Lyssna via WiMP
Lyssna via rara.com
Klockan tickar och där står hon, ensam och till åren kommen. Ingen vill ha henne, hon vill ha alla. Tjejen i sången är det sorgliga exemplet på någon vars liv sprungit om henne. Och hon finns där ute i verkligheten, vilket gör mig ledsen.
Ensamhet är en sak om den är självvald, en helt annan om det inte är så. Jag kanske inte håller med Lily Allen om att samhället ser hennes liv som redan över. De personer i verkliga livet till vilka texten i “22” relaterar tror jag snarare lider av dåligt självförtroende och har en vanföreställning om att så är fallet.
Hur som helst, man kunde önska att fler trallvänliga popsånger av 60-talskaliber idag kunde ha samma djup som “22”, en berättelse och ett öde man vill följa. Så vi får vara rädda om de vi har. Låtarna, alltså.
Recension skriven på uppdrag av Kulturbloggen.com där den också publicerats.
På papperet ser det ut som det perfekta samarbetet. Elvis Costello, den eklektiske glasögonormen(jag är själv en, därför kan jag säga så) med den djupa rösten som pysslat med allt från opera till punk – med blandat resultat – och fått en TV-karriär att blomstra på senare år. The Roots, det eklektiska hip-hop-bandet som alltid ordnat sina beats på egen hand med egna instrument, utan att använda samplingar. Som också fått en TV-karriär att blomstra som husband hos Jimmy Fallon.
Allt började med ryktesspridning om vinyler med vita etiketter i omlopp inför Record Store Day tidigare i år, och därefter spelade man in ett tjugotal nyskrivna låtar i all hemlighet. Tolv av dessa utgör nu Wise Up GHOST, men med facit i hand lovade ryktena mer än resultatet kunde hålla. Costello som har en djup, personlig sångröst, kommer inte alls till sin rätt i den här miljön. Han kan absolut sjunga soul, det har han visat åtskilliga gånger, framför allt när han var ung och hungrig på Get Happy, 1980 års hyllning till 60-talets R&B-sjutummare. Men detta är mer beats än tårdryparballader(”Tripwire” och “If I Could Believe” undantagna) eller Northern Soul-golvstompare, och det rätta flytet vill inte infinna sig. The Roots å sin sida tycks anpassa sig för mycket åt sin äldre brittiske broders håll, och skärpan i deras groove har slöats ner betänkligt här.
Tyvärr för Wise Up GHOST är helheten mindre än summan av dess beståndsdelar, en risk man alltid måste kalkylera med när två storheter slår sina geniförklarade påsar ihop. Nu blickar vi framåt mot respektive akts nästa album istället.
Bästa spår: “Tripwire”, “If I Could Believe”, “Walk us uptown”
Dundrar in 56 låtar på ett bräde. Några svenska spännande nykomlingar, några tunga R&B-namn, ett par tårdrypande countryspår, Paul McCartney, psychrock, garagesoul, indiedisco m.m. Dessutom indiefantomer som Babyshambles och Franz Ferdinand. Kolla även in Timbuktus barnvisa till nya Alfons Åberg-filmen.
Lyssna på rara.com: The Bucket List Vecka 36
Lyssna på WiMP: The Bucket List Vecka 36
Lyssna på Spotify: The Bucket List Vecka 36
Lyssna på Spotify: The Complete Bucket List(alla låtar)
Capital Cities “Origami”(från In A Tidal Wave Of Mystery, 2013)
Det intressanta med indiediscoduon från Los Angeles är deras hit “Safe And Sound”, som släpptes redan 2011 men blev listetta i Tyskland i år efter att ha spelats i en reklamfilm för Vodafone. Därefter hakade USA på, varpå den exploderade överallt. Snacka om lång stubin.
Paul McCartney “New”(från kommande albumet New, 2013)
Sir Paul återvänder till “Penny Lane”.
King Khan And The Shrines “Yes I Can’t”(från Idle No More, 2013)
Singeln “Born To Die” har rullat hårt här, och den här 60-talsrotade garagesoulen är ett fullständigt måste.
Falling Off Maps “Honest”(singel, 2013)
“Paranoid Android”-vibbar, någon?
King Krule “Border Line”(från 6 Feet Beneath The Moon, 2013)
Årets mest hyllade hittills.
David Urwitz “Jag Ångrar Ingenting”(från En Gång I Världen, 2013)
Den svenska singer/songwriter-traditionen är fortfarande stark, särskilt i Trollhättan.
The 1975 “Girls”(från The 1975, 2013)
“Största delen ägnar sig bandet åt småelektronisk soulpop i fusion med indiepop, och låter faktiskt ibland som att de råkat befinna sig på soundtracket till Min Fru Är En Utomjording eller valfri B-film från 1988.” skrev jag i min recension härom dagen.
Patterson Hood “Hate This Town”(från Songs For Slim, 2013)
Ännu en sång från välgörenhetsprojektet för den strokedrabbade The Replacements-gitarristen, denna gång framförd av Patterson Hood från Drive-By Truckers.
Kidnap Kid feat. LOTTI “Thin Lines”(singel, 2013)
Matt Shelton, en DJ från elektronicans hemstad Sheffield, hade inte ens gått färdigt universitetet när han fick en hit 2012 med “Vehl”. Han lär inte behöva plugga mer om han fortsätter göra så här dansvänliga soulhouselåtar.
Lucky Bones “Baby Please Don’t Pull Me Down”(från Someone’s Son, 2013)
Femmannaband från Dublin med smak för amerikansk mainstreamrock á la The Wallflowers, fast utan att vara dåliga kopior. Dessutom har de fått fina recensioner. Sångaren Eamonn O’Connors röst påminner faktiskt lite om Robert Plant.
Emil Jensen med Klara Söderberg “Radioaktivitet”(från kommande albumet I Det Nya Landet, 2013)
First Aid Kit är överallt nu, så varför inte också på en singel med hyllade Emil Jensen. “Radioaktivitet” finns även i en akustisk version.
Patrick Baker “This Love(Higher)”(singel, 2013)
I våras föll alla som råkade höra honom pladask för “Get 2 Know U”, en rejäl pastisch på Whitney Houstons “How Will I Know”. Alla ljud som omger Nashvillesångaren skriker 80-tal, och jag älskar det. “This Love(Higher)”, med sin New Jack Swing-rytm, började ljuda redan före sommaren, men finns först nu att streama nära oss.
Yuck “Middle Sea”(från kommande albumet Glow & Behold, 2013)
Första albumet utan sångaren Daniel Blumberg.
Running Red Lights “Mulberry Love”(från There’s A Bluebird In My Heart, 2013)
Folkpopkvartet från Toronto som räknar Fleetwood Mac, Of Monsters And Men och Tingsek(!) bland influenserna.
Forest Fire “Yellow Roses”(från Screens, 2013)
Folkrock med lätta drag av solskenspop och psykedelia.
Black Joe Lewis “The Hipster”(från Electric Slave, 2013)
Det blir mer The Sonics och mindre James Brown för varje album. Ett jävla ös, vill säga.
Timbuktu “Inte Stor Nog”(från filmen Hokus Pokus Alfons Åberg, 2013)
Kan bara inte undanhålla er den här charmiga barnvisan som Jason Diakité tillsammans med Måns Asplund spelat in till nya filmen om Alfons Åberg.
The Avett Brothers “Another Is Waiting”(från kommande albumet Magpie And The Dandelion, 2013)
Senaste årens stora alt-country-folkfavoriter är tillbaka. Nytt album i oktober.
Tandem Sky Vs Tiger Stripes “Solid Air”(singel, 2013)
Magnus och Micke i Tandem Sky fortsätter att hylla sina hjältar. Den här gången med en electrocover på John Martyns hyllning till sin nedstämde vän Nick Drake.
Robbie Fulks “Sometimes The Grass Is Really Greener”(från Gone Away Backward, 2013)
Alt-country-trubaduren sneglar mot bluegrass på nya albumet, inte minst i den här, vars titel samtidigt är en patenterad Fulks-ordlek.
Lydia Baylis “Mirrors”(från kommande albumet A Darker Trace, 2013)
Trip-hop-pop på den 23-åriga walesiskans debutsingel, vilket inte är så konstigt med tanke på att ett par av hennes musiker och låtskrivarpartners även spelat med Dido.
Rain Perry “Get In The Car”(från Men, 2013)
Kaliforniska singer/songwritern Rain Perry har kommit med ett starkt album, hennes fjärde.
Barrence Whitfield & The Savages “Hey Little Girl”(från Savage Soul, 2013)
Savage soul var ordet.
Kajsa Grytt “Du Ler, Du Dör”(singel, 2013)
Nytt från struliga tanten, producerat av Jari Haapalainen som spelar alla instrument.
John Legend feat. Seal “We Loved It”(från Love In The Future, 2013)
Seal!
Vista Chino “As You Wish”(från Peace, 2013)
Stor höst för stonergrungen. Ikväll Soundgarden på besök, om en dryg månad kommer Kyuss-avkomman Vista Chino.
MØ feat Diplo “XXX 88″(singel, 2013)
I februari hade jag med “Glass” i The Bucket List Vecka 6. Nu har danska stjärnskottet samarbetat med amerikanske producenten Diplo på nya singeln.
Leppen “Här Och Nu”(från En Låt Om Året, 2013)
En gång keyboardist i Nina Ramsbys Grand Tone Music, därefter videoregissör och fotograf, numera också soloartist. Långtidsprojektet som nu utgör debutalbumet är fullt av finstämd electrosoul.
Volcano Choir “Alaskans”(från Repave, 2013)
Bon Iver verkar vara ett minne blott, men Justin Vernon saknar aldrig sysselsättning.
I See Hawks In L.A. “Yesterday’s Coffee”(från Mystery Drug, 2013)
Veterancountry, men inte gubbcountry.
Flaamingos “She’s Never Satisfied”(från Flaamingos, 2013)
Indiebandet från L.A. har hyllats av PSL-bloggen här hemma, och fler och fler börjar upptäcka deras Velvet Underground/Joy Division-rock.
Raheem DeVaughn “Cry Baby”(från A Place Called Love Land, 2013)
Smörig soul utan att vara smörig.
Temples “Keep In The Dark”(singel, 2013)
Psych-rockarna från Kettering är tillbaka med en ny singel.
Stephen Kellogg “Good Red Wine”(från Blunderstone Rookery, 2013)
Singer/songwritern från Massachusetts blir bättre med åren som ett gott rött vin.
La Yegros “Trocitos De Madera”(från Viene De Mi, 2013)
Mariana Yegros bor i Buenos Aires, men härstammar från regnskogarna när den brasilianska gränsen. Något hon tar med sig i sin speciella sydamerikanska variant av soul. I somras gästade hon Way Out West.
Edward Sharpe & The Magnetic Zeros “Please!”(från Edward Sharpe & The Magnetic Zeros, 2013)
Hetaste flumhippiegospeln just nu.
Jack Moy & Glöden “Hold Your Head Up – 2013 Edition”(singel, 2013)
Väsbytrion är kraftigt på gång nu, och uppträdde i SVT:s Sommarkväll i somras. Läs min intervju med sångaren här.
Say Day For Puppets “Human Heart”(från Come Closer, 2013)
Blackebergs finest fick en 4:a i betyg av mig för senaste albumet.
Richard Buckner “Go”(från Surrounded, 2013)
Buckner var med senast i The Bucket List Vecka 30 med “When You Tell Me How It Is”. Fick en 5:a i DN av Po Tidholm.
Hey Champ “On Holiday”(singel, 2013)
Housediscoduon från Chicago upptäcktes av rapparen Lupe Fiasco som lät dem öppna för honom på en turné. Komplett med Madonna-betoning på ordet “holiday”.
Dent May “It Takes A Long Time”(från Warm Blanket, 2013)
Det närmaste vi kommer Brian Wilsons glansdagar i nuläget.
Le Garde “Chaos”(singel, 2013)
Om du har fått nog av Daft Punks “Get Lucky” men ändå inte kan få nog kan du dansa vidare med svenska Le Garde.
Ethan Ash “Haven’t Got There Yet”(singel, 2013)
Från Cambridge, men med ett sound som för tankarna till 70-talets amerikanska, blåögda soul.
Goldie Lookin Chain “It’s The Chain”(från Kings Of Caerleon, 2013)
Har normalt sett svårt för humorband, exempelvis Tenacious D som “alla” gillar. Men walesarna i Goldie Lookin Chain har lyckats så bra med sina samplingar i “It’s The Chain” att den blir oemotståndlig.
Franz Ferdinand “Stand On The Horizon”(från Right Thoughs, Right Words, Right Action, 2013)
Låter nästan som om Edwyn Collins är med på det här albumspåret.
Generalerna “Kvartifem”(singel, 2013)
Du kan ringa mig kvartifem om du inte förstår att du måste lägga Örebro-bandet på minnet. Gå även och se dem live, med energiske sångaren Björn Wallgren som officiell Duracell-kanin. Läs mer om dem här.
Zero 7 feat. Tom Leonard “Don’t Call It Love”(B-sida, 2013)
Sam och Henry i Londons downtempo-duo Zero 7 har släppt sin första singel på fyra år, och B-sidan är allra intressantast. Själfull slowdisco med svepande basgång och känslosam sång från den okände Los Angeles-bon Tom Leonard.
Babyshambles “Maybelline”(från Sequel To The Prequel, 2013)
På sedvanligt Doherty-manér klev dom upp på scen 1,5 timma försenade vid releasefesten i London-förorten Brixton, eftersom frontmannen inte anlände i tid. Enligt NME började fansen bua och en hel del droppade av innan bandet spelat. Vissa ränder går aldrig ur, men vilken comeback!
Jonathan Rado “Faces”(från Law And Order, 2013)
För ett par månader sedan tipsade jag om att Jonathan Rado från numera nedlagda Foxygen gjort ett soloalbum. Nu är det ute, så nu kan du njuta av 60-talspsykedelia som den en gång lät. Och som den låter.
Ski Lodge “Anything To Hurt You”(från Big Heart, 2013)
Låtens ryggrad: “Just Can’t Get Enough”-riffet på gitarr. Och det funkar.
Toni Braxton & Babyface “Hurt You”(från kommande albumet Love, Marriage & Divorce, 2013)
Ett helt duettalbum är på gång, och här är första singeln.
Tamar Braxton “Stay And Fight”(från Love And War, 2013)
Klart lillsyrran också måste få vara med, nu när hennes album kommit ut.
Little Green Cars “Harper Lee”(från Absolute Zero, 2013)
Irländarnas album har varit ute ett tag nu, men inte fått upp farten riktigt. Hoppas det blir så nu när det finns för streaming. Singeln “The John Wayne” kom redan i november i fjol, och kulturreferenserna fortsätter med senaste singeln “Harper Lee”, döpt efter författaren till romanklassikern Dödssynden. Den här veckans mest trallvänliga stämsångsrefräng.
Reckless Kelly “Didn’t Mean To Break Your Heart”(från Long Night Moon, 2013)
Varje Alt-Country-låt med självaktning borde innehålla hjärtekross i någon form.
Momus “Song Of Norway”(från Bambi, 2013)
Förra listan hade vi med Justin Currie. Denna lista har vi med hans kusin, skotske experimentalisten Nick Currie, som också kommit med ett nytt, hemmainspelat album under sitt alias Momus. Numera bosatt i Japan rönte han stor uppmärksamhet genom att spela in och släppa en cover på David Bowies comebacksingel “Where Are We Now?” efter endast 9,5 timmar!
Lumerians “High Frontier”(från The High Frontier, 2013)
Psykedeliskt, krautigt och spejsigt från San Francisco. Aber natürlich.
Lyssna på rara.com: The Bucket List Vecka 36
Lyssna på WiMP: The Bucket List Vecka 36
Lyssna via WiMP
Lyssna via rara.com
Jag har alltid drömt om att bo i ett kolonialhus i den amerikanska södern, ofta kuliss i någon medioker film om någon lummig småstad. Just att sitta i en gungstol på verandan en ljum sommarkväll till ljudet av tusen syrsor. Ingen har illustrerat det så väl i sång som Ryan Adams, och det i en låt som inte ens platsade på Faithless Street förrän vid återutgivningen då den packades med finfina bonusspår.
Lyssna via Spotify
Lyssna via WiMP
Skivbranschen är egentligen jävligt cynisk. Som när Glasvegas skulle släppa sitt andra album. Efter de grandiosa hyllningarna av debutalbumet samt jul-EP:n var det dömt att floppa. Fansen visste det. Musikskribenterna visste det. Innerst inne visste säkert skivbolaget Columbia och bandet själva det också. Och lik förbannat krävde hela världen det där andra albumet. Det floppade. End of story.
Nu flyttar vi framåt i tiden ett par år. Vänder blad, som Kungen hade sagt, fast av helt andra anledningar. Skottarna är tillbaka med sitt tredje album, och förväntningarna har sjunkit till en betydligt hälsosammare nivå. Därmed inte sagt att vi har gett upp. De två låtar som föregått Later…, “I’d Rather Be Dead(Than Be With You)” och “If”, har lämnat en strimma av hopp om den angelägenhet och iver som präglade deras självbetitlade debut och gav hela världen en ny favoritdialekt över en natt. Jag minns själv hur jag försökte dra i alla trådar jag kunde för att lyckas ta mig in på en utsåld spelning på Debaser Medis, tyvärr utan framgång.
Frågan jag ställer mig nu några år senare är: var finns glöden? Var finns hjärtat? Visst, är man ute efter E-bow-gitarrer och James Allans förtvivlade stämma finns den där. Men det saknas något som grabbar tag i ens krage och ruskar om, en flathandssmäll så kinden rodnar. När de kom med något nytt och “Daddy’s Gone” och “Geraldine” gick rakt in i varenda indievalps hjärta var det nästan så att man anade hur populariteten en dag skulle, om inte förgöra dem, så i alla fall göra dem en otjänst när de inte orkade längre hålla vad varenda musikmurvel hade lovat.
På Later… finns inte så många spår innehållandes det jag nämner här ovan. “Finished Sympaty” är 8 minuter lång. Vad då för? “Secret Truth”, “Magazine”, “I’d Rather Be Dead(Than Be With You)” och “Neon Bedroom” är alla helt okej transportsträckor, men prova att lägga “If” sist och lyssna igenom de övriga först. Du kommer att haja till när den till slut sparkar igång, för den är nämligen i stort sett den enda låten som har “det”. Nästa gång de kommer till Sverige kommer jag fortfarande att vilja se dem, men det är inte låtarna från det här albumet som kommer att orsaka den totala förnedringen i jakt på en biljett.
Bästa spår: “If”, “Neon Bedroom”, “I’d Rather Be Dead(Than Be With You)”
Köp den här: CDON(CD, CD+DVD, Vinyl), GINZA(CD, CD+DVD, Vinyl)
Lyssna via Spotify
Lyssna via WiMP
Efterhängsna drogproblem till trots har brittiska tabloiders största kassako, näst efter deras kungafamilj, inte varit riktigt i rubrikerna på sistone. Skandalerna har sträckt sig som längst till någon fyllekörning och droginnehav, vilket givetvis är förkastligt, men i jämförelse med hans heroininjicerande av tonåriga festdeltagare har det inte haft samma sensationsvärde hos tidningarna.
Frågan har väl egentligen aldrig varit om Pete Doherty kunde göra ny musik. Frågan har snarare varit om han varit på fötter länge nog för att klara av att göra ny musik, och dessutom få det på pränt. Nå, nu har han det. Och det låter precis som det gjorde förut. Dessutom förvånansvärt bra.
I vanlig ordning är det brittisk 70-talsrock i botten med akustiska gitarrer som samsas med elektriska. Det är inte lika reaktionärt som förr, utan – tro’t eller ej – en sorts mognad har infunnit sig. Singeln “Nothing Comes To Nothing” var en stark inropare till Babyshambles första studioalbum på sex år, och här finns mer att hämta än så. Janglepop i “Fall From Grace” och “Maybelline”(som ej är en cover på Chuck Berry-låten). Klassisk Babyshambles-riffrock i “Seven Shades”. Filosofera-mitt-i-natten-balladen “Minefield”. “Farmer’s Daughter” som väl ändå är ett varningens ord till hans 2-åriga dotter Aisling om att undvika såna som han själv? Intressantast är kanske ska-dub-utflykten i “Dr No”, ett direkt arv från The Clash som faller väl ut.
Man ställs som lyssnare inför kvalet mellan att hoppas på Dohertys kvittgörande av drogerna kontra risken att det går ut över kreativiteten. Men jag säger som han själv sjunger i “Farmer’s Daughter”: “I’d choose the former everytime”.
Bästa spår: “Maybelline”, “Nothing Comes To Nothing”, “Minefield”
Köp den här: CDON(CD, CD Ltd Ed, Vinyl), GINZA(CD, CD Ltd Ed, Vinyl)
Jag bevakar Popaganda 2013 på uppdrag av Kulturbloggen.com, där nedanstående recension publicerats idag.
Rockens kanske första regel: döm inte hunden efter håren. Ett av de hippaste banden de senaste åren, Hot Chip, vandrar in på scenen. Paniken sprider sig till en början: några kommunalpolitiker på konferens i Stockholm måste ha gått fel och ramlat in på fel nattklubb. Men när Alexis Taylors karaktäristiska glasögon reflekterar en spotlight vet vi att både vi och dom har kommit rätt. De börjar bli äldre nu. Joe Goddard har nog inte kunnat knäppa kavajen på ett bra tag. Turnémusikern Rob Smoughtons skägg är gråsprängt, och hans ljusblå byxor så högt uppdragna att den som vill kan beundra hans anklar, om så önskas.
Elektronisk musik live är ju alltid lika motsägelsefullt. 80% av de artister jag sett under festivalens två dagar använder någon form av förinspelat material. Hot Chip, som egentligen bara skulle behöva ställa in sina sequencers på scengolvet och trycka på On-knapparna framstår som några av de mest levande. Eriksdalsbadet blir belägrat av en hårt arbetande dansarmé som skippar mellansnack och istället låter Moog-basgångarna göra jobbet. Jobbigt för oss, på ett bra sätt, eftersom ett hav av huvuden omgående guppar upp och ner av förmodat ryckande ben och höfter som vägrar hålla sig stilla. Jobbigast har trummisen Sarah Jones det, eftersom hon med minimala eller inga mellanrum får hamra på i låt efter låt tills hon halvvägs in får svepa en hel colaburk i en klunk när killarna skiftar positioner.
Allt är ett enda långt dansparty för ex-nördarna från södra London, numera nästan lika omtalade för sina beskaffenheter som DJ:s som för sin housiga syntdisco. Owen Clarke leder styrkorna som en gympaledare, medan han, Al Doyle samt nämnda Taylor och Smoughton bytlånar basar, gitarrer, trummor och syntar med varandra. Ingen frisk människa kan uppfatta detta som syntetiskt och konstgjort.
Halva konserten får jag tillbringa med ett kameraobjektiv under hakan, tillhörandes en 20-årig man vid min högra sida som inte är helt olik Tobey Maguires nördporträtt av Peter Parker i Spiderman. Vid min vänstra sida upptäcker jag vad som är i hans fokus: en utomjordligt söt tjej med fräknar och rött, skruvlockigt hår. Till råga på allt med en påklistrad guldstjärna på kinden, vilket inte gör hennes likhet med en älva mindre. Hon dansar oberört vidare, fullt medveten om uppmärksamheten. Jag tänker att jag borde ge honom kondomerna i min ficka som oförhappandes och obemärkt stacks i min hand vid entrén, men ändrar mig. Hon är, om sanningen ska fram, inte i hans division. Han är inte ens Peter Parker, såvida han inte söker upp en giftspindel på Skansens akvarium.
På märkliga vägar får det något slags koppling till Kirsten Dunst, föremålet för Jens Lekmans fokus i “Waiting For Kirsten”. Det betyder säkert något, jag är osäker på vad, men fint är det, på ett småsorgligt sätt. Hittar han inte någon lämplig giftspindel finns det i alla fall ett alternativ till för att kunna erövra den där älvans hjärta: starta ett band som förvandlar nördar till ultracoola hipsters som älskas av ultracoola hipsters. Som Hot Chip.
Foto: Emma Andersson
Jag bevakar Popaganda 2013 på uppdrag av Kulturbloggen.com, där nedanstående recension publicerats.
Allting var på förhand ganska enkelt: vi visste vad vi skulle få. Han visste vad han skulle ge. Men ändå. Vi kan dö nu.
Spänningen strax före klockan slår nio är påtaglig. Det är den sista av väldigt få Håkan Hellström-spelningar det här året, och något av slutsignalen för sommaren innan hösten tar vid. Diskussionerna går varma runt om framför scenen. Vilka låtar från nya albumet kommer att spelas? Kör han “Valborg”(det gjorde han)? Vad börjar/avslutar han med? Kickstartar spelningen med tredje låten “Ramlar”? Nej. Alla hoppar som galningar redan i andra numret “Det Kommer Aldrig Va Över För Mig”, trots att det nyss var så packat att man inte kunde röra sig. Ett yngre par förklarar för mig hur de bara måste få höra “Nu Kan Du Få Mig Så Lätt”. “När Lyktorna Tänds” har blivit den stora, stora livefavorit vi anat. En snubbe i smäck utbrister i ett vilt “Jaaaa!” en halv takt in i trumintrot till “Man Måste Dö Några Gånger Innan Man Kan Leva”, som om han just vunnit VM-guld. Han ringer senare upp en kompis, som får äran att i ena örat höra Håkans berättelse om brevet från ett 15-årigt fan, till vilket slutnumret “Du Är Snart Där” tillägnas.
När “Kom Igen Lena” startas upp med de flankerande storbildsskärmarna visande klipp av Magnus, Brasse & Eva från Fem Myror i sina sjömanskostymer går Eriksdalsbadet fullständigt bananer. Jag påminner mig själv om att jag måste kolla bassängerna på vägen ut för att se om dom fortfarande kokar.
Egentligen är det nästan löjligt. Här ska jag sitta och skriva något begripligt om något som knappt är fattbart för oss som var där. Håkan Hellström fullkomligt ägde Stockholm. Publiken är med på allsången redan från början, och inte för en enda textrad som sjöngs från scenen uteblev fansens outtröttliga körande. Likheterna med en Bruce Springsteen-konsert är ganska markanta, sånär som på densiteten av läppglans och tuggummi längst fram vid staketet. Vem tar ett snack med Håkan om att boka Ullevi nästa sommar? Finns det en enda svensk soloartist som skulle fylla arenan så är det yrvädret i skinnpaj framför oss. Lanseringen är härmed startad.
Vi måste också nämna det fantastiska band Håkan har i Augustifamiljen, förstärkt med bl.a. gitarristen Mattias Hellberg. När det börjat bli lite för långa stunder av extas plockar de ner det hela innan det är dags att gasa på igen. Fingertoppskänslan gör att det måste ha slagits om inte världs- så åtminstone svenskt rekord i antal höjdpunkter under en konsert. Jag tänker inte rabbla några fler specifika låtar här, för då får jag rabbla allihopa. Och förresten hade jag fel i inledningen av den här texten. Jag kan inte dö än. Han spelade aldrig “Jag Vet Vilken Dy Hon Varit I”, så jag får nog leva några gånger till innan jag kan dö.
I första låten för kvällen, “Jag Har Varit I Alla Städer”, sjunger Håkan Hellström att “Stockholm blir aldrig min stad”. Han kunde inte ha mer fel. Han ägde den, som sagt, och ska bara till Stadshuset för att ta emot den guldinramade lagfarten innan han åker hem till GBG igen.
Jag bevakar Popaganda 2013 på uppdrag av Kulturbloggen.com, där nedanstående recension publicerats.
Indie-Sveriges Julio Iglesias gör en efterlängtad officiell(vi räknar inte den inofficiella i samband med Way Out West) återkomst till den svenska livescenen. Det märks inte minst genom det oändliga publikhav som omgärdar scenen redan denna tidiga lördagkväll, vilket inte var fallet på fredagen, trots ett hett namn som Jessie Ware.
När hela “The Opposite Of Hallelujah” framförs utan någon som helst fungerande gitarr(pga sladdkrångel) visar Lekman att fler än en sång- och dansman från Göteborg uppträder på festivalen denna afton. Hans särskilda förmåga att använda svenskt språkbruk i engelska ger en extra dimension till texterna, utan att för den skull ta bort innebörden för de utländska lyssnarna. Typexemplet är “Black Cab” där vi alla i gamla Svedala vet precis vad svarttaxi är för något. Engelskspråkiga fans kan relatera till texten, medan vi svenskar får bonusmaterial. Bruket av ordet “folköl” i “Waiting For Kirsten” är förmodligen charmigt exotiskt för icke-svenskar.
Lekmans egna språk verkar ha blivit alltför tilltrasslat för honom själv. Så pass att han sett sig tvingad till en version av “Julie” – översatt till modersmålet – som vi ikväll får höra. Textraden om “ketchup och majonnäs” bekräftar att han ska hålla sig till det han kan, men det är ändå ett kul och oväntat grepp. Dessutom har han grävt lite bland sina kassettband och hittat låten “Hotwire The Ferris Wheel” som inte spelats varken live eller på skiva tidigare, vilket känns exklusivt för oss åhörare.
Så hur var då återkomsten? Tja, stämningen god och sångerna av klass. Flera nya fans kan ha blivit intresserade på allvar, inga gamla fans har fallit bort. Som rockkonsert betraktat blir det lite för snällt och gemytligt, men som uppvärmning av lördagskvällen är det optimalt.
Jag bevakar Popaganda 2013 på uppdrag av Kulturbloggen.com, där nedanstående recension publicerats idag.
Lika bra att erkänna direkt: jag är ruskigt svag för band som bär kostym på scen. Som signalerar att “vi bryr oss”(i motsats till när “vi bryr oss inte” är det som gör en svag, men det är en annan historia). Noah & The Whale är ett sådant band. Lurvige basisten Matt Owens har till och med väst och slips. Och sådant gillar vi.
I tidernas begynnelse var Laura Marling medlem i bandet, sedan valde hon att sparka igång den än idag rådande brittiska folkvågen. Den red aldrig Noah & The Whale riktigt på. Istället valde de att satsa på Charlie Finks direkta popsånger och lade fokus på att framföra dem som en enhet. Och det är som en enhet de framstår ikväll. Inledande “Tonight’s The Kind Of Night” sätter en ribba som aldrig riktigt darrar efter det. Första allsången börjar höras så smått i “Don’t Come Around Here No More”-pastischen “L.I.F.E.G.O.E.S.O.N.”, något som Fink tar fasta på i efterföljande balladen “Old Joy” och får visst bifall. Egentligen har de bara en hit, avslutande “Five Years Time”, men sanningen är att övriga låtar är så pass bra att de också borde vara det. Kanske är det också vad som sätter en viss gräns: det är för jämnbra, om än med en hög lägstanivå. Förutom alla egna kamouflerade “hits” kryddar de med en charmig cover på Daft Punks “Digital Love”.
Så länge de kör på med Tom–Pettys–Full–Moon–Fever-med-fioler vet vi att de kommer att leverera. Och så länge violinisten Tom Hobden ler sitt pillemariska leende vet vi att de själva har roligt där uppe. Och då har vi andra det också.
songsforwhoever.com 