyed boys” blev också en mindre hit för The Equals, och alla tre låtar ger en bild av hur varierande influenserna var. “Baby come back” var ska-rock som skulle förfinas av The Specials, The Beat och övriga ett decennium senare, medan “Black skin blue eyed boys” visade mer inverkan av soul och funk.
Detta var en kampsång med talande titel mot rasismen, och på sätt och vis banade dom faktiskt väg för hela Two Tone-rörelsen.
Lyssna på Spotify: M. Ward “A Wasteland Companion”
När jag 2009 var på Debaser Medis och såg Matt Ward minns jag att jag förvånades över hur hårt han rockade live. Jag förväntade mig en folksångare med jesusknäppare och lite avvägt komp, inte alls road house-rock’n’roll. Möjligen var jag lite naiv, för lyssnar man på hans tidigare skivor finns dock tendenserna.
Men på skiva är det en annan sak, energin som utsöndras från scengolvet går inte alltid att omsätta i tvådimensionellt. Ward skiter dock i det även på sitt nya album A Wasteland Companion, han slänger in en och annan rocker mellan varven, och resultatet blir lika halvspretigt som det brukar vara. Det kan vara bra att variera ett album för dynamikens skull, annars flyter allting ihop till en enda stor kaksmet, men hans försök till rawk’n’roll tar bort en del av charmen.
M. Ward har så mycket att komma med på egen hand att han inte behöver leka Jack White(”Me and my shadow”) för att visa sin mångsidighet, det räcker så bra ändå om han bara kunde tygla ett par spår som tillåts vara lite för yviga. Faktum är att tankarna leder till Dennis Wilson, som kunde göra så vacker musik men som bröt förtrollningen rätt vad det var med valhänta försök att dra en rocklåt(både på Pacific Ocean Blue och med The Beach Boys), men som istället kunde låta ansträngt och klumpigt.
Det mesta på A Wasteland Companion är dock oklanderligt. Han fingerplockar på sin
akustiska som en annan Paul Simon, och den vackra inledande ”Clean slate” dekorerar
han med en rostig dobro. På ”Crawl after you” får man intrycket att han sitter ensam vid pianot på en mörk scen i den enda tända spotlighten, med resten av kompet pålagt i efterhand. Musikerna som deltar i studion(egentligen pluralis, då skivan är inspelad i sex olika städer) är förstås kompetenta och inkluderar Howe Gelb(Giant Sand) samt Monsters Of Folk-kompisen Mike Mogis(My Morning Jacket). På ”Sweetheart” får vi en bonuslåt med She & Him då Zooey Deschanel är Wards duettpartner. Poppiga ”Primitive girl” hade för övrigt kunnat ha ingått på något av det sidoprojektets album, medan avslutande ”Pure
joy” är precis vad den heter.
Lyssnar man igenom Wards samtliga skivor så kan det vara svårt att skilja dom från varandra, och lite är det nog det som är hans problem. Det är så stabilt och bra att man nästan önskar att han ibland gjorde något crazy(förutom rawk) och rätt vad det var gjorde ett elektroniskt, eller ett countryalbum, eller nåt. Men då skulle vi väl hacka på det också. Kraven blir höga när intelligensen är hög.
För allt mitt gnäll här ovan så är ändå de lite lugnare låtarna så gudomliga att vi måste komma ihåg att dom utgör lejonparten av både det här albumet och Matt Wards repertoar i stort. Man ska inte låta en liten klick förstöra helhetsintrycket, lite som den där högljudda snubben i publiken som hojtar och önskar det givna extranumret redan när ridån går upp.
Jag avslutar med en enda uppmaning: var som folk, Matt. Det är då du är som bäst.
Lyssna på Spotify: Midlake “Head home”
Ofta bakas Midlake in i samma genre som My Morning Jacket och Fleet Foxes. Rutiga lumberjackskjortor, lite oregerligt hårsvall och framför allt – skägg. Skäggrock. Ändå kanske Midlake är dom minst skäggiga i jämförelse, sett till ansamlingen ansiktsbehåring per band.
Deras vackra stämsång, som är en viktig beståndsdel i deras lätt psykedeliska indierock, hamnade efter det lo-fi-aktiga debutalbumet Bamnan and Silvercork 2004 i än högre grad i förgrunden. 2006 blev det unisont hyllade The Trials of Van Occupanther albumet på allas läppar, och inte utan orsak. Visst låter det lite mycket Thom Yorke om Tim Smiths röst ibland, men 70-talet i musiken kommer snabbt in och avstyr den känslan.
En tillhörande anekdot: när jag hade beställt albumet på internet och det anlände med posten hemma lyckades det vadderade kuvertet på något sätt kilas fast i brevinkastet. Tack och lov var skivan oskadd, men låter det för krystat att säga att skägget bokstavligen hade fastnat i brevlådan?
Lyssna på Spotify: Morphine “Cure for pain”
Morphine var ett alternativ inom alternativrocken. Dom visade att man kunde spela bluesbetingad rock helt utan gitarrer. Istället fyllde dom sin ljudbild med alt- och tenorsaxofoner som på ett förunderligt men effektivt sätt verkade i samma kanaler som normalt innehöll elgitarrer.
Mark Sandman spelade dessutom tvåsträngad bandlös bas, som också gjorde deras sound till något extraordinärt. Hur mycket Morphine än fick goda recensioner och till slut lockades över till storbolaget Dreamworks från Rykodisc så förblev dom det dom var dömda till att vara: ett kultband.
1999 under en konsert i Italien så fick Mark Sandman en hjärtattack på scen och dog. Helt enligt kultbandsmanualen. Inte klokt egentligen.
Lyssna på Spotify: Moloko “The time is now”
Blanda aldrig ihop arbets- och kärleksrelationer, det går bara åt skogen med antingen det ena eller det andra. Oftast bägge delarna, som för Moloko. Róisín Murphy och Mark Brydon startade bandet som ett par, men avslutade det efter att ha gått ifrån varandra.
Den som någon gång hört en Chill Out-samling kan inte ha undgått deras största hit, den avslappnade discopopen i ”Sing it back”, som är lika given på varje sådan kompilation som Bingo Rimér på ett kändisparty. Chill Out-samlingarna var ämnade för alla semestrande engelsmäns lata och rosabrända-ölmage-dagar vid hotellpoolen, och fylldes med en viss portion bra trip-hop, latino jazz och folk. Dessvärre också med urtråkig instrumental nu-jazz som någon fått för sig att man kan chilla till, när det snarare lät som musik man hörde under amatörskapade bildspel på något museum i början av nittiotalet.
Molokos bästa låt är ”The time is now”, som givetvis också platsar på vilken liknande samling som helst, men när Róisín Murphy sjunger om att leva i nuet och se till att nuet varar så tar man det på allvar. Motsägelsefullt nog med tanke på hur det sedan gick med hennes och Brydons förhållande.
Give up yourself unto the moment
The time is now
Give up yourself unto the moment
Let’s make this moment last
Men allra bäst är första textstrofen:
You’re my last breath
You’re a breath of fresh air to me
Lyssna på Spotify: Fad Gadget “Life on the line”
För att inte kunna spela ett enda instrument så lyckades Frank Tovey rätt bra med att skapa musik. Han började med att exprimentera med bandspelare och att klippa och klistra, senare underlättades hans skapande av de billigare syntar som kom ut på marknaden i början av 80-talet, precis som för hans efterföljare i Depeche Mode. Jag skriver efterföljare eftersom Fad Gadget faktiskt var den första artist som fick skivkontrakt med Mute Records.
Som man kan höra på “Life on the line” så hade Tovey tydligen egen nyckel till Vince Clarkes syntförråd, men Toveys mörka texter och torra skeptiska sångröst var skillnaden mellan honom och Top of the pops. Därmed inte sagt att hans musik inte är lättillgänglig. “Life on the line” är så paranoid som man kan vara för framtiden, en misstänksam historia om hur vi alla bara föds till att leva det liv som världen beslutat. Och hur vi bara får skriva under kontraktet utan vidare.
Frank Tovey dog 2002 av en hjärtattack, 45 år gammal. Livet hade rivit hans kontrakt för gott.
Lyssna på Spotify: Little Feat “Truck stop girl”
Dom må ha gjort en av dom mest legendariska truckerlåtarna, “Willin'”, men “Truck stop girl” är nog i så fall silvermedaljören i det racet. Precis som Lowell George visade med sin soloskiva Thanks, I’ll eat it here 1979, så bestod Little Feats segerrecept av ett antal ingredienser; blues, rock, country och soul.
“Truck stop girl” är närmast poppig countryrock på papperet, och, kort som den är, effektiv nog att lämna en efter varje lyssning med en önskan om att sätta den på repeat. Unge Danny har åkt och längtat efter tjejen på långtradarsyltan, och fylld av hopp rullar han in med 18-meterssläpet på gårdsplanen. Det slutar så illa(spoiler-varning): stackars Danny får nobben inför hela stället, drar iväg utan att spänna fast sig och sen är det inte mycket kvar av förarhytten. Även fast samma uppgång och fall utspelar sig i nästa lyssning kan man inte låta bli att hoppas på motsatsen. Nästan lika naivt som när Danny tror sig ha en chans på den ouppnåeliga tjejen.
Lyssna på Spotify: Animal Collective “Summertime clothes”
Okej, jag är den förste att erkänna att Animal Collective inte är det lättaste att ta in, men det här är nog det mest lättflytande vi kan vaska fram. Och fortfarande intelligent, om någon nu begär det. Influenser som Flaming Lips får nog ta på sig lite av skulden för att vi fick detta band i knät, men det kan både vi och dom ta.
Alltså, man kan vända och vrida på dom här excentriska personerna, men man vet fortfarande inte var man ska börja. Rätt och slätt så är det svårt att hitta en generell beskrivning, men Animal Collective handlar inte så mycket om ett band som om ett koncept. Konstskolerock som kräver sin lyssnare för att förstå, men under den mest psykedeliska och experimentiella fernissan så finns det ändock ett vanligt rockband. Nästan.
“Summertime clothes” är en liten short story som utspelar sig under en av dom där rysligt varma och svettiga sommarnätterna, när man inte kan sova för att lakanen bara klibbar fast runt kroppen. Vad gör man då? Jo, självklart ger man sig ut på stadens vakna nattgator och dansar, tittar på folk, slänger av sig strumporna och – ordet är så självklart när man läser det – LEVER!
Sen när regnet kommer i gryningen så går man och lägger sig igen och svalkan från dom fallande dropparna ger en det lugn man behöver. Alla vi som har upplevt detta i en eller annan form vet vad jag menar. Eller rättare sagt vad Animal Collective menar.
songsforwhoever.com 