Lyssna på Spotify: Sly & The Family Stone “Sing a simple song”
Yaaaaa, Ya-ya-ya-yah! En fest kan inte höjas högre än med en dum, enkelt trallande svängande sång. Sly & The Family Stone’s lätt psykedeliska soul har haft inverkan på musiker under lång tid, egensinnig som den var.

”Sing a simple song” har familjens adelsmärke, den växelvisa sången, och samspelet mellan Freddie Stone’s gitarr och Larry Graham’s bas är perfekt sammanflätat. Egentligen är det inte mycket till text i den här, budskapet är bara att vi ska sjunga i duschen och överallt vi känner för det. Ok då, inte mig emot.

Lyssna på Spotify: Eels “3 Speed”
Få bräcker Mark Oliver Everett vad gäller personliga tragedier. Han hittade sin far död av en hjärtattack när han var 19, och när han fått ett mindre genombrott med låten ”Novocaine for the soul” så begår hans storasyster självmord efter många års psykiska problem och depression, följt av att hans mor går bort i sviterna av lungcancer(då har jag inte ens nämnt kommande skilsmässa och att hans kusin var flygvärdinna på det plan som kraschade in i Pentagon i 9/11 2001…). I det läget valde E(hans pseudonym i bandet) att göra upp med sorgen och helt enkelt tillägna den ett helt album.

Electro-shock blues är fylld med vemod och är en ärlig beskrivning av hur jävligt livet kan vara mot vissa utan att den för dens skull är beklagande och självömkande. “3 Speed” är en blick på barndomen genom hans syster Elizabeth’s ögon när livet gick ut på att cykla på en 3-växlad och drömma om en egen ponny för att glömma sin känsla av ensamhet.

Life is funny
But not ha ha funny
Peculiar I guess
You think I got it all going my way
Then why am I such a fucking mess?

Läs Mark Oliver Everett’s självbiografi “Things the grandchildren should know”. Gör det nu.

Lyssna på Spotify: Leonard Cohen “Famous blue raincoat”
Omslaget till Songs of Love and Hate är ikoniskt, precis som den här låten. Men Cohen själv minns inte längre vad den handlar om, han kommer inte ihåg något triangeldrama som han kände sig tvungen att skriva om. 1972 berättade han dock om hur han skrivit låten ”till en kvinna som jag var tvungen att dela med en annan man. Men ni vet, det är sant det dom säger, att det finns inga lediga män förrän det finns lediga kvinnor”. Fortfarande inte så mycket klarare, va’?

Om han någonsin skickade brevet är oklart, men han var i alla fall respektfull nog att avsluta med “Sincerely, L. Cohen.”

Första gången jag hörde ”Famous blue raincoat” var en sommarkväll i en TV-fri kolonistuga i västra Skåne. Regnet vräkte ner, stearinljusen var tända, en calvados upphälld – och en nyinhandlad Songs of Love and Hate i CD-spelaren. Mycket mer än så kan man inte begära. Vem sa att semestern måste vara solig för att vara lyckad?

Lyssna på Spotify: The Streets “It’s too late”
Vill man ha en verklighetsskildring av 2000-talets Storbritannien så är det bara att vända sig direkt till Mike Skinner’s alter ego The Streets. Klubblandskapet ligger öppet och det är en upplevelse att få vara med på puben och ta en pint, träffa alla ”geezers” och jaga kjoltyg på London’s nattklubbar.

Skinner varken rappar eller sjunger, han bara berättar på rim om hur det funkar när en 20-plussare försöker njuta av livet i nutid, utan tankar på framtiden. En stor del av hans dragningskraft utgörs av hans brutala cockney, som gör det hela än mer autentiskt.

I den dramatiskt arrangerade “It’s too late” får vi följa med när hans flickvän tröttnar på hans tidsoptimism och brist på respekt för henne och till sist gör slut för att han aldrig kommer i tid. Kort sagt: en samhällsorienterad house-kärlekslåt för det nya millenniet. Jag förstår inte varför ingen kritiker eller skribent framhäver den här.

Bästa textstrofen:

We first met through a shared view
She loved me and I did too

Lyssna på Spotify: Tom Petty & The Heartbreakers “The waiting”
Många blev förvånade när legenderna och tungviktarna Dylan, Harrison och Orbison 1988 bildade Traveling Wilburys i sällskap med Jeff Lynne och – Tom Petty. Vid närmare eftertanke dock: förutom att alla under den perioden samverkade på olika sätt så hade Tom Petty ändå byggt upp en trogen skara fans och ett antal gedigna rockalbum på egen hand.

Petty var på många sätt också en man med stor integritet som inte lät sig hunsas av någon. När albumet ”Hard promises”(där ”The waiting” finns med) skulle släppas planerade skivbolaget MCA att höja albumpriset till $9.98 istället för det vedertagna $8.98. Petty reagerade så starkt på detta att han som motaktion tänkte ändra albumets titel till ”Eight Ninety-Eight”. Han menade att det ju skulle vara han som fick stå där som skurken med namn och bild istället för girigbukarna på MCA. Det slutade med att man gick på Tom Pettys linje.

De 12-strängade The Byrds-influenserna fanns med redan 1976 i debutsingeln ”American girl” och har hängt med sedan dess(en cover av “I’ll feel a whole lot better” fanns med på “Full moon fever” 1989). ”The waiting” använder detta som ett segerrecept snarare än att försöka ducka för det. Låten visar också att Tom Petty & The Heartbreakers var ett samspelt band, även om Petty var galjonsfiguren; Stan Lynch’s avslappnade trumspel och körsång, den klassiskt skolade Benmont Tench’s smekande orgel, Ron Blair’s melodiösa bas och Mike Campbell’s säckpipa till lead-gitarr.

Fotnot angående skivomslaget: jag kan inte tro annat än att Per Gessle inspirerats av “Hard promises” inför sitt “Son Of A Plumber”-album. Mitt i en skivaffär, och Petty är en av Gessles förebilder.

Lyssna på Spotify: Sam Phillips “I need love”
Jag har tappat räkningen på hur många låtar som spelats in med titeln “I need love”. LL Cool J, Julie Miller, Deep Purple, you name it. Men det finns en som är att föredra, även om Julie Miller också gör rätt för alla lyssnare hon kan locka till sig.

En helt ny karriär fick Leslie Ann Phillips när hon lade ner den kristna popkarriären och istället i par med T-Bone Burnett gav ut rockskivor under namnet Sam Phillips, ej att förväxla(om det nu ens är möjligt) med Sun-legenden som upptäckte Elvis.

”I need love” är det plötsliga uppvaknandet från en kvinna som just insett att hon levt med en tölp och förtjänar bättre. Refrängen sköljer över en som en tidvattenvåg, mycket tack vare Sam Phillips’ egen mångdubblerade stämma.

Lyssna på Spotify: Hunters & Collectors “Throw your arms around me(Live)”
Lika bra jag erkänner det direkt: jag har en fetisch för rock och pop från Down Under: Split Enz, Crowded House, The Go-Betweens, The Triffids, Nick Cave, Empire Of The Sun. Minst en gång i veckan måste jag ha en dos av Oz- eller Nz-rock. Neil Finn är en av tidernas bästa låtskrivare.

Med det sagt så kan vi övergå till att “Throw your arms around me” är en av världens bästa låtar. H&C’s ledare Mark Seymour’s bror Nick är basist i Crowded House och dom insåg att ska man göra en cover ska man göra det av en bra låt, internationellt välkänd eller ej. Tack vare dom hittade jag tillbaka till H&C efter en tid av minnesförlust, efter att dom under många år inkluderat “Throw your arms around me” i sin liverepertoir.

Låten var i sitt ursprung en rockballad(ej att förväxla med powerballad) från albumet “Human frailty” från 1986, men den här liveversionen från 1998 fångar det sköra och vackra i låtens enkelhet, inte minst tack vare Mark Seymour’s karaktäristiska stämma. Fråga vem som helst i publiken som sjunger allsång så vet du.

Lyssna på Spotify: Alejandro Escovedo “Wedding day”
Min och min älskade hustrus bröllopsdag ska naturligtvis firas med Alejandro Escovedos “Wedding Day”. Även om vi gifte oss i Nyköpings Rådhus i hemlighet och stack till London direkt efter ceremonin så ville vi ha en egen bröllopslåt.

”Wedding Day” fick dock inte glänsa förrän 1,5 år senare när våra nära och kära kvitterade ut den stora festen som vi var skyldiga, då som ackompanjemang till ett bildspel från dagen D. Att välja låt till sin stora dag är lika viktigt som svårt. Man vill ju att det ska vara ens egen låt, inte allmän egendom. Cecilia Vennerstens ”Det vackraste” och Lundells ”Kärleken förde oss samman” ingår snart i psalmböckerna, och Kents ”Utan dina andetag” har seglat upp från singel-B-sida till topplistan över de mest valda bröllopslåtarna. Absolut fina sånger, framför allt Lundell och Kent, men det går att gräva djupare.

Alejandro Escovedo är en stor favorit hos undertecknad, och har verkat ovanför, men bara strax ovanför, radarn inom Alt-country under många år nu. Beundrad av många, inkl Bruce Springsteen, räcker det att nämna några av artisterna som spelade in hans låtar till dubbel-CD:n Por Vida: A tribute to the songs of Alejandro Escovedo: Lucinda Williams, The Jayhawks, Son Volt, Ian Hunter, M. Ward, Steve Earle, John Cale mfl.

Överskottet från hyllningsskivan användes för att betala Escovedos sjukhusräkningar efter att ha behandlats för Hepatit C, eftersom amerikanska musiker ofta saknar sjukförsäkring. Efter allt som Alejandro Escovedo har givit så har jag dåligt samvete för att jag inte köpt den skivan, men jag får försöka ta igen lite genom att sprida hans namn vidare så hans låtar spelas åtminstone på Spotify. Skämmes annars.

Lyssna på Spotify: Elvis Costello & The Attractions “You little fool”
Hur mycket din dotter än lovsjunger sin nya pojkvän så är pappas skitstövelradar alltid i stand-by-läge och ger utslag direkt. Frågan är om ”You little fool” är ett sätt för Elvis Costello att varna sin egen svärfar för sig själv? It takes one to know one.

”Imperial bedroom” producerades av Beatles’ ljudtekniker Geoff Emerick som var med på alla deras stora album med George Martin. Alla erfarenheter från deras studioexperimenterande kom till användning när Costello ville göra ett mer innehållsrikt album, ett ”Sgt Pepper” Light om man så vill. Den arga unge mannen från några år tidigare var inte längre bland oss.

Costello skulle i framtiden arbeta med Burt Bacharach och steget från ”You little fool” var inte särskilt långt, inte heller till The Beach Boys kring “Sunflower” 1970.

Jag är alltid lika kluven när jag ska avgöra vilket album som är hans bästa, så jag får säga dött lopp mellan ”Imperial bedroom” och ”Get happy”. Går inte att skilja dom åt ens med målfoto.

Lyssna på Spotify: The Korgis “Everybody’s got to learn sometime”
Vissa låtar görs om och görs om av flera andra artister än den ursprungliga, och dessa får hela tiden större lycka på listorna. Se bara på Badfinger’s ”Without you” som först blev en jättehit med Nilsson och sedan exploderade med Mariah Carey.

The Korgis’ ”Everybody’s got to learn sometime” kanske inte hade den lyskraften i listtoppen, men har ändå haft sin beskärda del av covers. Versioner av The Dream Academy, Yazz, Erasure, Glasvegas, Army Of Lovers(!) och Beck måste väl ändå betyda någonting? Beck’s version som gjordes till den skruvade romantiska klassikern ”Eternal sunshine of the spotless mind” med Jim Carrey och Kate Winslet gör att man relaterar till filmen, vilket inte är helt fel inramning. The Korgis själva gjorde till och med tre nyinspelningar av låten: 1990, 1999 samt en akustisk 2005!

Bandet bakades lite tvivelaktigt in i New Romantics-vågen, men i den genren är inte total avsaknad av image den bästa nyckeln till framgång, hur Beatles-influerad och bra musik du än gör. För James Warren och Andy Davis kunde ju skriva låtar. Glädjande nog hittade den av Warren skrivna ”Everybody’s got to learn sometime” upp på listorna och gav oss chansen att höra den, annars hade nog bandet försvunnit från radarn alltför fort.

Deras första version från 1980 är fortfarande den definitiva. Som det brukar heta: If it ain’t broke, don’t try to fix it.