Lyssna på Spotify: Eighth Wonder “I’m not scared”
Betraktad som ett Guilty Pleasure av somliga, men faktiskt en grymt bra låt som har århundradets hook. Och är lite av ett tidsdokument som ändå är fullt lyssningsbart så här över tjugo år efteråt. Men nästan allt av och med Pet Shop Boys är ju det.
Annars har blonda, sockersöta sångerskan Patsy Kensit dragit fram i mediaskvalet ganska bra, dels med sin roll i Dödligt vapen 2, men även som rock’n’roll-hustru x 4. Hon har i
sann Ulrika Jonsson-anda avverkat följande äkta rockband:
– Big Audio Dynamite(Dan Donovan 1988-1991)
– Simple Minds(Jim Kerr 1992-1996)
– Oasis(Liam Gallagher 1997-2000)
– Haysi Fantayzee(Jeremy Healy 2009-)separerade, ej ännu skilda
På hennes indiecred-pluskonto skall tillskrivas att hon i tonåren även dejtade Michael Head(The Pale Fountains, Shack) under tidigt 80-tal. På minuskontot kan man dra av hennes medverkan i brittiska versionen av dans-TV-spektaklet Let’s dance.
”I’m not scared” är en karbonkopia av Pet Shop Boys själva, med sin programmerade syntmelodi som grund till den redan nämnda stönande ”uh-uh-uh-uh-uh-uh-uuh”-hooken. Genialt grepp.
Lyssna på Spotify: Terry Callier “You’re goin’ miss your candyman”
Första gången jag hörde “You’re goin’ miss your candyman” föll jag ner på knä och bad böner om att den skulle finnas med på albumet What color is love. Vilket den gjorde. Ett album jag aldrig hört till dess, men desto mer sett. Omslaget är nämligen lika högaktat som musiken det innehåller.
Den rökande, nakna skönheten på fotot ser mer eller mindre ut att lyssna till Terry Callier, avslappnat ihopsjunken i en fåtölj, som om det försiggått fysiska aktiviteter tio minuter tidigare. Och det är väl så man uppfattar Calliers musik.
En musiker som inte saknar stil, men väl stilar. Det går helt enkelt inte att placera honom i någon speciell genre. Folk, jazz, funk, soul, rock, you name it. Och den över sju minuter långa ”You’re goin’ miss your candyman” är hans mästerverk. Callier sjunger sexigare än sexigast om…sex, och basslingan är något som James Jamerson skulle ha kunnat fingra fram.
Lyssna på Spotify: Justin Townes Earle “Mama’s eyes”
Jag har lite av en Justin Townes Earle-frenzy just nu. Nya albumet Nothing’s gonna change the way you feel about me now kom nyligen ut(min recension läser du här), och jag har ändå inte tröttnat på hans tidigare album.
Hans bästa låt fram till nu är tveklöst ”Mama’s eyes” från Midnight at the movies. Om vi ska fortsätta med Ryan Adams-jämförelserna så förstår ni vad jag menar när ni hör denna. På nya albumet tar Earle ånyo upp det ämne som skulle kunna vara känsligt, nämligen att han är Steve’s grabb. I ”Mama’s eyes” både jämställer han sig med och fördömer sin far, till synes för att han anser att dom är alltför lika, på gott och ont. Men han har sin mammas ögon. Dom som ser skillnaden mellan rätt och fel. Och som inte tittar för djupt ner i flaskan eller som blundar för verkligheten.
Lyssna på Spotify: Blind Melon “Soup”
Säger vi Blind Melon så säger vi Led Zeppelin i nästa andetag. Eller Free eller Lynyrd Skynyrd. Medan dessa influenser var starka hos Blind Melon och deras riffiga sjuttiotalsrock var det tyvärr inte bara det musikaliska som gick i arv, utan även rock’n’roll-dödens fula nuna.
Blind Melon hade sina rötter till stora delar i Mississippi,men bildades i Los Angeles där dom levde ihop som ett kollektiv medan dom kämpade till sig skivkontrakt. Shannon Hoon(som hade körat på Guns’N’Roses ”Don’t cry”; Hoon kände Axl Rose genom sin syster hemma i Indiana) träffade dom på en fest hos en gemensam bekant. Det sound som skulle bli synonymt med bandet kompletterades av Hoons extremt ljusa, hesa och bitvis änglalika röst.
Shannon Hoon var en stor personlighet med stark utstrålning, inte minst som visade sig i ett minnesvärt och kaotiskt framträdande på Woodstock-festivalens återuppståndelse 1994, då han stod på scenen fullt sminkad och utklädd till kvinna och fick för sig att slänga ut trummor i publiken. Samtidigt visade hans sångtexter en mörkare och bräckligare sida, liksom att han hade en alltför stor smak för rocklivets nedbrytande frestelser och detta gjorde att han fastnade i drogberoendet.
Bandet led svårt och fick honom till slut att checka in på rehab efter en avbruten turné 1994. När han året efter sedan blev pappa så övertygade han alla om att han var redo för att turnera igen efter att Soup släpptes 1995, trots att han inte avslutat sin behandling. Kompromissen med en medföljande avvänjningsrådgivare gick åt pipan när Hoon struntade i alla råd och inte kunde hålla sig ifrån drogerna. Rådgivaren gav upp och hoppade av turnén.
Bara några dagar efter avhoppet, 21:a oktober 1995, hittades Hoon död av en överdos i bandets turnébuss. Den lite psykedeliska ”Soup” är delvis inspirerad av Kurt Cobains självmord, men valdes konstigt nog bort inför utgivningen av albumet med samma namn. Cobain brukar räknas in i The 27 Club, bestående av rockstjärnor som på olika sätt gått ur tiden vid samma ålder.
Shannon Hoon hade fyllt 28 år 26 september 1995, mindre än en månad före sin död. Sånär att han även på den punkten drog en egen parallell till sina föregångare.
Lyssna på Spotify: Primal Scream feat. Kate Moss “Some velvet morning”
Bara det faktum att Kate Moss är i närheten av en mikrofon borde få en del frågetecken att ploppa upp. Men det är faktiskt inte en så dum version av Lee Hazlewoods och Nancy Sinatras gamla duett. Den som inte är alltför naiv fattar ju att Kate inte har tilldelats en sångstämma i stil med Whitney, Mariah eller Céline. Inte heller som Nancy. Hon till och med viskar fram stora delar av låten, kanske medvetet efter förutsättningarna.
Den “Some velvet morning” vi hör här togs med på samlingen Dirty hits 2003, men låten hade redan året innan funnits med på den halvdana Evil heat. Hade dom tagit med den här fräscha versionen redan på albumet och kört ut den på singel så vete fåglarna om dom inte hade haft lite större lycka. Indiediscots största floorfiller finns här för dig.
Lyssna på Spotify: XTC “Then she appeared”
När man älskar något så kan man älska vissa delar lite extra. Jag älskar förstås hela min fru, men älskar hennes hals och nacke lite mer. Och hennes glada ögon.
Men det här ska handla om XTC. Och hur man kan älska dom, men vissa delar lite extra. Jag är mer förtjust i deras mer Beatles-influerade alster än deras frenetiska tidiga album som skiftade i nyanser av punk, pop och rock.
“Then she appeared” spelades först in för att ges ut under pseudonymen The Golden som en flexidisc(kommer någon ens ihåg dessa?) tillsammans med en musiktidning under 80-talet. Men tidningen gavs aldrig ut och således ej låten. Den hamnade istället i ny version på deras sista album för Virgin, Nonsuch. Och det enbart för att producenten Gus Dudgeon krävde att den skulle med. Faktum är att han till och med hörde en singel i låten, men förstås gjorde inte Andy Partridge det. Och så undrar man varför XTC alltid var och förblev ett kultband?
“Then she appeared” var också på tapeten för ett pastisch-bubblegum-album som aldrig blev verklighet. 12-strängad gitarr, nonsenstext och körer som plockade från vad som helst med Ohio Express eller 1910 Fruitgum Co. är starka indicier för att Dudgeon hade rätt i singelpotentialen.
Marie Celeste som Partridge nämner var för övrigt ett mytomspunnet spökskepp som hittades på drift på Atlanten 1872, till synes övergivet trots fint väder. Hela båten var orörd och besättningen(“…the giggling crew of Marie Celeste…”) återfanns aldrig.
Lyssna på Spotify: Antony and The Johnsons “You are my sister”
Titeln till trots hade den här låten inte kunnat sjungas in av några andra än Antony Hegarty och Boy George. Om du inte är övertygad om det, försök då föreställa dig att Mariah Carey och Céline Dion hade gjort den istället. Känns inte riktigt bra, va’?
2000-talets vackraste, bräckligaste, och kanske märkligaste, vibrato innehas av Antony Hegarty. En så speciell röst är det få människor som berikas med, och man får vara glad att den berikar oss lyssnare.
Flankerad av transa-pionjären Boy George gjorde Hegarty en av dom vackraste balladerna vi hört, och fick folk att börja gråta fast dom inte visste varför. Men det kan vara nyttigt att gråta ibland, så varför inte?
Lyssna på Spotify: Elton Motello “Jet boy jet girl”
Ett gay-anthem måste inte ha med Melodifestivalen att göra. Inte heller med Village People. Det kan lika gärna vara Plastic Bertrands belgiska punkpop omgjord med ny engelsk text.
”Jet boy jet girl” var lite kontroversiell när den kom ut 1977, självklart på grund av sin historia om hur en ung tonårspojke blir förförd av en äldre man. Men den var också gjord med glimten i ögat, vilket är det som med tidens rand har blivit det bestående intrycket.
”Ca plane pour moi” blev en hit med Plastic Bertrand, eller Roger Jouret som han egentligen hette. I en Milli Vanilli-liknande historia så visade det sig dock vara producenten Lou Deprijck som sjöng på inspelningen. Som om det inte var rörigt nog så spelades låten in i sin engelskspråkiga version först, trots att originalet var på franska. Alltså kom cover-versionen ut först, men den släpptes på nytt efter att Plastic Bertrand fått sin hit. Hängde du med?
Gay-anthem eller inte, ”Jet boy jet girl” höjer stämningen på vilket party som helst.
Lyssna på albumet på Spotify
Har man ett efternamn som Earle, en styvmor som heter Allison Moorer och ett mellannamn som Townes så kan det ge förpliktelser som inte vem som helst kan uppfylla. Men även om Justin Townes Earle gör musik som om han vore Steve Earles och Townes van Zandts kärleksbarn, så är han förstås bara Steves avkomma, åtminstone sett till blodsband. Likheterna med Ryan Adams är så ofrånkomliga att man får intrycket att Earles hemsida inte nämner Adams som influens endast därför att. Det skrivs inget om vare sig Steve Earle eller Townes van Zandt heller, slår det mig, så vi släpper dom två. Även om Justin själv nämner sin far redan i skivans allra, allra första textrad.
Däremot ska vi ta upp Ryan Adams lite grann. Båda två har varit struliga vid sidan av musiken, talangerna har kombinerats med droger och alkohol. Båda började förlora greppet om sitt skapande tills dom nyktrat till(Adams på egen hand, Earle på rehab) och numera hittat musan igen. Som sångare är dom varandras tvillingar, och som låtskrivare ter sig samma begåvning uppenbar. Albumet Nothing’s gonna change the way you feel about me now är dessutom inspelad i en ombyggd kyrka i Adams hemstat North Carolinas västra bergstrakter, helt och hållet live utan några pålägg, under en fyradagarsperiod. Något Adams också gärna roat sig med tidigare.
Earle låter sig kompas av bland annat ståbas, något som ger albumet än mer av den organiska känsla som liveinspelningen redan byggt upp. I ”Down on the Lower East Side” låter han som Tom Waits i allt utom rösten, i avslutande ”Movin’ on” som Adam Duritz och Counting Crows. Alla influenser till trots står Earle helt på egna ben och har en helt egen identitet i sin musik. Ta bara den rhythm & blues-dränkta ”Baby’s got a bad idea” med sitt blås.
Detta är till stora delar ett balladalbum som skiftar mellan huvudsakligen country, folk och lite soul. Det finaste exemplet är den sorgsna “Unfortunately, Anna”. Och jag kan föreställa mig hur en hel konsertlokal står stilla när Earle framför den lågmälda(trummorna är så tysta att dom nästan tassar fram) och självbiografiska ”Won’t be the last time” på scenen. Skulle någon ha råkat glömma mobilsignalen på under den låten, så lär den personen få ett tidigt avslut på livet.
Albumet slösar inte med onödigheter, varje instrument finns med därför att det fyller en funktion, och den relativt korta skivan(10 låtar på en halvtimme) lämnar en med den längtansfulla känslan av att vilja höra om den igen efter varje genomspelning. Samt med frågan om vem i familjen Earle som egentligen är det största geniet.
Lyssna på Spotify: Héroes Del Silencio “Entre dos tierras”
På väg till Cypern och Ayia Napa för studentresa under två veckor. I Scanair-planet söderut säljs förstås hörlurar ombord för alla som vill lyssna på musik under resans gång. Normalt brukar jag släpa med mig egen musik i form av blandade kassettband på min Sony Walkman-freestyle. Men inte den här gången, på grund av svaj orsakat av taskigt tonhuvud.
Jag köper ett par lurar och tvingar mig igenom Right Said Fred och London Boys innan jag bestämmer mig för att prova Medelhavs-kanalen. Där finns allt som bjuds på resmålen, bland annat “Zorba” slår det mig. Efter den så kommer något okänt spanskt, men med ett intro som är så majestätiskt att det inte går att skippa förbi. Det är “Entre dos tierras”.
Eftersom detta skedde nästan 20 år före Spotify och 5 år före internet nådde mig, så hade jag helt ärligt ett helvete att försöka komma ihåg låten. Jag gjorde allt jag kunde för att inte glömma den tills jag fick möjlighet att börja efterforska, väl hemkommen och tillnyktrad till Svedala. Till slut hittade jag skivan på NK i Stockholm, och Senderos de traicion blev snabbt en favorit under ett par år.
Spansk rock, kan det vara något? Ja, det kan det. Lyssna själv då. Majestätiskt var ordet.
songsforwhoever.com 