Lyssna på Spotify: Carl-Johan Vallgren “Brev till Isabelle”
Jag önskar verkligen att jag utan lögn kunde hävda att jag första gången upptäckte Carl-Johan Vallgren i källaren på nån pub i Gamla Stan innan han gett ut sin första skiva. Sanningen är att första gången jag hörde “Brev till Isabelle” var i ett På spåret-avsnitt och då var det inte ens han själv som sjöng, utan Göran och Ken från Triple & Touch. Så mycket för den romantiserade bilden.

“Brev till Isabelle” är faktiskt det första och det enda jag har hört med C-J Vallgren. Det låter idiotiskt, jag vet, men jag tror det hela bottnar i en rädsla för att inse att allt annat han gjort skulle framstå som blekare och mindre intressant. Den går inte att toppa helt enkelt.

Dragspelet och mandolinen är förstås nycklarna till framgång rent musikaliskt, men “brevet” som är själva storyn är det som gör att man vill veta mer och därmed inte kan sluta lyssna. Vallgren har skrivit en hjärtlig tillönskning om välgång och lycka i livet för sin gamla flamma, som han trots allt inte kan släppa taget om.

Det bästa kommer 3.24 in i låten när han önskar svar på sitt brev:

Adressen är mitt namn och sen
c/o Sommaren
Ta vara på dig väl
Isabelle

Mer romantisk än så här blir man inte som svensk vissångare. Är också lite avis på polisongerna och den vansinnigt breda slipsen på omslaget.

Lyssna på Spotify: Jellyfish “The ghost at #1”

Min fru må vara lagom intresserad av musik, men hon har i alla fall god smak, eftersom det här är en av hennes favoritlåtar. Det här var 90-talets kungligheter inom powerpop, djupt nergångna i framför allt 70-talets Queen, Badfinger, Wings, Beach Boys, Todd Rundgren men även XTC och Beatles. Retro kan vara plagierande, men inte om man gör sin egen grej av det.

När ”Bellybutton” släpptes 1990 blev Jellyfish snabbt populära på MTV tack vare självhäftande musik och inte minst sina kläder; en journalist beskrev deras klädsinne ”som om en blind gått in i en second-hand-affär”. Inför ”Spilt milk” 1993 byttes ett par medlemmar ut och man tog rock-arrangemangen ett steg längre och utnyttjade studions alla kanaler till framför allt dekorativa, smakfulla keyboards och stämsång, som framgår av ”The ghost at #1”.

Det har debatterats flitigt bland fans på Internet om vad som egentligen är spöket i sången. Vissa menar att det är en one-hit wonder vars karriär sedan dalar brant utför. Själv tror jag det är Jellyfish’s egen karriär det handlar om, dvs att få bra kritik och  ha en hel arsenal av bra låtar, men att hela tiden se sig passerad av one-hit-wonders av(enligt bandet) ”lägre kvalitet”.

Dom gjorde bara två, men fantastiska, album, och hann ändå sätta rejäla avtryck inom powerpopen. Medlemmarna har sedan gjort diverse kända och okända saker:
– Jason Falkner bildade The Grays(med bl.a. Jon Brion) och fortsatte sedan med en lysande solokarriär, samt som producent.
– Andy Sturmer har producerat bl.a. svenska Merrymakers och har även skrivit signaturmelodin till animerade TV-serien Ben 10.
– Tim Smith bildade Umajets(lyssna på albumet ”Demolotion”!) och är numera basist i Sheryl Crow’s band.
– Eric Dover blev gitarrist i Slash’s Snakepit.
– Roger Joseph Manning Jr bildade glam-bandet Imperial Drag och har även spelat med Beck, Air mfl.

Lyssna på Spotify: The Three O’Clock “With a Cantaloupe girlfriend”
The Stone Roses förebilder. Eller rättare skrivet: The Stone Roses förebilder? Man kan definitivt undra, för lyssna på t.ex. ”She bangs the drums” direkt efter den här och du lär hitta en röd tråd.

The Three O’Clock var ledstjärnor i den s.k. Paisley Underground-vågen i USA i början av 80-talet, bandets sångare Michael Quercio t.o.m. den som kläckte den benämningen. Bland övriga kan nämnas Bangles, The Long Ryders, The Rain Parade, Green On Red och The Dream Syndicate. Man spelade en typ av 60-talsinfluerad rock full av ringande gitarrer med drag av både psykedelia, garage och Monkees-pop.

En viss Prince Rogers Nelson blev så förtjust i det här att han döpte sitt nya skivbolag till – tada! – just det, Paisley Park. En av dom första artisterna han signade blev The Three O’Clock som gav ut sin sista LP där innan bandet splittrades för gott.

Cembalon som trallar i bakgrunden känns(på ett positivt sätt) som att den förföljer en, och driver allt framåt mot varje versrefrängs crescendo. Konstigt, The Three O’Clock kom från L.A., men jag tycker ändå att Quercio sjunger med brittisk accent. Inte för att det stör, antagligen är det helt medvetet av honom, men ändå.

Bonusinfo för Jellyfish-fans: Jason Falkner rekryterades som gitarrist inför sista albumet ”Vermillion” 1988. Efter splittringen slog han följe med Roger Joseph Manning Jr. och Andy Sturmer och bildade Jellyfish, men den historien tar vi en annan gång.

Lyssna på Spotify: The Hold Steady “Lord, I’m discouraged”
Ballad om misshandlad, utnyttjad och trasig flicka. Magiskt, men tragiskt, som Håkan Hellström hade uttryckt det. Den ensamma gitarren som startar upp låten kan vara det mest magiska du hört på länge.

The Hold Steady framstår som en ruffigare variant av Bruce Springsteen, men dom är så mycket mer än så. Deras senaste 4-5 album har växlat mellan bredbent gubbrock, garagerock och delikata ballader, texterna ofta små vardagsberättelser om hemlandet USA, inte sällan med referenser till litteratur(Kerouac, Yeats), musik(Joe Strummer, Wilco), baseball och annat samtida.

En riktigt annorlunda parallell som jag länge tänkt på: Craig Finn sjunger som seniorskådespelaren John Mahoney pratar. Mahoney är mest känd för sin roll som pappan i TV-serien ”Frazier”, men har även medverkat i filmer som ”Say anything…” och ”She’s the one”. Huruvida Finn pratar som Mahoney sjunger kvarstår dock att utreda.

Lyssna på Spotify: The Emotions “My honey and me”
Vi har hört dem förr. Syskongrupperna alltså. The Jacksons, The Beach Boys, Pointer Sisters. Ja, jisses, eller varför inte Herreys, Hanson och Kings Of Leon? Alla invigda i musikens underbara värld sedan de satt på pottan första gången, och The Emotions var inget undantag.

The Emotions bestod mestadels av de begåvade systrarna Hutchinson från Chicago och spelade under åren 1968-1974 in för Stax/Volt. I mitten av 70-talet gjorde deras koppling till Earth, Wind & Fire att de flyttade till Columbia Records. Jeanette fick en son med EWF’s falsettfantom Philip Bailey medan Maurice White producerade och skrev deras låtar. I och med detta gick de över till mer discoinriktad soul och fick sin största hit med ”Best of my love”.

Själv föredrar jag Stax/Volt-tiden och ”My honey and me” som tre år tidigare gavs ut på singel med Luther Ingram, vilken också skrev den tillsammans med John McFarland. Låten är minimalistiskt producerad så att vi till fullo kan njuta av varje instrument, hör bara elpianot och wah-wah-gitarrerna, eller för all del rytmmönstret med sina pukor. Less is more.

Fråga: är det någon fler än jag som får Robyn-vibbar?

Lyssna på Spotify: Acid House Kings “Would you say stop”
De artister som bakas in i begreppet Twee-pop är inte alltid helt nöjda med det, eftersom det syftar på en lite gulligare och mindre cool typ av indiepop, ofta med en image influerad av 60-talet, pottfrisyer och lite ”plugghäst”-utseende om man kan säga så. Genren tog sin början kring brittiska musiktidningen NME’s mytomspunna C86-kassett, med band som var DIY på riktigt: dom skrev och spelade in sina låtar på egen hand med billiga instrument, tillverkade skivomslagen själva, och skrev om sin musik i egna fanzines eftersom den ordinarie musikpressen alltför fort tröttnade och gick vidare med annat.

Brittiska Sarah Records var centrum för Twee-popen och i Sverige blev Labrador Records de som förde stafettpinnen vidare. Band som ofta räknas in är bl.a. Belle & Sebastian, The Cardigans, The Field Mice och Camera Obscura, för att nämna några.

Även om namnet ger associationer till lökig dansrock à la tidigt 90-tal eller nåt, så är svenska Acid House Kings ledstjärnor i denna genre, och Johan Angergård är dessutom en av grundarna av Labrador Records såväl som medlem i The Legends. ”Would you say stop” från senaste albumet ”Music sounds better with you” är precis så gullig som man kan begära, den trallande ABBA-melodin och sången som hämtad från en barnskiva med Dunsö Kapell.

Sanningen brukar ju komma från barn och alkoholister, och detta är både mina barns och min egen nya favoritlåt. Say no more.

Lyssna på Spotify: The Shins “New slang”
– What are you listening to?

– The Shins. You know them?

– No.

– You gotta hear this one song. It’ll change your life. I swear.

Alltså, det går inte att skriva om den här sången utan att nämna scenen i filmen “Garden State” där Natalie Portman räcker över hörlurarna till Zach Braff. Nu har The Shins gjort så mycket annat som är bra och först tänkte jag skriva om ”Gone for good”, men den här storyn är ändå lite intressantare och låten fantastisk.

2004 skrev, regisserade och spelade Zach Braff huvudrollen i ”Garden State”. Han plockade dessutom ihop alla låtar till soundtracket utifrån sin egen favoritmusik, vilket gav en Grammy. Braff turnerade från stad till stad i USA med filmen och fanns tillhands för frågestunder efter visningarna och gödde på det sättet också ryktet om både filmen och soundtracket. ”New slang” valdes säkerligen till filmen pga att temat passade in: längta bort från småstaden, missförstådd av omgivningen, sprucket förhållande osv.

The Shins då? Jag började lyssna på bandet redan 2001 när ”Oh, inverted world” släpptes med denna låt inkluderad, fjärde albumet kommer under 2012. Deras ringande gitarrer och lite udda melodier kan härledas till lika delar The Smiths, The Byrds och The Beach Boys. Själv har jag alltid tyckt mig höra en dos – håll i er nu – Ennio Morricone i vissa låtar…

Lyssna på Spotify: Isaac Hayes “(If loving you is wrong)I don’t want to be right”

“Hi Infidelity” hette ett album från 1980 av soft-rockarna REO Speedwagon, och titeln var förstås en ordlek med audiofilbegreppet ”Hi-Fi” och det engelska ordet för utomäktenskapliga affärer.

Det borde nog ha funnits en stor fet stämpel med ”Hi Infidelity” i ett av hörnen på Isaac Hayes singel om man varit tvungen att varudeklarera 7”-singlar. För jösse namn, gifta karln är ju helt nerkärad i sin älskarinna. Visserligen säger han att det är fel, men också att han inte vill ha rätt.

Isaac Hayes skrev så många bra låtar(oftast med David Porter), men hans bästa i mitt tycke är en som skrivits av andra Stax-kompositörer. Låten har gjorts i många versioner, men få kommer ner i Isaac Hayes sexiga tonläge. Det är så mycket mystik och hysch-hysch så man fattar direkt att det inte är helt rumsrent det han sjunger om, men att han samtidigt skiter i rätt eller fel. Skruva upp din Hi-Fi(inte Hi-Infi) i den dramatiska refrängen så går det fram hur desperat han är.

Lyssna på Spotify: Grand Drive “She loves the jerk”
En sommar för några år sedan när jag satt på balkongen och avnjöt en god bok och ett glas rusdryck av dyrare sort hörde jag upprörda röster ute på gatan och fick till min fasa bevittna hur en yngre man attackerar sin flickvän vid en busshållplats. Min ridderlighet kan säkert bestridas beroende på scenario, men den här gången rusade jag ner för att se om jag åtminstone kunde avstyra ett knäckt näsben eller ett blått öga. Pojkvännen hade då tack och lov hunnit försvinna och den skärrade tjejen berättade med tårar i ögonen om hur han nyss kommit ut från drogavvänjning och hur hon hoppats på en nystart. För tredje gången.

John Hiatt satte redan 1983 fingret på exakt detta dilemma med “She loves the jerk” på albumet “Riding with the king”. Hur svårt det är när psykisk och fysisk misshandel blir en tvångströja som inte går att ta av så lätt som man kan tycka. Med det sagt lämnar jag den psykoanalysen till dom professionella innan jag kliver genom den redan tunna is jag står på. Lyssna istället själv på sångtexten.

I Spotify’s värld är det lite som att vara manager för Barcelona eller något annat storlag. När dom ordinarie i startelvan inte är tillgängliga gäller det att ha bra reserver. Hiatt’s version finns alltså inte just nu, däremot en lite lugnare men väl så bra version av bröderna Wilson med anhang i londonska Grand Drive. Tar du dig förbi det 40 sek långa acappella-introt så är du hemma.

Grand Drive kvalar egentligen in på egna meriter, så pass bra är dom, så deras version av “She loves the jerk” är inte deras sista Track of the day om jag får bestämma(och det får jag ju!). Hiatt lär också dyka upp på egen hand kan man förmoda.

Lyssna på Spotify: The Gladiators “Mix up”
Rootsreggaebandet The Gladiators startade upp 10 år innan dom 1976 fick kontrakt för första gången utanför Jamaica hos Virgin så dom kunde nå en större publik. Innan dess gjorde dom en rad inspelningar för bl.a. Lee “Scratch” Perry’s Studio One.

Bandets ledare Albert Griffiths skrev alla låtar utom två Bob Marley-covers, och när det är hitvarning på nästan varenda låt från storbolagsdebuten “Trenchtown mix-up” så är det angenämt svårt att göra en Track of the day.  Den lilla gitarrslingan i “Hearsay”, baktakten i “Bellyfull”, falsettkörerna och rytmgitarren i “Looks is deceiving”, spelglädjen i “Rude boy ska” osv osv. “Hello Carol” i hörlurar får en att förnimma Studio One-känslan pga det låter som att dom spelat över gamla mastertejper som inte riktigt raderats!

“Mix up” får bli mitt val, från en av mina favoritskivor som inte är annat än en – saker ska kallas vid dess rätta namn – Klassiker!