Lyssna på Spotify: The Band “The shape I’m in”
Stage fright är Bandets tredje alldeles för underskattade album och hamnar ofta i skuggan av Music from Big Pink och The Band. ”The shape I’m in” har ett riktigt sväng, pådrivet av Richard Manuel’s elpiano, och man luras lätt av den lite glättiga förklädnaden.

Sett till att låten sjungs av den introverte Manuel, och att han 1986 hängde sig på ett hotell i Orlando, känns den inte lika medryckande längre. Även sångtexten blir lite olustig mot bakgrund av vad som komma skulle.

Out of nine lives, I spent seven
Now, how in the world do you get to Heaven
Oh, you don’t know the shape I’m in

Drogerna och depressionerna tog indirekt Manuel’s liv, men inget kan någonsin ta livet av “The shape I’m in”. Skönt att han förblev odödlig åtminstone i någon form.

Lyssna på Spotify: Saxon “747(Strangers in the night)
Vet inte om Saxon hade en fäbless för att sjunga om färdmedel, men förutom den här så hade dom även en hit med ”Motorcycle man”. Eller ja, om den nu handlade om färdmedel alls vill säga. Sångtexter är metaforernas forum, och ofta handlar det om helt andra saker.

Man har velat haft det till att rockklassikern ”747” egentligen är en metafor för gaysex, alltså att själva flygplanskroppen ger associationer till det manliga organet, som ett slags fallossymbol.

Vanligare är tesen att det handlar om ett gigantiskt strömavbrott som drabbade nordöstra U.S.A. 1965 då ett SAS-plan inte fick radiokontakt med flygledarna. Planet, som var på väg att landa när strömmen plötsligt försvann för 30 miljoner människor mellan Boston och New York, flög förbi JFK Airport och var på väg ner på Manhattan men lyckades lyfta sig över skyskraporna i grevens tid.

Det kusliga med detta SAS-plan var att det hade flightnummer 911(i sången sjunger Biff Byford 101, antagligen för att stavelserna passade bättre), dvs nine-eleven, som ger vissa rysningar efter det som hände 2001 på just Manhattan…

Lyssna på Spotify: Derrick Morgan “Tougher than tough”
I 60-talets Kingston samlades massvis av ungdomar som sökte jobb som inte fanns, och istället bildades gatugäng, s.k. ”rude boys”, där de fick känna en tillhörighet i sina misslyckade liv. Där spelade även musiken en stor roll, pecis som med punken i Storbritannien i slutet av 70-talet eller soulen för människorättskämparna i 60-talets U.S.A.

Alla ”rudies” ville inte dansa så som man gjort till Ska, och med en kyligare attityd till det mesta så avspeglades detta även på tempot vilket bromsades ner till Rock Steady. Den nya genren var långsammare än Ska, men snabbare än Reggae, men så låg också Rock Steady mellan de båda stilarna även i utvecklingen.

Derrick Morgan, Alton Ellis och några till gick i bräschen för den nya stilen som leddes av framför allt producenten Duke Reid. Något år senare var tempot ännu långsammare och produktionen tyngre och bättre. Reggae hade tagit över, men stilarna är så lika att vi vardagligt betraktar all musik som går i baktakt som just Reggae.

I ”Tougher than tough” har Derrick Morgan antagit rollen som domare, och läser upp åtalspunkterna för ”rude boys”-bröderna Dekker som nynnar sin oskuld i bakgrunden. Dom frias till slut av Morgan, som avslutar med orden ”Court is ajourned!” och ett slag med klubban.

Lyssna på Spotify: Pete Townshend “Let my love open the door”
Du som sett en Hollywood-rom-com senaste 15 åren har även hört den här låten. Garanterat. Låten har varit med i så många känslosamma filmscener att den kunde ha fyllt upp en TV-serie både en eller två säsonger på egen hand.

Om man vill jämföra två Townshend-låtar med karaktär så kan man ta t.ex. den här och ”Baba O’Riley” från Who’s next(1971).

Olikheterna är många: mjuka akustiska ackord vs. powergitarrackord, låtlängd(radiovänliga 2:44 vs. lätt episka 5:05), Townshend’s lena popröst vs. Roger Daltrey’s hojtande rockstämma.

Likheterna finns också: båda låtarna har ett andligt ursprung(indiske filosofen Meher Baba och Gud), bägge har en syntslinga som ligger som en husgrund under låten. Och bägge är ju grymt bra låtar.

Vet egentligen inte vad jag vill ha sagt med den jämförelsen, men ändå. The Who-puritaner hade det lite jobbigt med att acceptera tuggummisoundet i ”Let my love open the door”, men den omfamnades av andra som såg till att singeln nådde högt på hitlistorna. En poplåt är en poplåt är en poplåt.

Lyssna på Spotify: Vigilantes Of Love “I can’t remember”
Det tydligaste sättet att beskriva sin kärlek för någon är att helt enkelt föreställa sig en situation där hon eller han dör ifrån en. Till exempel i en snöig tågkrasch. Kanske inte det vanligaste ämnet för en kärlekssång, men definitivt ett av dom mest smärtsamma.

Bill Mallonee och hans Vigilantes Of Love kom från Athens, Georgia och lät som ett mer country-folkigt och mindre indierockigt R.E.M. Många andra medlemmar har snurrat genom vändkorsen till bandet och är helt enkelt meningslösa att namnge här såvida ingen vill att bloggen ska bli ett uppslagsverk. Ingen nämnd, ingen glömd.

Peter Buck(tillsammans med Mark Heard) producerade Killing floor och fick fram det rootsiga sound som även präglade R.E.M.’s Out of time. “Everybody hurts” från Automatic for the people användes i sorgearbetet efter Dodis och Dianas bilkrasch i Paris. Kraschen i “I can’t remember” är med ett annat färdmedel och ena halvan av kärleksparet överlever. När man lyssnar på all förtvivlan hos Bill Mallonee i dom sista två verserna och känner klumpen växa i halsen så är man dock förlåten om man tänker att det kanske var lika bra att ingen överlevde i Paris trots allt. För hur skulle den ena ha kunnat leva utan den andra?

i caught sight of a body
in a coat that looked like yours
and i called out your name darling
but i guess you never heard me
instinctively i reached out
and i pulled you near to me
sometimes God’s grace won’t let you look upon
what you can’t bear to see

i saw Jesus in the air
now there’s a face that you can’t miss
i saw Him brush away the snowflakes
and bestow on you a kiss
He gathered you up in His arms
God you looked so fine
that white dress you were wearing darling
like a billion stars did shine

Om dom raderna var jobbiga att läsa så är det inget mot vad det är att höra Bill Mallonee sjunga dom.

Lyssna på Spotify: Pugh Rogefeldt “Två lika är ett”
Nån gång runt millennieskiftet var jag i Åre på skidhelg tillsammans med min fru och några vänner. Där var även Pugh Rogefeldt. På scenen på Bygget. Efter en blöt after-ski och en fuktig middag försökte mitt sällskap torrlägga baren så gott vi kunde. Jag minns åtminstone att Pugh sjöng om nån jädra grävmaskin innan Lützen-dimman trädde in med full kraft.

Ett decennium senare står mannen på scenen igen, den här gången på Skansen och jag ser honom från lika nära håll, den här gången mellan soffan och TV:n. Nu framför han ett potpurri(för övrigt ett ord som borde användas oftare än det mer moderna ”medley”) där ”Två lika är ett” ingår. Den får mig att nästan ångra fältslagsdimman i Åre den där gången. Varför hörde jag inte upp bättre? Vilken låt!

Låt vara att produktionen skiner av vansinnigt lättsamt och stolpigt åttiotal. Som så ofta annars: en bra låt övervinner det mesta. Textrader som…

Jag flyger lika högt som en Fokker

…och…

Jag kommer fortare än tåget

…borde stå längst ner i min kalender istället för alla ”Veckans bevingade ord”. Kanske nåt jag skulle ta och utveckla?

Lyssna på Spotify: Isaac Hayes “Main title ‘Truck Turner'”
Hade vi levt i en bättre värld om detta blivit ledmotivet till Sportspegeln? Svar nej. Men vi kunde ha haft en lite taggigare och mer spännande startsignal till när det var dags att bänka sig för att få se bilder av när Sven-Åke Lundbäck fick kliva upp på prispallen efter nån tremil i Lahtis, i en tid där ”Klassisk stil” var uppfunnen fastän ingen visste om det. Eller när Björn Waldegård susade fram i en snödrivsränna till vinterskogsväg i en Ford Escort under Svenska Rallyt.

Isaac Hayes gjorde filmmusiken till ett flertal Blaxploitation-filmer förutom Shaft, varifrån Sportspegelns signatur är plockad. Flera av dom blev inga större framgångar på biograferna, men har desto större kultvärde. Musiken från filmerna fick tyvärr också mest kultvärde, trots att kvalitén var större på tallriken än på duken.

Ledmotivet från Truck Turner är den absolut coolaste filmlåt jag vet, en sanslös resa från start till mål. En wah-wah-gitarr går fullständigt bananas direkt från första sekunden och fortsätter sedan outtröttligt att göra lyssnaren orolig för att den ska spåra ur när som helst. Det är lätt att höra ekon av ”Theme from Shaft” också, med dom klassiska ekande wah-wah-breaken.

Till skillnad från ”Shaft” så har ”Truck Turner” lite mer sång, och texten är en råbarkad introduktion till Truck Turner’s våldsamma värld som ex-fotbollsproffs omskolad till prisjägare:

There’s some dudes in a bar
With busted heads and broken jaws
What hit ‘em?
Truck Turner!

Jadå, man får skratta åt det här. Men av kärlek.

Lyssna på Spotify: Jenny Wilson “Let my shoes lead me forward”
När jag satt i bilen en dag och lyssnade på P3 så spelades plötsligt denna låt och jag var såld direkt. Syntackorden som driver låten framåt var som hullingar på en metkrok och det var bara att följa med.

Det säregna med svenska Jenny Wilson är inte hennes melodier eller bakgrund i First Floor Power. Det säregna är att hon är en av få kvinnliga sångerskor som kan sjunga i falsett så att det verkligen hörs att det är falsett hon sjunger i. Lyssna bara själv, det låter fantastiskt. Så fantastiskt att det förstås var självklart att falla pladask efter bara några sekunder. För att göra en parafras på en Hollywood-film med en Tom Cruise i högform: She had me at ”Hello”.

Lyssna på Spotify: Dwight Yoakam “Try not to look so pretty”
Det är alltid någon annans fel. Aldrig ens eget. Inte heller Dwight Yoakam tar något ansvar för sina egna handlingar, åtminstone inte fiktivt i ”Try not to look so pretty”.

Honky-tonk-kungen Yoakam har haft en osvikbar känsla för att framföra countrysånger som om han verkligen menar det han sjunger, oavhängigt av om det är hans egna välskrivna alster eller någon annans. Buck Owens, Queen, Elvis Presley, ja han har tolkat många artister och gjort det bra. Men dom allra bästa råvarorna plockar han ur eget skafferi.

I ”Try not to look so pretty” från This time försöker Dwight Yoakam skylla ifrån sig, typ att “…det är ju din vackra uppenbarelses fel att jag beter mig som en idiot…”. Men i ärlighetens namn så kan det ju ligga något i saken. Vackra flickor har i alla tider fått män att bete sig som idioter på alla möjliga sätt. Så vems fel är det egentligen när det kommer till kritan? Äh, vi skiter i det, blev lite ”hönan eller ägget”-nivå över det här.

Lyssna på Spotify: The Cars “It’s all I can do”
Man får för sig att The Cars var Ric Ocasek’s band, med hans långsmala uppenbarelse, utdragna ansikte, mörka solglasögon och spretiga mörka hår. Han låg bakom mycket av låtskrivandet också, men det fanns fler i bandet som bidrog starkt. Elliot Easton’s gitarrspel, David Robinson’s distinkta trummor, Greg Hawkes genomskärande spejsiga keyboardslingor och så förstås Ben Orr’s sång och melodikänsla.

The Cars klarade sig bra när dom kom fram i slutet av 70-talet. Precis lagom mycket rock för att inte hatas av punkarna och lagom mycket New Wave för allmänheten. Och så förstås en gedigen grund av gammal hederlig rock’n’roll som bar upp alltihop. Låtarnas titlar och texter lyfte också fram en känsla av rockens barndom; ”Let’s go”, ”Shake it up” och ”Good times roll”. Dom behöll skärpan även på en av karriärens sista singlar, ”Tonight she comes” från 1986. Man behöver inte särskilt mycket fantasi för att ana tvetydigheten i den titeln.

Benjamin Orr, som gick bort i cancer 2000, sjöng på bandets största hit från 1984, ”Drive”, och hans mer känslosamma röst stod i stark motsats till Ric Ocasek’s coola, lite smådryga, stämma. ”It’s all I can do” är en midtempolåt som domineras kraftigt av Hawkes’ syntslingor och massiva bandkörer. Men Easton’s gitarrsolo är den riktiga höjdaren: sparsamt med tonerna, inget egotillfredsställande överdåd, och helt rätt feeling. Precis som hela låten.