Lyssna på Spotify: Belle & Sebastian “I’m waking up to us”
Ja ä inte bitter. Men det är svårt att bryta ett förhållande utan att det blir bittert. Särskilt om man spelar i samma band. Stuart Murdoch och Isobel Campbell hade ihop det under ett par år och när det inte funkade längre och tog slut så behövde Murdoch som så många andra en ventil för att lätta på trycket.

Den ventilen blev ”I’m waking up to us”. Inget konstigt med den saken, brustna hjärtan har lett till många av historiens bästa sånger, men det mest förbryllande var att Campbell hängde kvar i bandet och dessutom körade och spelade cello på en låt som så uppenbart var en bitter hälsning till henne själv från den sårade Murdoch. Nu dröjde det bara ett halvår innan hon lämnade Belle & Sebastian för gott, och det hade troligen skett ändå.

You know I love you, here’s the irony
You’re going to walk away intact
I think you never liked me anyway
You like yourself and you like men to kiss your arse
Expensive clothes, please stop me there
I think I’m waking up to us
We’re a disaster

Det vilar mycket 60-tal över låten, en hel del Bacharach-David, med den fina orkestreringen och den sorgsna melodin. Hör bara den dystra oboen. Att kärleken är över accentueras när Stevie Jackson, Sarah Martin och en viss Isobel Campbell kommer in med stämsång i sista versen i textraden ”the chapter is closed…”.

Lyssna på Spotify: George Baker Selection “Little green bag”
Mycket kan sägas om artistnamn i musikbranschen, men hade “Little green bag” getts ut av Johannes Bouwens Selection så lär den inte ha nått 21:a plats på Billboard-listan 1970, det är ett som är säkert. Men Bouwens visste vikten av att heta något snärtigt och då blev han George Baker med hela världen.

Holland har inte haft mycket att komma med inom rockmusiken, förutom rockarna i Golden Earring var det George Baker som var fanbärare med ”Una paloma blanca” och ”Little green bag”. Eller ”Little green back” som den egentligen hette, tills omslaget till singeln blev felstavat. Om man lyssnar så hör man att Bouwens sjunger det också, det är alltså inte någon engelska med holländsk brytning det handlar om. Det roliga är att bandet tyckte felstavningen var skit samma, så dom gick all-in och satte en grön väska på omslaget till den påföljande LP:n och så var det inte mer med det.

Självklart förknippar alla ”Little green bag” med Quentin Tarantino’s Reservoir dogs sedan 1992, och den har blivit en riktig Kultklassiker med stort K efter det. K som i K-märkt.

Lyssna på Spotify: The 5.6.7.8’s “Jump Jack, jump”
Inte ofta man får chansen att promota japanska band men det är ju trevligt att det alls finns anledning. The 5.6.7.8’s har Quentin Tarantino att tacka för mycket vad beträffar deras popularitet i västvärlden. Deras “Woo hoo” fanns med på soundtracket till Kill Bill.

“Jump Jack, jump” var B-sida till 7″-singeln “Continental hop” och är inget annat än en Riot Grrrl-uppdatering av Eddie Cochran’s “Twenty flight rock”, ni vet, den som gav Paul McCartney en plats i The Quarrymen aka The Beatles. “Smilly Willy” är en motsvarande uppdatering av Sam The Sham & The Pharaohs’ “Wooly Bully”. Både “Smilly Willy” och “Jump Jack, jump” finns med på den utmärkta samlingen “Bomb the rocks: Early days Singles 1989-1996”.

Två minuter är inte mycket i en livstid, men unna er den tiden och se om ni måste torka svetten ur pannan eller inte efter denna hysteriska rockabilly-raket. Because you’re worth it.

Lyssna på Spotify: The Byrds “Triad”
Två är en för lite, tre är alldeles lagom. Ikon-status som rockstjärna och en kappsäck full med pengar var allt som behövdes för att David Crosbys hedonistiska leverne skulle vara ett faktum. Därav att man osökt kan ana det självbiografiska i en tre-parts-kärleksaffär som ”Triad”.

Historien om hur Crosby skickades ut ur The Byrds har lite olika vinkling beroende på vem av medlemmarna som berättar. Han själv menar att det var hans nya låt ”Triad” som inte fick vara med på ”The notorious Byrd Brothers” pga det kontroversiella ämnet, medan Chris Hillman sagt att det snarare var att låten inte passade in med övriga skivan och att Crosby börjat dra åt ett annat håll och ”Triad” bara blev droppen.

”Triad” är dock en mycket bra låt och borde ha fått vara med, men när skivan återutgavs på CD hamnade den som ett bonusspår till mångas glädje. Föreställ dig Crosby gåendes på en öde strand i solnedgången med sina två bättre tredjedelar, hand i hand i hand. Three IS a magic number.

Definiera humor: fönster nummer fyra där en häst sticker ut huvudet skulle ha fyllts ut av vilken f.d. medlem? En åsnerumpa kanske hade varit ännu värre.

Lyssna på Spotify: Kings Of Convenience “I’d rather dance with you”
Två anglofiler från Europas regnigaste stad borde borga för en hyggligt grå kulör på musiken, men med glimten i ögat och solsken i blick går det ändå att vinna dedikerade fans genom att bringa in Simon & Garfunkel i 2000-talet.

Det första album som Bergen-duon Erlend Øye och Eirik Glambek Bøe släppte ifrån sig, ”Quiet is the new loud”, gav namn åt en hel genre, där man lade tyngden på melodiösa, ofta nylonsträngade, feelgood-arrangemang och timid, lugnande sång.

Det lilla måttet av dansvänlighet i ”I’d rather dance with you” tog man till vara på, även om vi inte talar om denna som en floorfiller av det traditionella slaget(disco-stråkarna till trots). Men varför ödsla tid på att prata när höfterna kan sköta snacket?

Lyssna på Spotify: Spearmint “We’re going out”
Ut och göra byn ikväll? Låt då ”We’re going out” med sin indiedisco leda din väg och få dig i form. Av egen erfarenhet kan jag meddela att det fungerar.

Shirley Lee framstår som en britpop-Barry White i inledningen och under resten av låten är han(ja, Shirley är en han) djävulen vid ditt öra som tvingar ut dig på lokal när du är som fattigast och deppigast men behöver det som bäst.

Albumet ”A week away” var en lång parad av Northern Soul-britpop, fick lysande kritik, men köptes av få förutom undertecknad och några till. Vi som slog till inledde en kärleksaffär som fortsatt för varje smart album, även om vi inte längre studsar till när vi ser att ett nytt är på gång.

I filmen “(500) Days of summer” med Zooey Deschanel finns en referens till bandet som är ganska talande: “It pains me we live in a world where nobody’s heard of Spearmint.”

Pulp’s ”Disco 2000” och Blur’s ”Girls & boys” i all ära, men det här är den riktiga indiediscoklassikern.

Lyssna på Spotify: Bruce Springsteen “Used cars”
Paddy McAloon i Prefab Sprout gjorde sig i låten ”Cars & girls”(f.ö. en väldigt bra låt av ett väldigt bra band) en gång lite lustig över det faktum att Bruce Springsteens låtar alltid verkade handla om bilar och tjejer. Nu handlar inte ”Used cars” så mycket om tjejer som om bilar, men vi fattar ändå vinken när vi hör låtar som denna.

”The river”, ”Born to run”, ”Thunder Road”, ja, ta i stort sett vilken Bruce-låt som helst och du får sammanfattning av en dag i livet för 50% av USA’s befolkning. ”Used cars” handlar om den amerikanska drömmen, inte The American Dream, utan om hur arbetarklassen drömmer om att få åka ståndsmässigt för en gångs skull. Inte i den gamla rishögen med runt-hörnet-garanti.

”Used cars” är en historia om hur en hårt arbetande familjefar kämpar för att glädja sin familj med en ny fin bil men inte har råd, hur många gånger han än provkör och ser framför sig hur den står och blänker på gatan. Och om en son som skäms över att dom får fortsätta åka begagnat och istället fortsätta drömma om att rätt siffror blir dragna på Lotto.

Omslagsbilden på albumet ”Nebraska” får i den här låten sin givna bakgrund. Det är bara att välja själv om den ska ses som den hoppfulla vägen till eller den besvikna vägen från bilfirman.

Lyssna på Spotify: Alexander Robotnick “Problèmes d’amour”
När man är 10 år, nyligen har upptäckt populärmusikens magiska kraft i form av Depeche Mode’s två första album, och någon äldre bekant står med en bergsprängare som sprutar ut de senaste synthpop-singlarna från ett nyblandat C90, ja då lyssnar man. Idag undrar man hur alla nosade till sig all ny musik på den tiden, helt utan internet, bara två tv- och fyra radiokanaler.

Maurizio Dami gjorde som många andra italienare och antog ett alias när han skulle ge ut musik. Hur valet kunde falla på det nästan ryskklingande Alexander Robotnick har jag ingen förklaring till, men det lät väl futuristiskt och var lätt att komma ihåg. “Problèmes d’amour”, blev en riktig undergroundhit, och låter som om instrumenten hämtades från Freeez’s “I.O.U.” och sedan skeppades vidare till Man Parrish för inspelningen av “Hip hop be bop”.

Jag hörde inte låten på över 25 år men så dök dom självhäftande tjejkörerna upp i en spellista någonstans och det blev ett kärt återhörande. Kudos för valet av franska språket, jag tycker det ger låten en extra dimension.

Lyssna på Spotify: Shack “Cornish Town”
Den här hade inte gjort bort sig på Love’s klassiker från 1967, ”Forever changes”. Ända sedan Fab Four har Liverpool haft en tradition av musiker med känsla för utsökta melodier, så även bröderna Mick och John Head. Dom har tagit en ofta krokig väg där den drog-ackompanjerade karriären löpt förbi The Pale Fountains, Shack, Love(bröderna Head turnerade med sina idoler i mitten av 90-talet), Michael Head & The Strands och sedan Shack igen.

Inför den sanslöst hyllade(den fanns med i toppen på åtskilliga Årets Skivor-listor 1999) ”H.M.S. Fable” shejpade dom till sig och höll sig ifrån tvivelaktigheter – och vilket resultat det blev när musiken fick vara i fokus! Det finns något att fästa sig vid i varje låt, de flesta skrivna av Mick Head, men allra mest fastnar ”Cornish Town”, skriven av John Head. Den känns på något sätt som en släkting till Simon & Garfunkel’s ”The only living boy in New York”, fast förpassad till den sydligaste engelska landsbygden. Mest njuter jag av ”Na-na-na”-stämmorna mot slutet.

Lyssna på Spotify: Candi Staton ”I’d rather be an old man’s sweetheart(Than a young man’s fool)”
Från Muscle Shoals via diskoteket vidare till gospelkyrkan och tillbaka. Southern Soul-legenden Candi Staton har gjort lite av en Al Green-resa och hittat tillbaka till rötterna igen, med album på senare år som blickar mot början av karriären men med produktion och komposition av idag.

Återuppståndelsen startade på riktigt 2004 då Damon Albarns skivbolag Honest Jon’s gjode en kulturgärning och gav ut en samling inspelningar från Candis country-soul-period gjorda i Fame-studion i Muscle Shoals, låtar som varit outgivna på CD under många år. Minns jag rätt var det Andres Lokko som tipsade om denna samling(därefter gjordes liknande utgåvor med Bettye Swann och Willie Hightower). Dessförinnan hade jag bara hört discodängan ”Young hearts run free”.

Man känner igen rösten från första inandningen och den framkallar fortfarande rysningar. Många soulsångerskor finns det och ibland kan det vara svårt att urskilja vissa från mängden, oavsett hur bra det låter. Men precis som med Aretha Franklin går det inte att ta fel på Candi Statons kraftfulla stämma.

Och vilken låt sedan! Girl Power är nog en adekvat benämning på det här svängiga soulnumret(självklart med radiovänliga omskrivningar som ”doing the camel walk” för att göra ”det”). Hon tog ingen skit.