Lyssna på Spotify: Hüsker Dü “Sorry somehow”
Minneapolis förknippas ofta med Prince, men lika ofta med de collegerock-band som staden avlade fram. Förutom The Replacements och Soul Asylum så kom ju även Hüsker Dü därifrån.

Dom kallades ”punkens svar på The Beatles” för sin poppiga hardcore, och i likhet med Fab Four så turades Bob Mould och Grant Hart om att skriva låtarna. Hart får väl liknas vid motsvarigheten till Paul McCartney i den jämförelsen. Hans göra-slut-novell ”Sorry somehow” ger också en vink om varifrån Green Day kommer.

Precis som med Nirvanas Nevermind rådde allmän skepsis inför bandets första skiva på ett storbolag, och precis på samma sätt var det obefogat när skivan visade sig vara så bra som den var. Candy apple grey var början på söndervittringen inombords, vilket bandet nog kände på sig innerst inne. Bob Mould har sagt att ingen egentligen ville fortsätta i Hüsker Dü, men att dom gjorde det i alla fall eftersom dom tjänade mycket pengar. Candy apple grey är ett utmärkt exempel på när girighet faktiskt kan leda till något gott för en gångs skull.

Lyssna på Spotify: The Stone Roses “Mersey paradise”
Det här blev lika mycket en hyllning till, som ett hån av, Liverpool, iscensatt av grann- och rivalstaden Manchesters nya darlings. Men dom gömde undan den på en B-sida. Eller gömde undan och gömde undan, när det gäller The Stone Roses så slukade fansen allt, oavsett om låtarna låg på album, singlar eller samlingar. Och det var rörigt med utgåvorna, mycket beroende på skivbolags- och rättighetsstrul när dom lämnade Silvertone för Geffen efter första albumet.

”Mersey paradise” var alltså en av B-sidorna till ”She bangs the drums”, och är en av dom rakaste poplåtar dom någonsin gjorde, vilket också är anledningen till att vi älskar den så villkorslöst. Ian Brown skrev låten om ett mord som begicks under hans barndom i närheten av hans hem nära just Mersey-floden. Fyndigt nog utformades texten så bra att man lika gärna kan ta det som ett hån av Liverpool som är starkt förknippat med den nedsmutsade och ocharmiga floden.

Introt är en ”Here comes the sun”-pastisch och hela låten osar av ”There she goes”, bägge från Liverpools finest: The Beatles och The La’s. En rättmätig, om än motvillig, hyllning från Madchester-hållet.

Lyssna på Spotify: Beach House “Norway”
Allt som är gratis är gott, heter det. Och ”Norway” kunde man ladda ner gratis från Beach Houses hemsida några veckor innan dom släppte sitt tredje album, det vansinnigt hyllade Teen dream från 2010.

Det finns en oro i den här låten, något som jag tror kan tillskrivas de skeva syntarna och gitarrerna, samt inte minst trumrytmen som låter som tagen från ett indianöverfall i en västernfilm.

Strax efter att massmorden i Norge skett på bland annat Utöya i juli 2011, så dök den här låten upp på en blandspellista i min telefon. ”Norway” har naturligtvis ingenting med händelserna att göra, men med dom i åtanke när man lyssnar på texten ackompanjerad av den oroliga musiken så får åtminstone jag kalla kårar. Kolla in det här:

We were sleeping till
You came along
With your tiny heart
You let us in the wooden house
To share in all the wealth

Don’t you know it’s true?
Norway-ay-ay, ay-ay-ay-ay-ay-ay
Norway-ay-ay, ay-ay-ay-ay-ay-ay

Seven figures leap the hungry mouths
The beast, he comes to you
He’s a hunter for a lonely heart
In the season of the sun

Don’t you know it’s true?
Norway-ay-ay, ay-ay-ay-ay-ay-ay
Norway-ay-ay, ay-ay-ay-ay-ay-ay

Where you thinking that you got to run to now
With the beating of a tiny heart?
Hang on to the things that you’re supposed to say
Millions of stars, they open to your fate

Usch.

Lyssna på Spotify: Feargal Sharkey “A good heart”
Lyssna på Spotify: Feargal Sharkey “You little thief”
Ibland måste man frångå den vanliga ordningen. Den här bloggen publicerar en låt om dagen, men här finns två stycken som hör ihop i samma kärlekshistoria. Maria McKee(Lone Justice) och Benmont Tench(Tom Petty & The Heartbreakers) hade så mycket att säga varandra efter att deras förhållande rasat samman, men dom valde ett något udda sätt att framföra det på.

Punkpopparna The Undertones’ soulröstade sångare visade redan 1983 vad alla hade anat. Hans röst var som klippt och skuren för det mesta, och tillsammans med Vince Clarke fick han en stor hit med akustiska syntballaden(motsägelsefullt, jag vet) ”Never never”. 1985 när det var dags för ett soloalbum fick han hjälp av Dave Stewart och medlemmar ur Eurythmics och The Pretenders.

Eftersom Sharkey var vän med både McKee(som skrev ”A good heart”) och Tench(”You little thief”), så ville han förmodligen vara rättvis och spela in bådas låtar. ”A good heart”, med sin elastiska basgång, var den 19-åriga McKees syn på hennes och den 11 år äldre Tenchs kraschade förhållande. Den soulpoppiga ”You little thief” låter bittrare än den egentligen är, och slutsatsen efter att ha hört båda låtarna är att paret hade en fin romans, men det funkade helt enkelt inte. Det är nästan så att bägge ber om ursäkt till varandra för att det gick som det gick.

Feargal Sharkey är förmodligen fortfarande väldigt ensam om att ha gett ut två singlar på rad som var två älskandes hälsningar till varandra.

Lyssna på Spotify: B-Movie “Nowhere girl”
Vad gör dom idag? Tidningsspalter tillägnas artister som fick en dunderhit och möjligen ytterligare ett par mindre. Man rotar i det förgångna och vad som hände sen. Minns med både glädje och sorg hur det var då det begav sig.

B-Movie har säkert figurerat i någon sådan spalt, dom representerar nämligen ärketypen för denna kategori. Dom fick en hit med ”Nowhere girl”, efter ett par halvhyggliga singlar(främst ”Remembrance day”), samt medverkan 1981 på det legendariska samlingsalbumet Some bizzare album(som även innehöll Depeche Modes ”Photographic”). Dom kunde ha ridit på den nya vågen men fick inte fram något album förrän flera år senare då dom var hopplöst ute, och tappade både medlemmar och sugen.

Den syntpostpunkiga ”Nowhere girl” bröt på ett annat sätt ny mark och gavs ut i ett helt eget format, nämligen som 12” med titellåten på ena sidans 45 varv och fem andra låtar på andra sidans 33 varv. Ett mellanting mellan album och singel som tyvärr inte slog igenom, med tanke på hur detta aldrig fick någon större utbredning inom skivindustrin.

Så vad gör dom idag nu då? Ja, informationen flödar inte direkt, mer än att B-Movie trots allt är aktiva med sporadiska spelningar och musikutgivningar via sin hemsida. Sångaren Steve Hovington har annars slagit mynt av sitt vinintresse och huserar som vinproducent i södra Frankrike.

Lyssna på Spotify: Chaka Khan “Fate”
Första tanken är: var har jag hört det här förut? Helt naturligt, för alla har hört det. Fast inte riktigt så här.

Yvette Marie Stevens blev Chaka Khan när hon var 17 år och gifte sig med sin dåvarande pojkvän Hassan Khan. Inte långt senare skilde dom sig igen, men jag gissar att Yvette ändå anser att hon fick med sig något vettigt i form av det fräcka artistnamnet.

Rufus & Chaka Khan låter som en man-och-hustru-duo á la Ike & Tina Turner, men Rufus var ett funkband från Chicago där Khan blev frontfigur som 19-åring. Dom fick en låt av Stevie Wonder, ”Tell me something good”, som blev deras genombrott 1974. När Khan fick skivkontrakt som soloartist så blev ”I’m every woman” genast en hit 1978(nyligen bortgågna Whitney Houston som fick en hit med samma låt var intressant nog med och körade på Khans album).

”Fate” är en gyllene souldisco-antikvitet som sånär hade varit bortglömd, hade det inte varit för att Stardust dammat av den i ”Music sounds better with you”. Precis, det är där du hört den. Och Stardust hade ju helt rätt: det låter fan så mycket bättre med dig, Chaka.

Lyssna på Spotify: Joe Strummer & The Mescaleros “Coma girl”
Joe Strummer var på väg att få uppleva ett uppsving i senare delen av karriären i likhet med Johnny Cash, Bob Dylan och flera andra gubbar. Men det hjärta som så starkt hade klappat för musiken berövade honom möjligheten.

Efter att han upplöst The Clash under frostnatten som följde det miserabla albumet Cut the crap 1985 så fick vi vänta länge på en ”riktig” skiva(om vi bortser från soundtracks och gästspel). 1999 gav Strummer till slut ut Rock art and X-Ray style tillsammans med det nybildade kompbandet The Mescaleros. Bandet utforskade flera olika musikstilar, i viss mån så som The Clash också hade gjort.

Strax före jul 2002 dog Strummer tragiskt nog av ett medfött hjärtfel, 50 år gammal. Inspelningarna av det tredje Mescaleros-albumet pågick när han gick bort, men hans bandkollegor hade tillräckligt med material för att kunna ge ut albumet. De flesta låtarna hade inte hunnit få några pålägg, och kanske är det därför som ”Coma girl” känns så äkta och så effektivt slår sig in i öronen(hör hur Strummer nästan börjar småskratta i slu. En av dom bästa rocklåtarna under 2000-talet var inte ens en färdig produkt. Kanske något att tänka på för artistkollegor som tenderar att överarbeta i studion?

Lyssna på Spotify: The Rolling Stones “She smiled sweetly”
Var fan tog Keef vägen? Jo, men han är ju där. Där! Bakom orgeln. Och inte en gitarr i sikte. Vad är det här för en Stones-låt egentligen, som inte har nåt gitarrspel? Svar: den bästa du borde ha hört, bortsett från “Moonlight mile”.

Bob Dylan hade året innan gjort succé med sin elektriska Blonde on blonde, som innehöll “Just like a woman”, och sen behöver vi inte diskutera mer om varifrån inspirationen kom till “She smiled sweetly”. Keith spelar orgeln som en över medel uppspelt kantor, Mick sjunger lite sådär lagomt tillbakahållet.

Och just det ja, Billy Bragg har gjort en utomordentlig version av den här. Kanske den till och med är bättre? Men i alla fall.

Lyssna på Spotify: The Tories “Time for you”
Hand upp, alla som kan sjunga första versen och refrängen till “I’ll be there for you”(ledmotivet till Vänner om någon nu inte hade koll på det)! Och nu hand upp, alla som kan sjunga andra versen!? Tänkte väl det. Det bevisar vikten av att ha något originellt som klibbar sig fast när det är dags att tänka ut ett ledmotiv till en TV-serie.

Egentligen hade TV-serien Jesse allt som krävs för att bli framgångsrik: samma producenter som Vänner, samma goodgoodfeeling som Vänner, samma charmigt skruvade rollfigurer som Vänner, samma sorts ledmotiv som Vänner… Ja, du ser ju själv. Det var just det som var det lilla dilemmat. Det var alldeles för samma i det mesta. Men serien, som hade Christina Applegate i huvudrollen, var faktiskt inte så dum, trots att den bara fick två säsonger.

The Tories hade trots sitt namn varken Margaret Thatcher eller John Major på elbas. Däremot spelade dom en Jellyfish-besläktad powerpop, eller varför inte säga The Rembrandts-besläktad så är Vänner-kopplingen total. ”Time for you” kunde ha varit en lika stor TV-hit om det hade råkat vara den som inledde Vänner istället för ”I’ll be there for you”. Men det ena behöver inte utesluta det andra, och därför så kan vi helt villkorslöst välja att lyssna på bägge låtarna när vi vill.

Lyssna på Spotify: Nolan Porter “If I could only be sure”
Det här med Northern Soul är det diffusaste musikbegrepp som finns. Soul var huvudgenren, men artisterna som omfattades skulle inte vara några som var kända namn. Ju mer obskyrt, desto mer Northern Soul. Och dessa 60- och 70-talsskivor var vad som gällde på nattklubbarna i norra England, därav namnet på genren.

Flertalet artister blev mer kända flera år efter att dom gett ut sina skivor, tack vare att deras musik väcktes upp ur sarkofagerna igen. Nolan Porter har inte öst ut skivor direkt, men 1972 gav han ut LP:n Nolan. På den fanns “If I could only be sure”, som blev populär på Northern Soul-klubbarna.

Första gången jag hörde den så stack den ut ordentligt från mängden, mycket beroende på den lite aviga melodin, bakgrundskörerna á la Dixie Hummingbirds och inte minst den bluesiga gitarren. Och det var inte vem som helst som spelade; ingen mindre än Little Feat’s Lowell George, som tillsammans med medlemmar ur Mothers Of Invention kompade Porter under inspelningarna.