Lyssna på Spotify: The Fraternal Order Of The All “Space and time”
Jadå, du läste årtalet rätt. Den gjordes 1998 och inte 1968. Och det är verkligen inte Roger McGuinn som sjunger och spelar 12-strängad Rickenbacker på någon förlorad The Byrds-inspelning. Men det är meningen att vi ska tro det.

Andrew Gold har skrivit en hel del softrock-låtar under 70- och 80-talen. Dessutom fick han något av en popkarriär under andra halvan av 80-talet tillsammans med 10CC’s Graham Gouldman i duon Wax, som fick en Tracks-hit med “Bridge to your heart”.

1998 gav han ut en hel skiva med 60-talspastischer under pseudonymen The Fraternal Order Of The All, där all info i skivans booklet och marknadsföring var tänkt att leda lyssnaren in i tron att det var något borttappat psykedeliaband från The Summer of Love. Personligen kan jag tycka att XTC’s liknande projekt The Dukes Of Stratosphear lyckades bättre, Gold använder alldeles för moderna instrument i vissa av låtarna, vilket gör att plojen tyvärr blir lite pinsam i dom stunderna eftersom det blir alldeles för uppenbart.

Men nu ska vi inte vara såna, utan bara njuta av “Space and time” som är en av dom låtar där Gold går hela vägen och ger oss den onda tvillingen till The Byrds’ “Lady friend”.

Lyssna på Spotify: The Romantics “What I like about you”
Titta på det här albumomslaget. Blinka, och titta sedan en gång till. Skulle du köpa en skiva med det här bandet? Tänkte väl det. Hade det inte varit för att The Romantics stavar med bokstaven S istället för Z på slutet(samt möjligen för dom något coolare poserna) så hade folk varit förlåtna för att dom trott att det handlade om svensk dansbandsmusik från sent 70-tal.

”What I like about you” är en milstolpe inom powerpopen och klibbig som ett billigt tuggummi ur en enkronas-automat i gallerian. Men till skillnad från tuggummit så går inte smaken förlorad efter första tuggorna, utan lever vidare i all oändlighet.

När John Mellencamp 1985 släppte sin ”R.O.C.K. in the U.S.A.” med exakt samma ackord och tempo som ”What I like about you” så tycker jag att han åtminstone borde ha nämnt The Romantics bland alla andra han namedroppar i låten(Martha Reeves, James Brown m.fl.) och påminner oss om att dom rockade. Det gjorde The Romantics också. Men vi behöver bara en enda påminnelse och det är den här låten.

Lyssna på Spotify: Anthony Hamilton “Lucille”
Det här måste vara Kenny Rogers “Lucille” – the other side of the story! 1977 hade Kenny Rogers en hit med “Lucille”, skriven av Roger Bowling och Hal Bynum. Låten handlade om hur en man i en bar träffar en kvinna vars liv är på bottennivå. Hon rullar upp sitt deprimerande förhållande och hur hon avskyr sitt liv. Till baren kommer då hennes akterseglade man och klandrar henne för hur hon lämnat honom och deras fyra barn och deras liv på farmen.

Anthony Hamiltons ”Lucille” från 2003 berättar till synes historien ur den övergivne makens synvinkel(första raden i refrängen är identisk med Kenny Rogers version), vilken inte är lika smickrande för kvinnan. Här är hon ute och krökar med sitt ex, blir slagen och verkar trots det ha gjort sitt val, men Hamilton verkar inte missnöjd i alla fall. Kanske det var lika bra att hon drog.

”Lucille” är en soulballad där beatet till Paul Simons “50 ways to leave your lover” goes R&B. Trumspelet är inte lika avancerat som Steve Gadds(för det krävs en del), men fullt godkänt för att vara en pastisch.

Lyssna på Spotify: Unbelievable Truth “Settle down”
Att Radioheads frontman Thom Yorke hade en brorsa var väl inget att höja på ögonbrynen åt. Men att broder Andy dessutom var en gudabenådad låtskrivare som hade ett eget band var däremot något som överraskade när dom kom ut med sitt debutalbum Almost here 1998.

Trummisen Nigel Powell var även ett studiogeni och fungerade som producent, ljudtekniker och fyllde dessutom på med gitarr, keyboards och körsång. Bandets akustiska indie var så lågmäld och försynt att publiken fick hyssja ner sig själva på deras konserter.

Det genomgående temat i bandets låtar sken av ungdomsbekymmer och osäkerhet, allt gestaltat av Andy Yorke’s sång. Synd att inte fler tog chansen att höra detta gravt underskattade band.

Lyssna på Spotify: The Georgia Satellites “Keep your hands to yourself”
Ibland känns det som att man inte sett en 12-taktare högt upp på topplistorna sedan “Johnny B. Goode”, men 1986 så låg The Georgia Satellites faktiskt tvåa på Billboard-listan med denna. Överst låg Bon Jovi med ”Livin’ on a prayer” om någon nödvändigtvis behöver veta. Dock lär vi inte hitta något liknande i toppen på svenska topplistor inom överskådlig framtid, såvida inte Tomas Ledin får för sig att hitta på något radikalt.

Första textraden om att jonglera runt med växelmynt i byxfickan har tolkats som åsyftande att dra en fickpingis. Antagligen med tanke på låtens tema om att flickan vill hålla på sig tills efter bröllop har ståndat.

Epitetet bar-band ligger mycket nära till hands för att beskriva deras upplaga av sydstatsrock, givetvis rotad i Dan Baird’s karismatiska sång. Lägg därtill några inspirerade bluesgitarrsolon över boogierocken. Handen på hjärtat, hade du kunnat pricka in årtal på denna utan fusk? Fullständigt tidlöst.

Lyssna på Spotify: Patty Griffin “Tony(Live)”
Texten till ”Tony” kan nog vara bland det svartaste vi någonsin hört sjungas. Men vi ska inte bli skrämda av det, snarare kanske försöka ta lärdom och få oss själva och våra barn att växa upp med hög tolerans mot andra människor, oavsett om dom är som ”alla andra” eller inte. Nu slutar inte alla livsöden med att en person sätter ett vapen mot huvudet och trycker av, men bara det faktum att någon mår dåligt av att vara utstött är illa nog.

Moralkakan åsido, ”Tony” förvånar lite grann på så vis att själva musiken inte är så lågmäld som texten anmodar, refrängen rockar överraskande fett och Patty Griffin’s röst ger låten tyngd.

Griffin har under åren samarbetat med flera av dom stora inom countryrocken som Emmylou Harris, Buddy & Julie Miller mfl. Förra året var hon en del av Robert Plant’s Band Of Joy. Som låtskrivare har hon haft framgång tack vare att många artister framfört hennes låtar; Linda Ronstadt, Dixie Chicks, Mary Chapin Carpenter, Missy Higgins och Martina McBride för att nämna några.

Fotnot: i sann Spotify-anda så finns inte den version av “Tony” som jag själv uppskattar mest, studioversionen från 1998 på albumet Flaming red. Men den här liveversionen är inte så pjåkig den heller, så tills Flaming red dyker upp så håller vi till godo med den. Låten är för bra för att gömma för allmänheten.

Lyssna på Spotify: Jackson Browne “For America”
När musik blir politisk blir den oftast inte så rolig längre. Jackson Browne struntade i det och kritiserade sitt eget land och Ronald Reagan med Lives in the balance. Med “For America” kritiserade han inte bara Reagan-styret utan även flera av hans företrädare i Vita Huset. Och faktiskt även George W. Bush. För inget har ju förändrats nämnvärt sedan han släppte albumet 1986. USA patrullerar fortfarande runt om i världen och håller ordning.

Browne har alltid haft ett bra sätt att beskriva sin samtid, och även om datumstämpeln är rätt tydlig på den här skivan så är “For America” tidlös, både som politiskt budskap och produktionsmässigt. Ifrågasättandet av det egna landets beteende till trots var det tydligen rätt många som tyckte som honom också i USA, eftersom Lives in the balance nådde så högt som plats 5 på Billboard’s albumlista.

Lyssna på Spotify: Bob Dylan “Tonight I’ll be staying here with you”
Så fort han börjar sjunga sista låten från countryalbumet Nashville Skyline vet man att det inte kan vara någon annan. Rösten som är så typisk för albumet gör låten ännu mer romantisk och värmande, och låten är bara helt fantastisk.

Och rösten är ju det första man tänker på när albumet kommer på tal. Dylans snäsande och väsande stämma från förr var helt förändrad och istället lät han som en parodierad smörsångare. Enligt honom själv för att han slutat röka. Min personliga teori är den att Dylan var trött på att bli kallad för “talesman för sin generation” som han försökt slippa under många år. Lika bra då att göra radikala ändringar.

Farbror Bob har det i övrigt skrivits så(=alldeles för) mycket om redan, så vi nöjer oss med detta, och lyssnar till Bob Dylan, smörsångare.

Lyssna på Spotify: Francoise Hardy “Ce petit coeur”
Inte många icke-engelskspråkiga artister från 60-talet bär sitt namn med samma stolthet som Francoise Hardy. Yé-yé-popen hon gjorde i början av 60-talet övergick snart till mer personlig folkrock, något som passade hennes sångfågelstämma bra.

1965 släppte hon ett album som liksom många andra av hennes tidigaste inte bar något annat än hennes namn. Därför har den fått gå under titlarna Francoise Hardy, L’Amitié och Ce petit coeur. Första låten “Ce petit coeur” är en av mina största favoritlåtar, en lite sunshinepoppigare Scott Walker-produktion, där den 12-strängade akustiska gitarren gör riffet till en ren fröjd. Att hon dessutom var sanslöst vacker på skivomslaget var sannerligen ingen nackdel heller. Kolla in ögonen och hur skuggan faller på halva hennes ansikte.

Lyssna på Spotify: The Gourds “Gin and juice”
Snoop Dogg goes country. Har man inte hört Dogg’s original av “Gin and juice” kan det vara svårt att avgöra om det var han eller The Gourds som var först, så mycket har Texasbandet gjort den till sin egen. Försiktig i början med en ensam mandolin övergår låten sakta till att bli en riktig partystänkare, och The Gourds har transformerat den från urban hip-hop till bonnig ladugårds-stomp.

Ingen dålig bedrift, med tanke på hur knepigt det kan vara att få in alla ord som rappas i en sångtext. Nu är ju den här versionen över sex minuter att jämföra med Snoop’s 3,5-minutare, men dom unnar sig ändå ett mandolin-solo(nåja, frenetiskt plektrumsvingande kanske är en bättre beskrivning).

Tidpunkten när The Gourds släppte låten var lite illa tajmad ur en aspekt. Napster hade precis blivit stort och dåligt pålästa pirater utgick från att det var Blues Traveler och alla möjliga som gjort låten och döpt sina mp3-filer utifrån det. Därför fick dom inte ens äran för att ha gjort en av dom bästa och mest snillrika coverversionerna kring millennieskiftet.