Men det var väl på tiden. När man når de framgångar som NONONO gjort med “Pumpin’ Blood” brukar man inte vara sena att utnyttja slagläget. Och så dröjer det närmare ett år till uppföljarsingeln? Dröjsmålet har dock inte försämrat trions slagläge, utan förbättrat det avsevärt. När det började dra ihop sig till albumrelease i höstas vaknade nämligen stora björnen USA till liv, och plötsligt fick “Pumpin’ Blood” ett förlängt liv som kulminerade med ett framträdande hos Jimmy Kimmel i TV i slutet av oktober samt att låtens video i skrivande stund är uppe i långt mer än 3 miljoner visningar på Youtube.
Idag släpps nya singeln “Hungry Heart”, och visar att all väntan inte varit förgäves. Deras vassa vapen i den bultande rytmen spetsas med Stina Wäpplings inlevelsefulla sång(lite som hos gamla tyska 80-talsbandet Propaganda), och i likhet med “Pumpin’ Blood” är refrängen exakt lagom repetitiv utan att bli tjatig. Dessutom gillar jag basgångens enkla, men effektiva, anslag.
Som för att bevisa att de inte gått bort sig helt i jakt på radiolistor ligger även fina trip-hop-balladen “Scared” som B-sida.
Det här var inget mindre än exakt den start som popåret 2014 behövde.
Debutalbumet We Are Only What We Feel släpps 24 mars 2014.
God Fortsättning på det nya musikåret 2014!
Årets första lista är här, och vi kan konstatera att musik är en outsinlig källa. Listan innehåller dels några låtar som kom flämtandes i de sista skälvande dagarna av 2013, dels så färska releaser att den senaste blev tillgänglig i morse.
Ha en trevlig lyssning!
Tommy
Lyssna på rara.com: The Bucket List Vecka 03
Lyssna på WiMP: The Bucket List Vecka 03
Lyssna på Spotify: The Bucket List Vecka 03
Lyssna på Spotify: The Full 2014 Bucket List(alla årets låtar)
Real Estate “Talking Backwards”(från kommande albumet Atlas, 2014)
Tredje albumet är inspelat i Wilco-studion The Loft med producenten Tom Schick. Solen skiner fortfarande.
The Dead Weather “Open Up(That’s Enough)”(singel, 2014)
Fristående singel från Jack White & Co som funnits i 7”-utgåva en period och nu har fått sitt digitala släpp.
MØ “Don’t Wanna Dance”(från kommande albumet No Mythologies To Follow, 2014)
Några starka singlar från Karen Marie Ørsted förra året har skapat höga förväntningar på debutalbumet som kommer ut i slutet av februari.
Stephen Malkmus & The Jicks ”Chartjunk”(från Wig Out At Jagbags, 2014)
Gamle Pavement-sångaren fortsätter sin solokarriär med The Jicks. “Chartjunk” är bland de intressantare spåren och sticker ut rejält med sitt blås och lite FM-rockiga sound.
Fickle Friends ”Swim”(singel, 2013)
Förvaltar, i likhet med The 1975, soundtrackarvet från 80-talets direkt-till-videobutikerna-filmer.
Chromeo feat. Toro Y Moi “Come Alive”(singel, 2014)
Discoduon från Montreal följer upp “Over Your Shoulder” med ännu en höjdare, nu förstärkta med kollegan Chaz Bundick, alias Toro Y Moi.
Nicole Sabouné “So This Is It”(från Must Exist, 2014)
This is verkligen it. Och da shit. Samtidigt.
Mount David “Falling Behind”(singel, 2014)
David Andersson har på sin tredje singel hittat grundreceptet till 70-talets skäggiga countryfolksoul och just gjort sig själv en otjänst. Kraven på hans nästa utgåva kommer nämligen att bli avsevärt mycket högre än tidigare, när han nu avslöjat vad han är kapabel till.
Painted Palms “Forever”(från Forever, 2014)
De tre första recensionerna jag läser om Forever lyckas alla nämna både The Beach Boys och The Shins, med spridda skurar av of Montreal, Animal Collective och Grizzly Bear. Känns som att jag inte behöver droppa fler namn än så.
Javeon “Give Up”(singel, 2013)
Brittisk electrosoul när den är som allra bäst.
Angel Olsen “Hi-Five”(från kommande albumet Burn You Fire For No Witness, 2014)
En hög femma för en fuzzig indieflört med Hank Williams.
Sa’ra Charismata “Gold Digga”(singel, 2014)
En svensk sångerska och låtskrivare att hålla öronen på, bosatt i både New York och Stockholm. En sångtext om antiytlighet kan vara biljetten till stora massorna(läs mer här).
Ed Harcourt ”Come Into My Dreamland”(från Time Of Dust, 2014)
Andra albumet på mindre än ett år, om än bara sju låtar kort. Men hellre det än att det dröjer tre år bara därför att. Harcourt visar hur mångsidig hans röst är i denna mystikrymda ballad.
Nina Persson ”Dreaming Of Houses”(från kommande albumet Animal Heart, 2014)
Andra singeln från kommande solodebuten från The Cardigans-sångerskan. Och man inser hur mycket man saknat den där ljusa sångrösten.
Broken Bells ”After The Disco”(från After The Disco, 2014)
James and the giant mirrorball.
Jipset “Intrycken”(från Jipset EP, 2013)
Nya Songs for Whoever-favoriter sedan ett par veckor tillbaka(läs mer här). Dessutom rekommenderade av Fredrik Strage i Nyhetsmorgon i TV4 på nyårsdagen.
MisterWives ”Reflections”(från Reflections EP, 2014)
Blev utsedd till Free Single Of The Week på iTunes förra veckan. New York-bandet är precis allt vad pop handlar om: att bli glad.
Fatima ”Family”(från Family EP, 2013)
Blivande soulstjärnan växte upp i Göteborg och är nu bosatt i London. Hennes sätt att handskas med modern R&B blir bara mer och mer intressant och kommer att ta henne ännu längre än Brittiska Öarna, om inte annat i samband med hennes samarbete med L.A.-baserade DāM-FunK(som har 7 Days Of Funk tillsammans med Snoop Dogg och som jag tipsat om precis före jul). Duon planerar att ge ut ett album senare under året där Fatima hanterar sång och låtskrivande medan DāM-FunK producerar musiken. I väntan på det njuter vi av hennes egna familjehyllning.
Amy Speace ”Hurricane”(från Same Old Storm EP, 2013)
Den här 5-spårs EP:n kom egentligen ut i en deluxeutgåva av albumet How To Sleep In A Stormy Boat förra året, men har nu fått egen release digitalt. Minst lika hög kvalitet som huvudalbumet.
Röyksopp ”Something In My Heart”(B-sida, 2013)
Röyksopp släppte “Running To The Sea” för över ett år sedan, och i december 2013 släpptes den på nytt som singel. Dess B-sida var en helt ny låt med sång av Jamie McDermott från The Irrepressibles, vars röst jag näst intill avgudar lika mycket som Antony Hegartys.
Kid Ink feat. Elle Varner ”No Miracles”(från My Own Lane, 2014)
Elle Varners debutalbum Perfeftly Imperfect från 2012 innehöll den suveräna singeln “Only Wanna Give It To You”, men 2013 har hon hållit relativt låg profil och jobbat med sitt andra album. Tid har dock funnits för gästspel på ”No Miracles”, bästa låten på L.A.-rapparen Kid Inks My Own Lane.
Brother North “Rain Song”(singel, 2014)
I Umeå sitter en ung man med isländskt påbrå och komponerar små akustiska verk på både svenska, engelska och isländska. Hans namn är Freyr Flodgren och är en del av kollektivet Lärkträdet(läs mer här). Tillsammans med Lucas Enquist har han precis gett ut singeln “Rain Song”(vars B-sida “Krummi” sjungs på isländska).
Hospitality “I Miss Your Bones”(från kommande albumet Trouble, 2014)
Brooklyns Hospitality följer upp den hyllade debuten 2012 med ett lite strävare sound.
Min Stora Sorg “Innan Du Går”(från kommande albumet Mvh Anso, M$$, 2014)
Andra singeln från Ann-Sofie Lundins kommande album.
Bombay Bicycle Club “Luna”(från kommande albumet So Long See You Tomorrow, 2014)
Drömskt, svängigt och spännande som ett månlandskap.
Timothy Bloom “The Morning After”(från Timothy Bloom, 2014)
Doldislåtskrivare och soulsångare som till slut fått släppa sin solodebut, en crossover mellan soul och pop.
Lyla Foy “Feather Tongue”(från kommande albumet Mirrors In The Sky, 2014)
Prestigevärvning för Sub Pop som kan bli en av årets stora debutanter.
Toni Braxton & Babyface “Where Did We Go Wrong?”(från kommande albumet Love, Marriage & Divorce, 2014)
Singel nummer två från superstjärnornas duettalbum som utgår från deras egna erfarenheter av kärlek och dess tillkortakommanden.
Kinetics ”The Island”(singel, 2014)
Förra veckan lät Växjös lovande indiepopkombo Kinetics meddela att deras nya singel ”The Island” dagen därpå skulle explodera på digitala musiktjänster. Vilka verkningar den fick där vet jag inte, men i min spellista har den åtminstone detonerat ordentligt och tryckvågen drar fortfarande fram.
Silversun Pickups “Cannibal”(från kommande albumet The Singles Collection, 2014)
Ny låt som marknadsför kommande singelsamlingen vilken ges ut i form av sex stycken 7″-singlar i en box.
James Vincent McMorrow “Red Dust”(från Post Tropical, 2014)
Årets första James Blake-stipendiat. Och största.
François & The Atlas Mountains “La Vérité”(från kommande albumet Piano Ombre, 2014)
François Marry flyttade till Bristol 2003 och har spelat med Gravenhurst, Camera Obscura och Electrelane. Parallellt har han också lett sitt egna François & The Atlas Mountains, ett popband karaktäriserat av utsmyckande keyboards och svängiga afrobeatrytmer. Nu har han flyttat tillbaka till sydvästra Frankrike där han växte upp och Piano Ombre är första albumet på hemmaplan.
Emily Kay “I’m In Love”(från Now Or Never EP, 2014)
Som om Macy Gray gjort om The Supremes “You Can’t Hurry Love” till en ballad.
Sam Smith “Money On My Mind”(singel, 2014)
Spås bli ett av 2014 års stora genombrott efter sin insats på Disclosures “Latch”. Vi börjar här.
You Blew It! “Award Of The Year Award”(från Keep Doing What You’re Doing, 2014)
Emo är oftare än inte en bortkastad genre, men det här gillar jag faktiskt. “Award Of The Year Award” kom i december förra året, och kanske är det för att Tanner Jones sjunger lika hejvilt som David Lowery(Cracker, Camper Van Beethoven) i sina bästa stunder som jag faller.
Mando Diao “Black Saturday”(från kommande albumet Aelita, 2014)
Tillbaka från de frödingska skogarna med en rejäl nypa New Wave.
Foster The People ”Coming Of Age”(från kommande albumet Supermodel, 2014)
Säger någon Foster The People börjar jag genast nynna på basgången till “Pumped Up Kicks”, och man får lätt för sig att de blivit en engångfluga. De mer än fyra miljoner fans som följer dem på Facebook antyder dock något annat, och nu är det upp till bevis med andra albumet Supermodel som får den otacksamma uppgiften att följa upp dundersuccén Torches från 2011.
September Girls ”Another Love Song”(från Cursing The Sea, 2014)
Sunday Times liknade tjejbandet från Dublin vid “ett Bangles i moll”.
José González “Stay Alive”(från The Secret Life Of Walter Mitty Soundtrack, 2014)
Skriven av ingen mindre än Ryan Adams.
Ella Eyre “Love Me Like You”(från Deeper, 2014)
19-årig Londonbo som sjungit med bl.a. Rudimental. Adele körd genom en Jessie Ware-köttkvarn.
Boy & Bear ”Harlequin Dream”(från Harlequin Dream, 2013)
Australiska skägg utan skägg som rönt stora framgångar i hemlandet med sitt andra album sedan det släpptes där i somras. Nu släppt i Europa också.
Sharon Jones & The Dap-Kings ”People Don’t Get What They Deserve”(från Give The People What They Want, 2014)
Äntligen är den försenade Give The People What They Want ute, ett halvår försenad på grund av Jones att hon diagnostiserades med cancer i bukspottskörteln. Nu har hon genomgått behandling och är stark nog att arbeta vidare med albumsläppet. Mer Northern Soul nu än funk.
Quilt “Tie Up The Tides”(från kommande albumet Held In Splendor, 2014)
Dags för Boston-psykedelierna för andra albumet, och om första singeln “Arctic Shark” rände vidare i det lite långsammare flummet från debuten så höjer man tempot en smula med andra alstret.
Liars “Mess On A Mission”(från kommande albumet Mess, 2014)
Är precis vad låten heter.
Happyness “It’s On You”(från Happyness EP, 2014)
Den bästa poplåt Doug Martsch aldrig skrev.
Roseanne Cash ”When The Master Calls The Roll”(från The River & The Thread, 2014)
Skriven tillsammans med ex-maken Rodney Crowell.
Model Village ”Sunday”(från You Chose These Woes, 2014)
Folkpopband utspritt över hela England, men centrerat kring Dan Carney i Cambridge.
Ace Wilder “Heart For Rent”(från A Wilder EP, 2013)
“Bitches Like Fridays” tyckte jag nästan var en dikeskörning, med en överlast av attityd på bekostnad av melodi, men i Malmskillnadsgatan-electropoppiga “Heart For Rent” tar den Melodifestivalen-aktuella Alice Gernandt igen det som gick förlorat.
Son Little “Cross My Heart”(singel, 2013)
Alltså, jag fattar det inte. Så oerhört mycket ny musik jag konsumerar och ändå går något så vansinnigt bra som Aaron Livingstons soloprojekt Son Little mig förbi. Första singeln “Cross My Heart” släpptes i mitten av november, och hade med all sannolikhet återfunnits på min årsbästalista för 2013 om jag bara hade upptäckt den i tid. Som hans alias antyder finns en touch av blues inbäddad. Primärt får man dock känslan av att tidiga 70-talets Marvin Gaye låst in sig i en skrubb med Shuggie Otis trummaskin, en gitarr och en portastudio.
Angel Haze “Planes Fly”(från Dirty Gold, 2014)
De flesta av er har hört spekulationerna om huruvida hennes rebelliska förhandsläckage av Dirty Gold var något hon hittade på själv eller om det var smart PR från skivbolaget att låtsas bli upprörda höver hennes tilltag. Oavsett vilket är Raykeea Angel Wilson en intressant artist, och bäst fungerar det när hon får kombinera sin sång med en lagom dos rappande, som i “Planes Fly”(delvis skriven av Jake Gosling som låg bakom Ed Sheerans genombrott).
Blank Realm “Reach You On The Phone”(från Grassed Inn, 2014)
Möjligen är den inte representativ för resten av Grassed Inn, men “Reach You On The Phone” är den bästa The Go-Betweens-popen från Brisbane sedan The Go-Betweens.
The New Division “Stockholm”(från kommande albumet Together We Shine, 2014)
Enormt bra syntpop från Kalifornien som bultar på i likhet med Bright Light Bright Light och Hurts med vägarna förbi sitt ursprung i 80-talet.
Lyssna på rara.com: The Bucket List Vecka 03
Lyssna på WiMP: The Bucket List Vecka 03
Lyssna på Spotify: The Bucket List Vecka 03
Lyssna på Spotify: The Full 2014 Bucket List(alla årets låtar)
LYSSNA VIA WiMP
LYSSNA VIA RARA.COM
Tacka kanadensiska artisten Mary Margaret O’Hara. Hade det inte varit för att hennes katolska tro gick stick i stäv med John Leckies påstått hedniska leverne och Andy Partridges påstått taskiga inställning till hennes inspelningar hade hon aldrig gett dem sparken som producenter. Och då hade dom aldrig fått två veckors lucka i sina kalendrar. Och vi hade kanske aldrig fått uppleva XTC:s psykedeliska alter-egon The Dukes Of Stratosphear.
När ett gammalt på-skoj-projekt plötsligt förverkligades under ett par oplanerat lediga veckor på Partridges initiativ var inte Colin Moulding riktigt beredd med färdigskrivna låtar. Mini-LP:n 25 O’Clock som gavs ut 1985 innehöll därför endast ett enda av hans alster, “What In The World??”. 25 O’Clock sålde dock över förväntan, till och med bättre än det senaste XTC-albumet The Big Express från 1984, så Virgin Records var lite mer välvilligt inställda till att spela in ett helt Dukes-album ett par år senare när bandet ville göra något mer avslappnat – och roligt – efter de påfrestande inspelningarna av 1986 års Skylarking som i Swindon-trions ögon tyranniserats av en envåldshärskande Todd Rundgren.
Som tur var hade Moulding samlat några Dukes-anpassade låtar i byrålådan utifall att. Till skillnad från Andy Partridge och Dave Gregory var han inte uppvuxen med brittisk psykedelia på samma sätt, eftersom han var ett par år yngre än sina bandkollegor. Dessutom var han mer lockad av ren pop än de andra två. Trots detta lyckades han på Psonic Psunspots slinka in den kraftigt The Hollies-inspirerade “Vanishing Girl” med motiveringen att deras “King Midas In Reverse” faktiskt också klassas som psykedelisk pop. Kvaliteterna i hans låt gick inte att ta miste på, och den fick äran bli albumets öppningsspår såväl som förstasingel.
LYSSNA VIA WiMP
LYSSNA VIA RARA.COM
Kanske är det sättet de fusionerade psykedelia och funk. Kanske är det sättet de skapade vokalarrangemang. Kanske är det något annat. Oavsett vilket identifierar man oftast en Sly & The Family Stone-låt på en enda takt. Få artister är unika på det viset. Extremt få.
Stand!, deras fjärde album, innehåller mina två absoluta favoritspår med bandet. Den ena har jag skrivit om förr(“Sing A Simple Song”), den andra läser du om nu. “I Want To Take You Higher” är en ångvält till gospelpsykedelia, med bluesigt munspel, perforerande riff och ihärdigt tuffande rytm. Den är också en uppvisning i hur man utnyttjar medlemmars olika röstförmågor.
Och till den som eventuellt tvivlade på budskapet om att tillsammans är vi starka hade de bara en sak att säga: Boom-lacka-lacka-lacka!
LYSSNA VIA WiMP
LYSSNA VIA RARA.COM
Redan Southern Accents skulle ha blivit Tom Pettys första soloalbum, men det var inte förrän med Full Moon Fever det förverkligades. Åren 1987-1989 präglades av samkvämet mellan några av rockens giganter i Malibu under vad som skulle bli Traveling Wilburys, och i epicentrum stod Jeff Lynne. De senaste Petty-albumen hade varit tidsödande historier som glädjedödats av perfektionism och interna strider. Petty längtade än mer efter att få slippa ta hänsyn till andra.
Lynne kom in i bilden via en demo av George Harrisons Cloud Nine som hamnade i Pettys händer, och tillförde med sin studioexpertis en helt annan effektivitet och ingångsvinkel. Han förlöste dessutom den senare genom att de båda tillsammans för första gången skrev en låt tillsammans, “Free Fallin'”, med vilken de stormade in hos Mike Campbell och krävde att få spela in. Därefter tog de tag i en annan låtidé, vilken spelades in på ett par timmar, något som inte inträffat på flera år; “Yer So Bad”.
En annan händelse som hade präglat Tom Pettys liv var att en pyroman bränt ner hans hem 1987 och ödelagt i stort sett alla hans minnen och tillhörigheter. Dessbättre skadades ingen i branden. Pettys nästan lite för neutrala syn på saken var att “branden blev en så enorm händelse, men ens liv är inte vad det ser ut att vara i tidningarna. De skildrar bara de riktigt tragiska eller fantastiska sakerna. Aldrig sakerna där emellan.”. Och “sakerna däremellan” kunde ha syftat på innehållet i “Yer So Bad”.
LYSSNA VIA WiMP
LYSSNA VIA RARA.COM
Samplingkulturen gjorde sitt ordentliga intåg i slutet av 80-talet när M/A/R/R/S ritade om alla kartor med “Pump Up The Volume”. I samma veva kom London-DJ:n Tim Simenon ut med sin första singel “Beat Dis” under namnet Bomb The Bass, inspelad för en spottstyver med oräkneliga samplingar från allt möjligt från hip-hop till gamla TV-deckare.
Imponerad som jag var av “Beat Dis” var jag även tvungen att införskaffa uppföljaren, en dubbelsidig A-sidesingel med “Megablast” på ena sidan, men det var den andra jag spelade mest. “Don’t Make Me Wait”, med vad jag tror är Deacon Blue-sångerskan Lorraine McIntosh(av någon anledning i några fall krediterad som Lauraine) vid mikrofonen, var inte alls som “Beat Dis”, och faktiskt något av en chock. Men faktum är att det samtidigt var ett bevis på Simenons storhet. Som det skulle utveckla sig kunde snart vem som helst skapa en och annan semihit med hjälp av en genomsnittssampler, men ingen skapade parallellt prototypen för electropop som “Don’t Make Me Wait”. Och idag ska många, väldigt många, känna tacksamhetsskuld till låten, inte minst vår egen Robyn. Tim Simenon var definitivt före sin tid, inte bara med “Beat Dis”.
Backtrack of the day #545: Marianne Faithfull ”The Ballad Of Lucy Jordan”(från Broken English, 1979)
LYSSNA VIA WiMP
LYSSNA VIA RARA.COM
Trasig historia + Trasig sångröst = Fulländad låt. En av rockens gång på gång motsägelsefulla ekvationer.
Shel Silverstein var en begåvad kompositör som förutom “A Boy Named Sue” för Johnny Cash särskilt knöt sig samman med Dr Hook, för vilka han bl.a. skrev “Sylvia’s Mother” och “The Ballad Of Lucy Jordan”. Men det var bara berättelser, framförda som av en sagoberättare i en barnhörna på biblioteket.
Marianne Faithfull, som för många enbart var känd som Mick Jaggers och Keith Richards musa, var under 70-talet en narkoman som en gång sades ha haft en sångkarriär. Efter många försök till omstart kom hon slutligen till skott, med en av missbruk nedsliten röst som inte var skuggan av den som förgyllde “As Tears Goes By” mer än ett årtionde tidigare.
Faithfull hade tagit “The Ballad Of Lucy Jordan” till sitt hjärta, och det är inte svårt att förstå varför. Sina 33 år till trots tillförde hon en sak till sångtexten om den självmordsbenägna 37-åriga hemmafrun som inte Dr Hook förmådde: autenticitet. För kom inte och säg att du inte kan förnimma Faithfull uppe på det där taket, tårarna rinnandes på kinderna, övertygad om att en kort flygtur är lösningen på alla bekymmer.
En trasig historia och en trasig sångröst säger så.
LYSSNA VIA WiMP
LYSSNA VIA RARA.COM
“Det värsta jag någonsin hört i hela mitt liv!” Detta något förhastade omdöme påstås Berry Gordy ha gett What’s Going On vid första genomlyssningen. På sätt och vis kan man inte klandra honom. Han hade skapat en av tidernas största hitfabriker genom att hålla sig till Motown-soundet oavsett om så Sovjetunionen hade hotat med kärnvapenattacker. Och What’s Going On lät inte som något ens i närheten av “I Can’t Help Myself” eller “It’s The Same Old Song”.
Frånsett ovan hade Gordy dessutom ett år tidigare förkastat Gayes förslag om att göra ett helt album med protestsånger, något som Gaye struntade i och spelade in det ändå. Han drog nytta av Motowns studiomusikers jazzbakgrund och skapade komplexa arrangemang i kombination med congas, stråkar och flerdubblade sångspår. En av de som utmärkte sig allra mest var James Jamerson, i synnerhet i den avslutande “Inner City Blue(Make Me Wanna Holler)”, där hans optimistiska basspel skänker lite hopp till den ödesmättade och fortfarande ack så aktuella sångtexten.
När Alanis Morissette dundrade fram 1994 med Jagged Little Pill och dess fräsande sångtexter undrade alla varifrån hon kom. Det korta svaret var att hon kom från Liz Phair-land. Numera etablerade, men på den tiden växande, indieetiketten Matador Records signade Chicagosångerskan baserat på en demorecension och en demokassett, helt utan att ha ens träffat henne. Debuten Exile In Guyville hyllas ofta som ett av tidernas bästa album, och den marknadsfördes som ett svarsalbum till Rolling Stones Exile On Main St.
Den coola grungen och de mesiga pojkbanden dominerade 1993, och någonstans där mitt emellan hamnade Phair och hennes melodiska lo-fi-rock kryddad med en attityd dessförinnan sällan hörd från ett kvinnligt perspektiv. Detta var förstås också en av nycklarna till hennes framgångar, för någon måste till slut ge ordentligt utlopp för de ord som existerade inuti en kvinnas huvud. Uttrycket “Guyville” uppfanns av bandet Urge Overkill, och var ett sätt att beskriva hur musikscenen såg ut i var och varannan amerikansk stad; killarna kände sig berättigade att diktera vad som spelades och när, tjejerna skulle hålla sig på sidan och vara glada att de alls fick vara med. Man kan knappast påstå att innebörden raderats, men att vi med åren i alla fall kommit en bit på vägen och förhoppningsvis är det snart ett minne blott.
Omslagsbilden till albumet togs av Urge Overkills Nash Kato, som övertalade Phair till att posera topless i fotoautomat och därefter beskära bilden till en lite lagom utmanande men rumsren musiker vars ena bröstvårta knappt kan förnimmas i nedre bildkant.
“Fuck And Run” provocerade, och skrämde rent av bort, känsliga vardagslyssnare, men bakom titeln fanns självförebrående tankar om avsmaken för frestande engångsligg och längtan efter gråtråkig, men ändock, äkta kärlek. Många som tog Liz Phair till sina hjärtan kände nog ganska omgående att de inte kunde ha sagt det bättre själva. Och ännu fler undrar när vi ska få ta emot ett lika omvälvande debutalbum igen.
Saknar du tro på framtiden kan du alltid trösta dig med att Christopher Sander kommer med ett nytt album i vår. Efter den hyllade Hej Hå från 2009 släpper [ingenting]-sångaren sitt andra album i mars, och bland gästerna räknar vi in Nicolai Dunger och Rebecka Törnqvist. I väntan på en första officiell singel i slutet av januari delar han redan nu med sig av “Ljuvligt Ljus”, en finstämd duett med Tuva Novotny.
songsforwhoever.com 