Lyssna på Spotify: Ramones “Beat on the brat”
Bunta ihop dom å slå ihjäl dom bara! Joey Ramone växte upp i den lite mer välbärgade stadsdelen Forest Hill i Queens och bar på barndomsminnen av hur snobbiga mammor från den övre medelklassen tog sina ouppfostrade ungar till lekparken där dom fick härja fritt. En 50-talsmotsvarighet till dagens mobil-morsor eller iPad-farsor?

Hur som helst poppade bara frasen ”beat on the brat with a baseball bat” upp i hans huvud när han var redo att banka skiten ur en annan grabb där på lekplatsen. Men kunde Dee Dee Ramone skriva om sina erfarenheter som manlig prostituerad i ”53rd & 3rd” så…

Några år och tre ackord senare var ”Beat on the brat” ett faktum. Klassiskt puckad Ramones-punkpop med nästan lite militant rytm.

Lyssna på Spotify: Kirsty MacColl “Soho Square”
Är det någon gång man kan få se mig gråta till musik så är det till den här låten. Kirsty MacColl hade varit ett bekant namn sedan hennes hit med Billy Bragg’s “A new England” 1984 och duetten på The Pogues’ “Fairytale of New York” 1987, men när jag en dag fick höra den här låten ramlade polletten ner. Kirsty själv var ju ett geni utan att man visste det, både genom låtarna hon skrev och låtarna hon spelade in.

Kirsty dog i en båtolycka i Cozumel, Mexico, strax före jul 2000, då hon blev påkörd av en motorbåt som kom in på förbjudet område. Hon lyckades knuffa sin 15-årige son Jamie åt sidan men dog själv direkt. Båten tillhörde en mexikansk miljonär som enligt rykten betalat en anställd för att ta på sig skulden för olyckan. Kirsty’s familj har kämpat för att få olyckan utredd och prövad ordentligt i kampanjen “Justice for Kirsty”, utan resultat.

“Soho Square” är en berättelse om en flicka som förgäves väntar på en date som aldrig dyker upp, sittandes på en bänk på Soho Square i London som är känt för sitt stora antal parksoffor i trä. Efter sin död fick Kirsty en egen bänk på Soho Square med sin egen plakett, en hyllning av sina lojala fans. Varje år i oktober firar samma lojala fans hennes födelsedag på en närliggande pub. Utan ironi: det är tårdrypande.

Lyssna på Spotify: Jeff Buckley “Everybody here wants you”
Mest känd för sin legendariska version av Leonard Cohen’s Hallelujah. Tragiskt nog drunknade han i Wolf River(biflod till Mississippi) under en simtur 1997, strax innan han skulle påbörja inspelningarna av skivan ”My sweetheart, the drunk”. Han behärskade de flesta musikstilar, här en soulig ballad som ger rysningar så fort han börjar sjunga. I likhet med sin pappa Tim Buckley spände hans röst över flera oktaver och fungerade lika bra till rock som soul.

När Buckley dog beslutade hans mamma att samla ihop det inspelade material som fanns och ge ut det som dubbel-cd:n ”Sketches for: My sweetheart, the drunk”. CD1 består av demos som spelats in i riktig studio och är av så bra kvalitet att det räcker fullt och gott till ett riktigt album. CD2 består av mer traditionella demos som dock har sina ljuspunkter också och ger en vink om hur framtiden kunde ha låtit.

Lyssna på Spotify: N.W.A “Straight outta Compton”
Den andra LP-skiva jag köpte i mitt liv var Grandmaster Flash & The Furious Five’s “The message”. Egentligen var det låten “Scorpio” som jag gillade men kom att värdera även övriga låtar högt. Efter det har det gapat tomt i hip-hop-sektionen och jag hade ärligt talat lite svårt för rap under en lång period. Inte förrän jag upptäckte dimensionen att rap ska betraktas som ett rytminstrument hittade jag tillbaka igen, och det är ju så sant: vilket annat instrument kan prata?

The Furious Five känns inte speciellt “furious” i jämförelse med Niggaz With Attitude när man hör gangsta-rapens moderskepp “Straight outta Compton” om hur polisen och vi andra som är i vägen ska akta oss innan vi alla blir skjutna.

Det bästa med denna arga låt är förutom drivet och trycket egentligen breaken inför och ansatsen till vers 2(rappad av MC Ren) “Yo Ren! Wazzup? Tell’em where you’re from!…” och vers 3(rappad av Eazy-E) “Eazy is his name and the boy’s comin’…”. Tajmingen och pondusen är förstås också viktig, vilket alla tre rapparna visar, framför allt Ice Cube i första versen.

Eazy-E(som var den äkta gangstern i gruppen; f.d. droghandlare) dog 1995 bara 3 veckor efter att han sökt vård för vad han trodde var astma, men visade sig vara AIDS som gått för långt för att bromsa upp.

Lyssna på Spotify: John Barry & His Orchestra “Beat girl”
Vic Flick. Smaka på det namnet igen: VIC FLICK. Hur coolt är inte det? Och ni ALLA känner till honom, fast ni inte vet det. Mannen är gitarristen som spelade James Bond-riffet och för det fick han ett engångsbelopp på £6. Snacka om välinvesterade pengar. Vi ska vara glada att surf-rock var på modet 1962 när första Bond-filmen gjordes. Hur ledmotivet hade låtit annars vågar jag inte tänka på.

John Barry och Vic Flick hade gjort surf-rock ihop några år innan James Bond blev aktuell, och resultatet den gången blev inte sämre. Ledmotivet till ungdomsrevoltfilmen ”Beat girl” har nämligen alla också hört. Om inte annat i form av Vic Flick’s riff samplat i Fatboy Slim’s ”The rockafeller skank”.

John Barry är förstås en legend inom filmmusiken och gjorde även det sorgsna ledmotivet till ”Midnight cowboy” samt ”Dansar med vargar”. Tillsammans med Roy Budd, Lalo Schifrin, Ennio Morricone, Quincy Jones och Isaac Hayes har han stått för den coolaste filmmusiken och ”Beat girl” lade ribban direkt.

Okej, vi tar det en sista gång, alla i tillsammans i kör: V-i-c F-l-i-c-k.

Lyssna på Spotify: Rocket From The Crypt “Young livers”
Trumpet och saxofon är klart underskattade instrument inom punkrocken, något som RFTC identifierade. Den kanske bästa konsert jag varit på var när RFTC spelade på klassiska Gino i Stockholm 1996. Det var ett sånt röj att man var helt slut efteråt. Med världens coolaste rockabilly-image, frontmannen Speedo och blåssektionen längst fram rockade dom röven av alla oss som var på plats, kort efter att deras stora genombrott, partyplattan “Scream, Dracula, scream” släppts.

“On a rope” var den singel som hördes mest, men ungdomskampsången “Young livers” måste bara lyftas fram, så håll i peruken. Riktig rock’n’brass-punk!

Lyssna på Spotify: Talking Heads “This must be the place(Naive melody)”
Jag verkligen älskar låtar som trots sin enkla uppbyggnad ändå kan träffa så rätt och låta som att dom är mer komplicerade än dom är. Soulpoppiga ”This must be the place” har samma basgång genom precis hela låten och man undrar om Tina Weymouth inte ska spela fel någon gång av ren uttråkning när det borde vara så monotont, men bas-synthen rullar bara på varv efter varv. Vad undertiteln “Naive melody” syftar på behöver vi naturligtvis inte nämna.

Tack vare David Byrne’s sång och diverse gitarr- och synthslingor blir det intressant ändå, oavsett om Tina W bara vill vråla ”Boring!” när som helst. Talking Heads har alltid för mig varit ett band med massor av bra låtar, men ska jag vara ärlig har jag inte tilltalats så värst av något av deras hyllade album. Men vilka singlar dom gett ut!

Lyssna på Spotify: Missy Elliott “Work it”
En inte oansenlig del av all populärmusik handlar om att göka. Hur stor del det rör sig om ska vi inte försöka uppskatta. Storleken har ingen betydelse som ni vet, fast Missy Elliott håller nog inte med har jag en känsla av. Hon meddelar å det tydligaste att hennes kärleksobjekt nog ska ringa henne för att få nånting gjort därhemma, och då avses inte hushållsnära tjänster om man säger så. Inget trams om att ”…spara min blomma till dig…” och såna präktigheter här inte.

Läser man raderna(både bokstavligt och mellan dom) så inser man att, jädrar vad hon är snuskig! Att endast killar tänker på bara en sak är för evigt historia. Musiken är relativt minimalistisk, trummaskinsrytmen som ligger och bubblar hela vägen är samplad från introt till Blondie’s ”Heart of glass”.

Missy’s sång i refrängen körs både fram- och baklänges, liksom det verkar köras hårt åt alla håll och kanter även i själva storyn: Missy behöver ”shave my cho-cha” innan hennes partner får ”go downtown and eat it like a vultura”, för att sedan ”take my thong off and my ass go boom”.

Får nog ta en kalldusch efter det här inlägget.

Lyssna på Spotify: Pixies “Here comes your man”
Pinsam låt. Tyckte åtminstone Black Francis, när hans Pixies blev inbjudna att framträda i Arsenio Hall’s TV-show på bästa sändningstid. Villkoret var att dom skulle spela denna låt och ingen annan. Det blev inget av med den PR:en om man säger så.

På typiskt idealistiskt collegerock-manér vägrade bandet spela låten i sina liveframträdanden också, denna deras ”Tom Petty-låt” enligt dom själva. Men det är klart, skivbolaget 4AD’s boss hade också haft sina tvivel eftersom den alltför tillrättalagda låten inte passade in bland deras övriga lite mer punkiga låtar, och hade lagt in veto när producenten Gil Norton ville ha med den på första skivan ”Surfer Rosa” och EP’n ”Come on pilgrim”.

Till slut fick Norton in alla i bandet i studion förutom Francis och spelade in all musik så han bara behövde göra sin sång, och då lät den okommersiell nog att ge ut på skiva.

Beatles- och Byrds-referenserna är lika tydliga som fingeravtryck för en kriminaltekniker; inledningsackordet á la ”A hard day’s night”; den 12-strängade Rickenbackern osv. ”Debaser”, ”Gigantic”, ”Wave of mutilation” och dom övriga förtjänar också sin plats i varje Pixies-spellista, men den här borde finnas överst.

Lyssna på Spotify: Scissor Sisters “Comfortably numb”
Det händer med jämna mellanrum att rockband skriver låtar om mördare, men desto ovanligare är det att mördare blir döpta efter rockband. Scissor Sisters gav öknamn åt ett irländskt systrapar som bestialiskt mördade en somalisk man 2005. Det har inte med den här låten att göra, men indikerar vikten av ett snärtigt bandnamn, som i sin tur togs från en samlagsposition kvinnor emellan.

Ehrm…om vi ska ta oss upp ovanför bältet igen: vi vet alla vilken disco-pop Scissor Sisters är kapabla till, ”I don’t feel like dancing” från 2006 har krupit sig in i de mest avlägsna radiomottagare på jordklotet. När bandet dessförinnan slog igenom så gjorde dom det med en oortodox Pink Floyd-cover framförd i bästa Bee Gees-tradition. ”Comfortably numb” är en rättmätigt hyllad låt i sin ordinarie skepnad, men när Scissor Sisters tänkte utanför boxen blev den en helt annan, rent av ännu bättre.

Vet inte om bandet själva tyckte bra om originalet, eller om dom ville ge ett långfinger till prog-rocken med sina långa episka låtar; som om dom ville trycka upp i ansiktet hur onödigt mastodontiskt det varit och hur dansvänligt och klatschigt det skulle kunna vara istället. Såväl Dave Gilmour som Nick Mason har sagt att dom gillar Scissor Sisters’ version, och Roger Waters sägs ha gratulerat sångaren Jake Shears till en bra version. Döm själva.