Lyssna på Spotify: Weezer “In the garage”
En gång nörd, alltid nörd. Men Rivers Cuomo blev en väldigt populär och accepterad nörd. Alla har sina egenheter. Själv samlade jag på plastpåsar och klistermärken. Lekte med Andra Världskrigs-soldater i plast. Läste Kalle Anka, Buster och Knasen. Hade Depeche Mode-affischer på väggarna och lyssnade ohälsosamt mycket på Italo Disco.

Cuomo hade förmodligen sin egen lilla värld han också, i garaget. Hans egen borg där inget bekom honom. Där han förfinade sitt sätt att snickra låtar, smart formulerade texter med reflektioner över vardagslivet. Och en egen borg hade väl dom flesta? Garage, pojkrum, flickrum, källare eller motsvarande.

”In the garage”, från Weezers första självbetitlade album från 1994, är en nostalgitripp till den period i livet då tryggheten som inte fanns inombords istället kunde finnas bland alla de favorithobbies man hade. Rollspelet Dungeons & Dragons, superhjältarna i X-Men, eller ”…my favorite rock group Kiss…”. För dig som inte varit på besök här tidigare, ha en trevlig tur.

Lyssna på Spotify: The Roots “The seed(2.0)”
Det coola med The Roots är att dom spelar live-instrument, till skillnad från många andra hip-hop-artister. Inte för att det spelar så stor roll, musik kan man göra på vilket sätt man vill, så länge det är bra. Men det gjorde dom lite speciella eftersom genren i mångt och mycket är rotad bland samplers.

The Roots brydde sig inte om att sampla någon annan, utan såg till att ordna beatet till ”The seed(2.0)” själva. Däremot var det inte deras egen låt, utan R&B-artisten Cody ChesnuTTs, som också är med och spelar gitarr och sjunger. The Roots’ version är lite upphottad jämfört med ChesnuTTs(som spelade in den själv i sitt eget sovrum), därav tillägget ”(2.0)”. ChesnuTT använde metaforer i låten som lämpligt nog beskriver hur rock och R&B förenas och får ett barn(?!) som döps till ”Rock’n’roll”.

Låten fick, sitt rocksound till trots, stora framgångar både på MTV och på dom soul- och R&B-hängivna radiostationerna. Många skribenter tog låten som ett tecken på en begynnande ökning av rock- och R&B-crossovers. Fortfarande är det dock ”The seed(2.0)” man tänker på främst i detta ämne. Lite som Atlantic Records-soulen när den var som bäst.

Lyssna på Spotify: Sunhouse “Good day to die”
När är det egentligen en bra dag att lämna jordelivet? För dom flesta av oss – aldrig. Men man väljer ju inte själv, i alla fall inte om ödet får bestämma. Man föds, man lever och man dör. Det enda som är givet i livet.

Sunhouse föddes i Nottingham, dom var ett band men lät som en hel singer-songwriter. Deras akustiskt drivna musik följde formeln som Nick Drake och Bob Dylan hade skapat, spetsad med Gavin Clarkes mjuka röst.

När debutalbumet Crazy on the weekend släpptes 1998 så fanns inte Sunhouse med oss längre. Dom hade valt tidpunkt för att dö. Om det var en bra dag får vi nog aldrig veta, men det är bara att beklaga. Som vi kan höra på ”Good day to die” hade dom fortfarande livet framför sig när dom lämnade in.

Lyssna på Spotify: Nazareth “This flight tonight”
Jag vet inte hur många gånger jag sagt dom specifika orden. “Visst, det är en bra cover, men den slår inte originalet.” End of story. Punkt. Men ibland måste man ändå våga frångå sina ordinarie principer. Släppa sargkanten.

Nazareth, som nästan verkade släppa ett album varje årstid under mitten av 70-talet, var med och bidrog starkt till hårdrockscenen. Smörigare cover än “Love hurts” lär dock ingen hitta i deras repertoar. Inget fel på den i och för sig, men den var inte särskilt signifikativ för hur dom egentligen lät. Det var däremot “This flight tonight”.

Joni Mitchell kunde nog inte föreställa sig vilka vägar hennes visor skulle ta och vilka som skulle göra dom till hits på sitt eget lilla vis. Men Nazareth slipade diamanten som Joni grävde fram, och dom gjorde det bra. Och vi har ju här riff-mallen för Kiss-klassikern “I was made for loving you”. Men vem i hela friden bestämde att dom skulle göra några takter boogie-rock 2:17 in i låten?? Den lilla gimmicken åsido, det här är en cover av det vassare slaget.

Lyssna på Spotify: The Mutton Birds “Last year’s shoes”
Det här med favoritartister är lite som med favoritskor. I början kan det skava lite grann innan man gått in dom, men när man väl vant in sig så vill man aldrig sluta använda dom. Nya Zeeland har inte skämt bort världen med stora artister, förutom Split Enz, Neil & Tim Finn, The Chills, The Bats, Dave Dobbyn och några till. Egentligen kan man tycka att miljön och den geografiska avlägsenheten borde gynna dom kreativa krafterna.

Men vi ska inte klaga på kvantiteten, när kvaliteten är så bra som den är. Och även om Don McGlashan, som var huvudmaskinist i The Mutton Birds, tagit en annorlunda väg via symfoniorkestrar(han spelade eufonium, en sorts tuba) och filmmusik så har hans själ legat nära Neil Finns. Samma sinne för låtskrivande, liknande typ av sångröst och uttryck, nästan jämnåriga. Finn och McGlashan har hjälpt varandra och samarbetat sedan början av 90-talet, och McGlashan deltog 2009 i supergruppen och välgörenhetsprojektet 7 Worlds Collide tillsammans med Johnny Marr, K.T. Tunstall, Tim Finn, samt medlemmar från Wilco, Radiohead och Soul Coughing.

Den pulserande ”Last year’s shoes” med sina oregelbundna taktlängder och sin popmelankoli visar också prov på Don McGlashans metaforfyllda lyrik.

Lace up last year’s shoes and
see how they feel
You’re not the same person anymore

There’s something new about you
A thin strand of winter in you
Something that wasn’t there before

Är det så det känns att finna kärleken? Minns inte att jag känt så, men så är jag inte heller Don McGlashan. Alla är vi olika inför Cupido, men The Mutton Birds är ändå ett par av mina favoritskor, oavsett hur vi känner oss när kärleken kommer.

Lyssna på Spotify: Bangles “Going down to Liverpool”
Tänk att det fanns en tid före “Eternal flame” där Bangles var unga och oförstörda och spelade sin egen favoritmusik. Förutom sina egna gitarrpopkompositioner gjorde dom covers på bl.a. The Grass Roots, Big Star och The Merry-Go-Round. ”Going down to Liverpool” är en cover på en Katrina & The Waves-låt, skriven av Kimberly Rew som tidigare var gitarrist i Robyn Hitchcocks legendariska The Soft Boys.

TV-kanalen BBC 2 hade en riktig långkörare i många år, den rått satiriska men ändå hjärtliga musikfrågesporten Never mind the Buzzcocks. Ett stående inslag i programmet var det som kallades Identity Parade. Man gjorde en line-up med fem personer, varav en var en gammal musiker, och de båda lagen skulle identifiera vem detta var. Jag minns mycket väl en episod där Kimberly Rew var den som skulle identifieras, och att jag blev lite ledsen över hela situationen. Det kändes…ovärdigt på något sätt. Här stod en förvisso ”gammal”(45 plus), men ändå hyllad musiker, uppradad med andra medelålders män och såg ut som en föråldrad version av Ola Ström i Solstollarna. Han var på något sätt värd bättre än att vara lite halvt drift-kucku(=sarkastiska kommentarer från deltagarna) i ett underhållningsprogram.

Låt oss minnas Rew för det han var bäst på, nämligen att skriva fantastiska låtar. Originalversionen av Katrina & The Waves är också väl värd en lyssning, men det energiska framförandet av Bangles gör att min röst läggs på deras version.

Lyssna på Spotify: Gomez “Here comes the breeze”
Vid första anblicken kan den här låten tyckas vara ett simpelt stycke, men så lätt ska den inte avfärdas. Southport-sönerna i Gomez som anammat en mycket amerikansk typ av bluesinfluerad folkrock, använder sin musikalitet till att uppnå något minnesvärt i varje låt.

Utmärkande för ”Here comes the breeze” är de lämpligt sammanblandade sångrösterna, det helt naturliga taktbytet, och den generella laid-back-atmosfären(signerad av en slidegitarr). Bandet vann 1998 års Mercury Music Prize för det årets bästa album i konkurrens med The Verves Urban hymns och Massive Attacks Mezzanine. Tre sångare och låtskrivare har inte gjort skivan ojämn, utan snarare gett den en kvalitativ variation.

Mitt starkaste minne av denna låt är från en februarihelg under den tid jag bodde i England, då jag och min flickvän(numera fru) vågade oss iväg i vår gamla skraltiga Vauxhall Cavalier till Weston-super-Mare(i nordvästra Somerset, strax söder om Bristol) och tog in på ett B&B med utsikt över hela bukten. Det finns något extremt romantiskt med semesterorter under icke-säsong. Påpälsade promenader i vintersolen och blåsten längs piren och strandpromenaden med den näst största tidvattenskillnaden i världen. Och Gomez i bilens kassettdäck. Kanske var det från denna miljö som låten hade fått sitt ursprung, fast många mil längre norrut längs samma kust i Southport? Brisen kom på riktigt där och då, och Gomez tog världen med storm.

Lyssna på Spotify: The Jacksons “Wondering who”
Att The Jacksons var beroende av Michael är ett understatement. Ända sedan han charmade allt och alla redan som sexåring med tamburin på 60-talet hade han hamnat mer och mer i fokus. När han som vuxen sparkade igång en solokarriär på riktigt med Off the wall 1979 stod det helt klart att det bara var en tidsfråga innan han skulle välja bort sina bröder. Förvånansvärt nog dröjde det ända till efter Victory 1984 innan han på heltid satsade på att bli Kungen av pop.

Hade vi sett fler soloalbum än Off the wall och Thriller kring decennieskiftet mellan 70- och 80-talet om han inte haft The Jacksons att lägga kraft på? Givetvis. Han körde ju trots allt in en del hitmaterial i gruppen, bäst exemplifierat av ”Shake your body” som grundlade succén med Destiny 1978.

Uppföljaren Triumph som kom 1980 hade ännu en dos av den discosoul som gruppen formaterat, och den mest kända låten ”Can you feel it” har varit långlivad, inte minst genom olika coverversioner och samplingar. ”Wondering who” innehåller inte solosång av Michael. Istället togs mikrofonen ovanligt nog i anspråk av Jackie Jackson, som aldrig hade gjort annat än sjungit körsång i gruppen(i tillägg till ett floppande soloalbum 1973).

Eftersom Jermaine, som tidigare varit andresolist vid sidan av Michael, hade stannat kvar på Motown vid flytten till CBS 1975 och då lämnat gruppen(hans giftermål med Berry Gordys dotter tvingade honom till ett lojalitetsbeslut) så fick dom andra bröderna kliva fram lite mer. Och Jackie gör det ju förträffligt. Så förträffligt att man inte ens funderar över att det inte är Michaels röst vi lyssnar på. Den här discobubblaren med sin call-and-response-refräng är min personliga favorit från ett väldigt bortglömt och underskattat album.

Lyssna på Spotify: The Cure “Kyoto song”
På något sätt känns det som att den här låten skulle ha varit med på soundtracket till Lost in translation. Själva soundet passar förstås, även om filmen utspelar sig i Tokyo och inte Kyoto. Och baske mig om inte cirkeln sluts i det resonemanget genom att bas och trummor går enligt samma mönster som The Jesus And Mary Chains “Just like honey”, som hörs i slutscenen i denna fantastiska film. Äh, inte vet jag, kanske det är att sträcka sig alltför långt efter paralleller, men det verkade ändå som något relevant.

När jag gick i åttonde klass kommenderades man ut på PRAO – eller hette det PRYO? – och jag praoade/pryade hos en lokal elektronikåterförsäljare en mil utanför stan dit man fick ta bussen. Eftersom vardagarna var rätt stillsamma sökte jag mig ofta till Hi-Fi-rummet där de exklusivaste stereoapparaterna stod uppställda runt väggarna med en skinnfåtölj och fotpall i mitten. Där kunde man provlyssna högt och med stängd dörr; dessutom fanns det CD-skivor, vilket var något helt nytt. Utbudet var väl sisådär, men förutom Pet Shop Boys Introspective snappade jag upp en skiva som präglade mig stort: The Cures The head on the door.

“Inbetween days” och “Close to me” hade alla hört, men den låt jag fastnade mest för på skivan var “Kyoto song”. En mörk och vacker historia som gjorde sig perfekt där i vintermörkret i Hi-Fi-rummet. Vilka minnen.

Lyssna på Spotify: Tears For Fears “Woman in chains”
Vem hade väntat sig det här av bandet som låg bakom syntpophits som “Mad world” och “Shout”? Allra minst jag själv, vilket jag också tydligt visade genom att ta avstånd från deras tredje album The seeds of love. Som sann syntpoppare tyckte man ju att dom borde hålla sig till formeln.

Så här i efterhand får jag rannsaka mig själv och erkänna att jag hade fel. Om många album, inte bara det här. När jag upptäckte The Blue Nile blev det något av en ketchupeffekt för “Woman in chains”, och jag insåg verkligen låtens enorma styrka. Oleta Adams kryddar anrättningen, perfekt tillredd av dom gamla kompisarna från Bath, Curt och Roland. Gör nu inte det misstag jag gjorde, utan se till att förstå på en gång.