Lyssna på Spotify: Coldplay “See you soon”
Relationen till ett band som Coldplay är som vilken relation som helst. Det låter kanske en smula klyschigt, men man måste jobba på sitt förhållande. Och se, när man gräver sig förbi alla sönderspelade miljonsäljande album och listtoppande hitsinglar så finner man ytterligare anledning att leva vidare tillsammans.

”The blue room” heter en tidig 5-låtars EP från 1999 där bl.a. ”Don’t panic” fanns med, så även ”See you soon” som med tiden har vuxit till en livefavorit bland fansen. Inte ett spår av stadiumrock, utan helt enkelt en i folktappning fingerplockad akustisk pärla.

Chris Martin har skickat ett stöttande brev till någon han håller av eller rent av den han älskar mest(före Gwyneth klev in i hans liv). Om du är ledsen och nere kan detta vara den varma filt av tröst du behöver i höstmörkret.

Lyssna på Spotify: Dazz Band “Joystick”
Vill man sjunga funkig soul om sitt könsorgan och ändå ha speltid i radio så är det säkrast att paketera in det hela i bra metaforer. Och i TV-spelens begynnelse var det inget problem att sjunga om sin ”Joystick” när hälften av dom som lyssnade befann sig i olika spelarkader. Och det var heller inga problem att få alla som stod på dansgolvet på nattklubbarna att fatta galoppen.

Min första bekantskap med Dazz Band var när Cia Berg visade videon till elektrofunk-hiten ”Let it all blow” i TV-programmet ”Bagen” 1984. Egentligen ganska nördig video, men låten fastnade. Nu kan jag tycka att den inte är det direkt bästa dom gjorde, deras andra hits var mycket starkare, t.ex. ”Let it whip” och så ”Joystick” förstås.

Bandet gav ut ett par album under slutet av 70-talet, producerade av bl.a. Earth, Wind & Fire’s falsettfantom Philip Bailey. Från 1980 och framåt låg dom på Motown där soundet plöjde in i samma fåra som Rick James mfl; dansant soulpop med synth-bas och en snygg produktion varvat med kramgoa låtar.

Hur den här låten påverkade lyssnarna när det begav sig vet jag inte, men man kan ju fundera över om dom blev mest sugna på att spela Asteroids eller göra…något annat.

Lyssna på Spotify: Hall & Oates “I can’t go for that(No can do)”
Blue-eyed soul brukar vara klassificeringen när den vite mannen gör soulmusik, och Hall & Oates låg och balanserade mellan soul, pop och rock. Kanske man rent av kunde kalla detta Blue-eyed funk? För maken till funkig rytm är svår att hitta på listorna då som nu, och Daryl Hall’s falsett i bryggan når höjder som aldrig förr eller senare.

Att lattja runt i studion har förslösat mången dyrt betald timme, men ibland kan det bära frukt och ”I can’t go for that” är ett praktexempel. Daryl Hall tryckte igång en Roland-trummaskins fabriksinställda rytm och ryckte åt sig en Korg-synth som han började spela en basgång på, dagen efter var även gitarrslinga och sångtext färdig och – voilà! – en ny hit levererad.

Att låten samplats otalet gånger känns som överflödig information, så det ska jag inte ens nämna.

Lyssna på Spotify: Neil Young “Lookin’ for a love”
Jag vet inte hur det är nu för tiden, men förr var det populärt utanför storstäderna att dansa foxtrot till dansbandsversioner av samtida hits, s.k. Modern dans. Hade man tur fick man ta en svängom till Eurythmics “Thorn in my side” eller Hearts “All I wanna do is make love to you” och helt enkelt blunda sig igenom det hela och hoppas att rätt flicka följde med ut genom dörrarna när kvällen var över.

Låt mig inte förstöra låten för någon(fler än mig själv) nu, men jag har alltid reflekterat över att “Lookin’ for a love” tyvärr går i samma distinkta dansbandstakt som man envisas med att kalla Modernt ute i folkparkerna. Givetvis är jag medveten om att detta kan vara straffbart i vissa delar av landet, men jag tror det är straff nog att ens ha fått denna tanke och sedan inte kunnat släppa den…

Man kan välja att se det på två sätt; antingen är man deprimerad över att en så klassisk countryrocklåt överhuvudtaget kan nämnas i samma skrift som begreppet Modern dans, eller så kan man se det som att dansbandsvärlden varit en bättre värld om låtar som “Lookin’ for a love” fått full frihet över den talkade parketten.

Pest eller kolera med andra ord, men vad i livet är perfekt? Ska vara den här låten då. Det är ju trots allt inte gode Neils fel att tusen och en härmapor gjorde en svensk helyllevariant av detta, så vi glömmer dom så länge och avnjuter låten i all sin ordinarie prakt.

Lyssna på Spotify: Elvis Costello & The Attractions “King horse”
Albumet “Get happy” kan vara rockens första pudel. Efter att under en barrunda med Stephen Stills ha fällt några mindre smarta rasistiska kommentarer om Ray Charles fick Elvis Costello omvärlden emot sig, själv har han hävdat att han bara var ute efter att provocera och egentligen inte alls står för dom åsikterna.

Inför inspelningen av nästa album finkammade Costello skivbörsarna i Camden Town på jakt efter gamla soulsinglar som inspiration, möjligen undermedvetet ett sätt att försöka kompensera sitt dumma beteende. Om den subtila ursäkten gick hem hos gamle Ray är oklart, men så bra han lyckades med att åtminstone få det att låta bra. The Attractions kunde hantera genren som sin egen och varenda låt är en del av ett svängigt soulrock-smörgåsbord.

”King horse” är den slutgiltiga bikten som genom hans ögon beskriver hans egen konstgjorda rockstjärne-personlighet, den som står över allt och alla och inte behöver bry sig ett skvatt om vad andra tycker och tänker. Lite självdistans kan göra även den bäste gott. Även som häst eller pudel betraktat.

Lyssna på Spotify: Beastie Boys “Sure shot”
Flöjtriffet(samplat från en skiva från 1970 med jazzmusikern Jeremy Steig) har inte undgått någon. Beastie Boys har inte heller undgått någon som hade MTV under 90-talet, dvs innan MTV slutade vara Music Television för att istället bli ett hem för dokusåpor och annat som inte har med musik att göra. Videorna till ”Sure shot” och ”Sabotage” vevades flitigt och gjorde gruppen megastörre.

Beastie Boys’ variant av hip-hop är rotad i det hardcore-band dom en gång var, det märks inte minst på ”Sabotage”, men även på deras lite skrikiga rap överlag. ”Fight for your right” som blivit partylåten Numero Uno räknar jag som en parentes i deras katalog, lite för mycket ”Who let the dogs out” för min smak om ni förstår vad jag menar.

”Sure shot” är en lång hyllning till deras egen förträfflighet(med undantag för ett parti där dom gör en pudel till världens alla kvinnor som dom nedvärderat i låten ”Girls”), och det roligaste är alla referenser till Kojak, Lee Dorsey, baseballegenden Rod Carew m.m. som dom jämför sig med.

Lyssna på Spotify: Caitlin Cary “Please don’t hurry your heart”
Att verka och samverka sida vid sida med yrvädret Ryan Adams kan inte ha varit lätt. Countrysångerskan och violinisten Caitlin Cary bildade legendariska Whiskeytown tillsammans med Adams, och fick som låtskrivare även hon med ett och annat bidrag på skivorna.

Av introt att döma kan man lika gärna tro att det är Uncle Tupelo som sparkar igång, men så fort hon börjar sjunga inser vi att hon inte är menad att gömma sig som andrafiol i ett band. Den här låten från hennes solodebut visar hur bra hon kan vara på egen hand också.

Lyssna på Spotify: Matthew Sweet “Winona”
Så, är det här en låt om Winona Ryder eller inte? Svar: Nej, även om han sjunger om sin lilla “…movie star…”. Men den är döpt efter henne. Förvirrande kanske, men Matthew Sweet hade ingen titel till låten och gillade filmen Heathers, något Lloyd Cole uppmärksammat under skivinspelningen, så han föreslog titeln “Winona” som bidrog ytterligare till låtens countryfeeling.

De välrenommerade musikerna är många: Richard Lloyd(Television), Robert Quine och Ivan Julian(Richard Hell & The Voidoids), Paul Chastain och Ric Menck(Velvet Crush) och nämnde Lloyd Cole. Den mest framträdande rollen i countryballaden “Winona” hade dock pedal steel-gitarristen Greg Leisz, som medverkat på så många skivinspelningar att man förutsätter att det är han så fort man hör instrumentet.

Bara skivomslaget(med en modellbild föreställande en poserande Tuesday Weld från sent 50-tal) får betyg 5 av 5, så det var skönt att innehållet svarade upp mot den nivån. “Girlfriend” är en av dom mest klassiska powerpop-skivorna och förstås Matthew Sweet’s stora mästerverk, men varenda album han släppt ifrån sig efter det har varit en njutning.

Den flygrädde Matthew Sweet har inte besökt Sverige sedan han spelade på saligt, men gudskelov, insomnade Vattenfestivalen 1997. Under den superspelningen så var “Winona” en av höjdpunkterna och eftersom sannolikheten att han gör ett nytt besök är minimal, är jag extra glad att jag fick vara där.

Lyssna på Spotify: Brigitte Bardot & Serge Gainsbourg “Bonnie and Clyde””
När Frankrikes egen agent provocateur Serge Gainsbourg begravdes 1991 så stannade hela Paris. Det säger det mesta om hans status inom populärkulturen, inte bara i Frankrike. Han täckte in så många musikstilar att det inte går att sätta fingret på vilken som var hans primära, men kort och gott var det under hans bästa period popmusik med influenser från såväl funk, rock, jazz, bossa-nova och blues.

Innan Gainsbourg träffade Jane Birkin 1968 så hade han en kort relation med Brigitte Bardot både i musikstudion och i sovrummet. ”Bonnie & Clyde” fanns med på samlingsalbumet med samma namn, med Bardot och Gainsbourg på omslaget poserande i svartvitt som det berömda skurkparet. Paret spelade dock inte in fler än ett par låtar, resten fylldes ut med tidigare låtar från Gainsbourg’s karriär.

Det man fastnar för med den här låten är en funkig bas,det två-toniga stråkriffet och dom bisarra ”apskriken” i bakgrunden, som rullar runt låten igenom utan större förändring. I kombination med Gainsbourg’s karaktäristiska pratsång och Bardot’s sexiga franska(hör bara hur hon uttalar Bonnie: “Bönnie”!) blir det till en variant av Skönheten och odjuret, och en svängig sådan.

Lyssna på Spotify: Bloc Party “I still remember”
”Två 14-åringar försvann igår eftermiddag från Ilford County High School i norra London under en rast. Skolkamrater berättar att dom sett pojkarna gåendes hand i hand ut genom grindarna, och delar av deras skoluniformer har hittats vid Grand Union Canal där man först befarade att dom drunknat. Dock har ett vittne sett vad som tros ha varit de försvunna kliva på ett tåg mot Brighton på King’s Cross Station. Spår i form av klotter i tågvagnar har fått polisen att misstänka att dom sannolikt tagit den vägen. Polisen och pojkarnas familjer vädjar till allmänheten om tips.”

Ja så kanske det hade skrivits i morgontidningarna i början på 90-talet om sångaren Kele Okereke’s fantasi blivit verklighet. Okereke, som är öppet homosexuell, har erkänt att texten delvis är självbiografisk och att han alltid fascinerats av att mäns behov av fysisk beröring har en outtalad attraktion. I det här fallet två heterokillar som dras till varandra utan att säga det rent ut och rymmer tillsammans.

Musikmässigt är låten egentligen inte mer än bara ”bra”, men med den bakgrunden skiljer den sig från annan intetsägande dussin-indierock och får det där lilla extra som etsar sig fast.